För en tid sedan skrev jag om mitt besök på La Palma och Roque de los Muchachos-observatoriet. Då handlade artikeln om världens största optiska teleskop, GranTeCAN, men den här gången handlar det om Svenska solteleskopet (SST).
Sedan öppningen i maj 2002 har den levererat mängder med data i världsklass till forskarna som kunnat göra stora framsteg inom solfysiken. SST används bland annat för att undersöka solens magnetfält och dynamiken i den övre solatmosfären, kromosfären, som domineras av magnetfält som ger upphov till mycket komplicerade och våldsamma dynamiska processer. Solen är ju som bekant en stjärna och fungerar enligt samma principer som andra stjärnor. Tack vare observationer vid SST har man ökat kunskapen om hur stjärnornas spektra bildas och därmed fått förståelse för andra stjärnors atmosfärer. Solen är ca 150 miljoner km bort, och de minsta strukturerna som SST kan upplösa på solytan kan vara så små som 70 kilometer i diameter. Denna prestanda gör SST till det solteleskop som levererar de allra skarpaste bilderna av solytan i världen. För att kunna se så små detaljer har teleskopet utrustats med adaptiv optik (AO), som 2000 gånger per sekund korrigerar för den oskärpa som orsakas av turbulens i jordatmosfären, och gör teleskopets upplösningsförmåga diffraktionsbegränsat. SST var det första solteleskopet som designades med sådan teknik.
Forskningen syftar främst till att nå kunskap om hur Solens magnetfält uppstår, formas och slutligen förstörs eller förs bort från Solens yta. Men även hur dessa magnetfält påverkar Solens yttre atmosfär, och man lägger starkt fokus kring solfläckar.
Jag fick följa med Mikael Ingemyr, som jobbar som observationsassistent vid SST, vid öppningen av teleskopet för att lära mig och se hur det ser ut. Vi gick upp strax innan soluppgången och klättrade upp till taket av tornet där själva teleskopöppningen finns. Han visade hur man öppnade teleskopet och berättade om konstruktionen. Teleskopets lins är 1 meter i diameter, vilket gör SST till det största linsteleskopet i Europa och det näst största i världen efter McMath-Pierce Teleskopet i Arizona, USA (byggt år 1897). Inne i teleskopet upprätthålls ett vakuum för att undvika den luftturbulens som annars skulle uppstå inne i tuben av allt insamlat solljus som värmer upp den. Utan vakuumet i teleskopet skulle inga skarpa bilder gå att producera alls.
Efter öppning gick vi ner till källaren där kontrollrummet ligger. Han startade alla datorer och program och snart fick man se Solen live på flera skärmar på väggen. Tanken att detta var en del av vår stjärna live var ganska häftig. Förundrad satt jag där tyst och njöt en stund av möjligheten att få se allt så detaljerat. Jag drömde mig bort i tanken om hur det måste kännas för en forskare att göra upptäckter, hur det kändes för de som fick möjligheten att studera Solen och se alla detaljerna för första gången – vilken känsla!
Senare under dagen gick jag ner till kontrollrummet igen och blev då inbjuden att få vara med under observationerna tillsammans med den spanske och mycket trevliga forskaren Luis Bellot Rubio, vid Instituto de Astrofísica de Andalucía. Det var riktigt bra seeing (när luftlagren mellan teleskopet och Solen är stabila så man får fram mycket detaljerade bilder) och Luis som tidigare inte haft någon större tur med seeingen under sina 14 dagar blev på väldigt gott humör.
Jag tyckte han var lite söt när han ställde sig upp och filmade det hela med sin mobilkamera. Förhållandena blev bättre och bättre och efter en liten stund satt han i telefonsamtal för att samkoordinera sina observationer med två solsatelliter, IRIS från NASA och Hinonde från Japan. Oj oj, där satt lilla Tuvalie i ett kontrollrum i källaren vid Svenska 1-m solteleskopet på La Palma medan han pratade med självaste NASA. Jag satt bredvid och fick uppleva allt live – för någon som är en sådan nörd som jag så kändes det väldigt häftigt!
(Jag kommer framöver göra en intervju med Luis och hans forskning som jag delar med mig av till er.)
Många personer har varit inblandade i bygget av SST, men Prof. Göran Scharmer, föreståndare vid Institutet för solfysik, är den som projektleder SST, och som även stått för designen av optiken, den adaptiva optiken, samt mekaniken, dvs mer eller mindre hela observatoriet.
Stockholms universitet tog över driften från Kungliga Vetenskapsakademien den 1 januari 2013, och då övergick institutet även till att bli en nationell forskningsinfrastruktur under Vetenskapsrådet.
När man tänker på vilken skillnad detta solteleskop gjort för solfysiken så är det en kittlande tanke för sinnet när man tänker på vart vi kommer befinna oss i framtiden… Vilka framsteg vi tar som mänsklighet varje gång vi finner något nytt inom vetenskapen. Vilken skillnad ny teknik kan göra, vad allt det leder till, vilken kunskap vi får.. Varje steg leder oss närmare att lösa Universums alla fantastiska mysterier.
/Tuvalie Mellin
Vill du läsa fler artiklar skrivna av mig kan du besöka Örebro Astronomi