Den 14/1 tog sig ett gäng astronomiska ungdomar från vår lokalförening Ångströms Astronomiska Sällskap till Max Tegmarks föreläsning på Stockholms Universitet. Max Tegmark är en svensk kosmolog vid MIT, USA, som också författat den populärvetenskapliga boken ”Vårt Matematiska Universum”.

Det var mäktigt att få träffa och lyssna till en av världens mest citerade forskare. Han talade om matematikens betydelse för vetenskapen, vår plats i universum, om kosmisk inflation och multiversum. Han signerade böcker och tillkännagav därvid att ”Vi fysiker måste hålla ihop!”. Inte heller dolde han sin entusiasm inför det faktum att det satt ett gött gäng ulvar i fårakläder – Uppsalastudenter – i publiken.

Astronomisk Ungdom och Max Tegmark

Vår egen Melina Matin menar att det absolut finaste under föreläsningen var Tegmarks sprudlande optimism angående mänsklighetens potential. Själv blev hon, precis som många med henne, ”helt disconnectad från verkligheten” när han talade om att oändligheten kanske inte finns. ”Det tog mig timmar att komma tillbaka till ”verkligheten”, säger hon dagen därpå.

Just verkligheten är precis vad Tegmark vill problematisera. Vad är verkligheten? Hur kommer det sig att världens fysikaliska beskaffenhet kännetecknas av sådan precis matematisk regelbundenhet? Enligt Tegmark kan universum inte bara beskrivas som en matematisk struktur; universum är en matematisk struktur. Detta är Tegmarks kontroversiella ställningstagande. Kanske kommer vi snart fram till att till och med något så komplicerat som medvetandet i sig kan reduceras till serpentiner av matematiska formler. Om Tegmark har rätt finns det ingen gräns för hur högt människan kan klättra längst intellektets stege, för hur mycket vi kan upptäcka om den stora, vackra rymd som omger oss. Samma rymd som väckt människans filosofiska förundran över sin egen existens enda sedan hon klättrade ned från träden ett påfallande obetydligt kosmiskt ögonblick tillbaka i tiden.

Det är överväldigande att föreställa sig universums svindlande storlek, dess imposanta likgiltighet inför kolossala galaxer, stjärnor, planeter, liv. Oss. Men denna likgiltighet behöver inte förringa vår existens. Kanske är vi ensamma i vårt observerbara universum, kanske är vi ensamma här på vår lilla blå planet. Lämnade att i vår ensamhet tänka kritiskt och fatta ödesdigra beslut. Lämnade att leva, älska, hata och förgöra. Lämnade att avgöra inte bara mänsklighetens öde, utan det intelligenta livets i sin helhet. Tegmark talar om livets barriärer, om hur det tycks osannolikt att det i ett godtyckligt stjärnsystem skulle utvecklas bestående, avancerade livsformer. Vi kan vara relativt säkra på att de inte finns i vårt närområde, att det inte kryllar av civilisationer i vår galax. Frågan är var i de evolutionära leden av liv denna filtrering sker; är det före eller efter det stadie vi nu nått? Ser vi inga tecken på granncivilisationer just för att liv, när det uppstått, har för ovana att utplåna sig själv?

Tegmark talar ledigt och engagerat om sina teorier, han skrapar på ytan av något som inte ens den mest inbitne hypotetiske astronomiföraktaren kan hålla sig borta ifrån. Som med många populärvetenskapliga föreläsningar kommer man inte alltid därifrån med mer konkret kunskap; vad man tar med sig är ett abstrakt försök till förståelse av den värld vi lever i, inspiration och motivation till att försöka besvara alla dessa frågor om verkligheten och dess beskaffenhet som oupphörligt fortsätter att förbrylla. De stjärnor på himlavalvet som vi så lätt förälskar oss i är inte förundransvärda i sig: det är vi som, genom vår nyfikenhet och benägenhet att experimentera för att komma till botten med världens gåtor, gör dem förundransvärda. Tegmark påpekar att vi, hur små och ensamma vi än må vara, inte ska känna oss obetydliga, ty det är vi som ger universum mening – inte tvärtom.

För att citera Carl Sagan: ”It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience.” Det ligger mycket i det, och det gäller oavsett om vi studerar avlägsna astronomiska objekt genom farfars hemmabyggda teleskop, ligger sömnlösa över kontroversiella teorier och matematiska förutsägelser eller bara stressar över vardagen med vår rörelse runt solen ständigt i bakhuvudet, som för att påminna oss om vår lika obetydliga som signifikanta plats i universum. Och det gäller inte minst efter en föreläsning med Max Tegmark.

Det var en mycket trevlig kväll med ännu trevligare astronomiska ungdomar. Jag kunde inte ha sammanfattat det bättre än vår Frida Torrång: ”Känslan efter var ju liksom wooh, ju mer jag hör ju vackrare blir världen i mina ögon och ju mer vill jag lära.”