Sanningen bakom de mörka mysterierna

Gissa vad jag syftar på.

Små som stora är de lika obeskrivliga. De där sfäriska, eller ska jag säga hål, som finns utspridda runt om i universum. Det känns inte rätt hur jag än försöker beskriva dem. För de är allt på samma gång, samtidigt som dem är för massiva för att kunna peka ut. Eller ja, peka ut på ett simpelt sätt. Deras starka gravitation får sin styrka tack vare tätt sammanpressad massa vilket leder till att inget ljus kan sippra ut och de går därför inte att se dem genom teleskop. Man måste därför studera stjärnor i närheten av där man misstänker att ett …. befinner sig för att kunna dra slutsatsen om att det finns ett… Ja har du kommit fram till vad?

Jag pratar självklart om SVARTA HÅL! Man kan alltså hitta var ett svart hål faktiskt befinner sig trots att de inte syns, men det är en process som kräver sina beräkningar.

Svart hål med en massa på över 20 solmassor kallas för Stellar. Dessa föds när en stjärna dör i en Supernova och man räknar med att det ska finnas massor av denna typ runt om i Vintergatan (NASA). I nästintill alla galaxers centrum tror man att det finns Supermassiva Svarta hål. Dessa kan lätt samla ihop mer massa genom att fånga upp allt från rymdskrot och kometer i “närheten”. Faktum är att de i själva verket kan härstamma från massor av mindre svarta hål som klumpats samman, eller också genom att stjärnor i en stjärnhop kollapsat vid samma tillfälle (space.com). Utöver Stellar- och supermassiva svarta hål går det även spekulationer om att det kan finnas en ytterligare typ med en massa mindre en solens, Miniatyr svarta hål (about space).

Credits: NASA/CXC/M.Weiss

Men hur är de uppbyggda, för de består väl inte bara av mörker? Nej det gör dem inte. Det är vid händelsehorisonten av det svarta hålet som ljuset inte kan dra sig undan längre och det är därför som vi inte kan se dem. Det är där som ljuset slukas in mot den så kallade singulariteten. Detta är både svårt att bevisa och beskriva eftersom dagens fysikaliska lagar inte räcker till. Men inom mattematiken beskriver man singulariteten som ett tal med oändligt många siffror, alltså ett tal dividerat med noll (forskningochframsteg).

Visserligen så sker det inte lika många diskutioner om svarta hål som singulariteten är oändlig, men de senaste 50 åren har intresset stigit för dessa mysterium. De som vill utforska de svarta hålen måste jobba hårt, några av de forskarna är Einstein, Stephen Hawking och även den svenska vinnaren av Craafordpriset i astronomi 2016, Roger Blandford (populärastronomi).

Jag tycker att svarta hål är väldigt intressanta. Vi vet egentligen inte så mycket om dem och de, tror jag, kommer vara hetare än någonsin tidigare i framtidens forskning. Vem vet vad de egentligen är? Det är det vi måste ta reda på!

 

 

 

 

 

 

 

Varukorg