Dagen innan rymdresans höjdpunkt eklipsen skulle jag inte beskriva som enformig. På rymdresan är det enda tempot raketfart, vilket innebär att vi idag nästan lyckades få in en hel resa i sig av aktiviteter.

Fortfarande lite jetlaggad var det första på listan Badlands National Park, ca 100 000 hektar av häpnadsväckande landskap. Här har bland annat nybyggarna haft många dispyter med indianerna. Den lokale profeten Wovoka hade sagt att med spökdansen skulle man dansa bort kolonisatörernas kulor. Kanske blev det något misstag och infödingar förvandlades till präriehundar, det skulle i alla fall förklara det stora antalet av de små gnagarna. Annars gömmer sig antagligen indianerna i den södra halvan av parken, som år 1889 blev en del av Pine Ridge Indian Reservation – ett av de största reservaten i USA. Historien slutade dock inte där: under andra världskriget använde den amerikanska militären reservatet som test- och skjutområde. Så fungerade dansen? Mycket oklart.

I detta ökenliknande kanyonlandskap var det ändå på något sätt liv som dominerade. Både i form av fossiler (områdena kring Badlands är det rikaste området på fossiler från oligocenen i världen!), men det var även mycket av den levande varianten i form av tidigare nämnda präriehundar, tjockhornsfår och bisontjurar.

En liten biltur senare kom vi till Minuteman Missile National Historic Site, vilket var näst på listan. Här fick vi lära oss om kalla kriget, fundera på hur atombomben bevarade världsfreden och få lära oss om hur det är att arbeta i en kärnvapensilo (jobbet verkar vara långtråkigt och nervkittlande på samma gång.) När vi var nöjda här åkte vi ut till Delta-01 Launch Control Facility där fick vi ett fantastiskt föredrag av Elsa om kalla kriget. Under tiden stirrade vi ner på en avväpnad kärnvapenmissil genom en, enligt mig, lite för tunn glasruta.

Dyr lunch i Wall och sedan mot den kulturmärkta guldrushstaden Deadwood. Namnet kommer förvånansvärt nog från att staden är omringad av döda träd. Rökfyllda kasinon, salooner och amerikanare med stövlar och cowboyhatt var helt plöstligt normen och om någon skulle utmana mig på en pistolduell skulle det kännas helt normalt. Ja, Deadwood var en riktig vilda västern-stad och jag hoppade in i bilen med en tår i ögat – ty en del av mig hade hittat hem.

Som tur var verkar tiden gå långsammare i USA för nu klämdes ännu en destination in: tefatslandningplatsen Devils Tower. På vägen dit åkte vi genom landskap som liknade Windows-XP bakgrunden Bliss. Snart såg man en stor stenpelare vid horisonten och även om namnet är felöversatt från “Bear Gods Tower” till “Bad Gods tower” kan man förstå misstaget. Det var en läskig men samtidigt mäktig vy. Efter lite klättring kollade vi på solnedgången från sidan av berget. Känslan när jag satt där jämte den bisarra stenpelaren är svår att beskriva. Enorma krafter av astronomiska proportioner var i verket – solen ska göra det omöjliga och släckas. Ja, i USA är ingenting omöjligt.

/Fabian Lundell