Idag är det den internationella kvinnodagen, och jag ser inte alls vad jag skriver nu för jag skriver detta på mobilen och tangentbordet är i vägen. Men det ska gå. Jag vill, på grund av denna dag, bara påminna om att om du inte sett filmen ”Hidden Figures” så måste du se den, men det var inte det jag hade tänkt att säga. Det jag tänkt att säga har inte specifikt med rymden att göra, men det är ju ändå ett mansdominerat område, så varför inte?

Jag vill inte höra ”grattis” idag, när jag fick det för första gången idag kändes det fel redan då. Så, nej, och det är inte bara för att jag är transsexuell, det vill säga, ofrivilligt råkade hamna i denna kvinnokropp, utan också för att det inte finns något att gratta för. En människa med kvinnokropp har inga privilegier att vara stolt över, och har hen privilegier är det inte på grund av hens biologiska kön.
Varför gratta någon som är rädd för att gå ensam ute på kvällarna, inte för mörkret utan för något ännu värre, varför gratta någon som är den där tjejen en kille kastar som när han kastar dåligt? Varför gratta mig när alla mina småsyskon hittills fått reklam för fotbollstidningen ”Kickerz” hem i brevlådan, medan jag fick en om nå’ j***a cupcake? Som om du älskar att baka bara för att du har en extra x-kromosom istället för y.

Som det ser ut nu kan en kvinna aldrig bli ”the right man for the job”, och hon kan bara bli bra på något för att vara tjej. Trots att statistik säger att en man ligger bakom majoriteten av alla trafikolyckor så kör han som en kärring så fort en sker, eller är på väg att ske. Dessutom är tydligen alla bilister män enligt alla, och det är alltid män som tar mest plats, allt från vår hemska verklighet till filmerna vi ser på. Det är han som alla litar på i politiken, och alla skrattar åt på TVn, det är han som är kung för att ha ”erövrat” flest kvinnor i en säng eller vem f*n vet var?

Kvinnan är den där tysta, sexiga saken i bakgrunden med utsuddat ansikte. Hon som bara var skapad till att vara en barnfödande maskin som står hemma och bakar en cupcake eller två med sina fnittrande vänninor, medan de pratar om den där snygga killen i ett program. Hon ska vara glad för att hon har rösträtt, sägs det, men hon har ingen röst, och hennes manliga kollega får mer betalt för samma jobb.

Jag kämpar och kämpar, och ju mer jag kämpar desto svagare känner jag mig. Jag lägger ju upp all statistik på bordet, alla bevis och alla de självklaraste saker alla kan relatera till, men ändå kallas jag för ”lilla du” och plötsligt är det mitt fel att jag tolkat det hela som ett problem. Jag är ett dammkorn i vinden som försöker flytta på en betongvägg. Lägg ner kakorna och blommorna på bordet, de tillhör inte ens mig, och hjälp mig att krossa den här skiten.

Sen kan vi gratulera varandra för det.

(Vill bara också påminna om Hidden Figures också, se den.)