Mars, en röd, kall och torr planet utan tecken på liv. Men när vi tagit några steg ut på den öde planeten får vi syn på något. En alien, tror du det? En Marsian? -Läs alltså inte marsipan som jag alltid gör för det är det inte. Men det är inte det vi ser, varken en alien, marsian eller en marsipan, det är…Stephen Hawking.

Ja, när jag skriver detta är det inte längre en nyhet att den kända professorn är död, men det får mig på en tanke. Han svävar nu fritt i den nästan helt och inte alls oändliga oändligheten, bland alla de glimrande och pretiösa stjärnorna som visar sig vara stekheta, obarmhärtiga solar, han svävar igenom mörkret vi inte vet något om och genom stjärnstoft och glitter. Fin tanke, eller hur? Han är nu på en plats vi levande aldrig har befunnit oss på, som på Mars till exempel, för vem vet egentligen vad som händer efter döden? Det blir bara svart, säger vissa, men är det mörkret vi talar om samma mörker som i svarta håll och mörk materia, det vi inte vet något om? För det är ju därför vi kallar dem för det, för att det inte finns något ljus som kan nå våra ögon och visa vad det är. Det är slöjan mellan vetskapen och ovetskapen, slöjan mellan förståelse och oförståelse, bron mellan livet och döden. Vad vet vi egentligen?

Aja, jag bakade lite kanelbullar på hemkunskapen idag som jag tagit med mig hem, de är lite torra men jag ska se till att inte smula ner…