Varje sommar arrangerar AU en internationell sällskapsresa till något astronomiskt eller rymdigt resmål någonstans i världen. I somras gick resan till Roque de los Muchachos-observatoriet på La Palma, Kanarieöarna. På 2400 meters höjd ligger där nämligen en imponerande samling stora professionella teleskop, som används av astronomer i Europa och världen. Här följer en reseberättelse skriven av Alexandra Wernersson, som var en av deltagarna under resan!
Det är en eftermiddag i mitten på sommaren på ön La Palma när 13 spända rymdintresserade ungdomar möts upp för att påbörja en resa de sent kommer glömma. Under bilresan från flygplatsen till hotellet hade vi ett stort hav på höger sida, en sluttning täckt av bananträd på vänstra sida och framför oss låg staden vi snart skulle få se mer av. Efter att alla anlänt till hotellet och rummen blivit tilldelade hade klockan redan blivit sen kväll så vi begav oss ut till gamla stan i Santa Cruz de La Palma för att äta. Under middagen fick alla säga vad de såg fram emot under resan. ”Alla teleskop vi ska besöka!”, ”Natthimlen!” var det många som sa och då visste vi ännu inte att våra förväntningar skulle överträffas gång på gång för varje dag vi spenderade på ön. De var mycket spänning i luften när vi vandrade genom det gula skenet från natriumlamporna tillbaka mot hotellet.
Under första dagen tog vi bilarna upp mot öns högsta punkt, Roque de los Muchachos, där alla teleskop ligger belägna. Vi började vid det svenska solteleskopet där vi fick möta Dan Kiselman som berättade om arbetet som bedrivs vid teleskopet. Vi fick även klättra uppför trappor för att själva beskåda teleskopet vars lins var 1 meter i diameter och användes bland annat för att studera detaljer vid solens yta. Vi fick se kontrollrummet och skymtade även astronomernas arbetsrum. De bodde som en liten familj av rymdentusiaster.
Vid nästa teleskop, Nordic Optical Telescope, vi besökte träffade vi en ingenjör som lät oss snurra runt med teleskopet och skåda de vackra panoramavyerna runt om. Vi kunde se molnen som välde över vulkankammen i fjärran samt teleskopen som stack upp ur berget som snöbollar. Inga bilder vi tog går upp mot upplevelsen av att verkligen vara ovanför molnen på bergstoppen.
Självklart besökte vi även de brittiska teleskopen, Isaac Newton Telescope och William Herschel Telescope, och även där hade vi en astronom som visade oss runt i byggnaderna, berättade om observationerna som görs och visade bilder tagna med teleskopet. Vi besökte observatoriet vid tvåtiden så det var relativt lugnt eftersom de flesta astronomer börjar arbeta vid fyra på eftermiddagen fram till morgonen nästa dag, varpå de går och lägger sig för att fortsätta sitt arbete på eftermiddagen igen.
Av alla teleskop vi besökte den dagen var nog Gran Telescopio Canarias det mest slående. Ett teleskop på 10,4 m i diameter berövar en verkligen på andan när man står mitt framför det. Vi imponerades av antalet astronomer och ingenjörer som måste gått åt för att designa och bygga ett sådant instrument. Till råga på allt var astronomen som visade oss runt snäll nog att svara på alla våra rymdrelaterade frågor, en kunskapskälla svår att hitta på andra ställen.
Knappt hann vi åka nerför berget och äta innan det var sen kväll och vi tog bilarna upp igen för att beskåda en av jordens bästa natthimlar. Ögonen behövde inte ens ställa in sig på mörkerseende, det vara bara att kliva ur bilen och luta huvudet bakåt och se hur Vintergatan sträckte ut sig och berikade natthimlen. I alla riktningar var det lysande objekt att betrakta, bara att vrida huvudet och där var Jupiter, Saturnus och Mars, bara rikta kikaren mot himlen och så hittade man en galax att stirra på. Bara under den natten såg vi säkert fler stjärnfall än man vanligtvis ser under ett helt år i Sverige. Det enda som avslöjade att tiden gick var månen som så småningom gick upp och lös upp himlen.
Dagen därpå tog vi sovmorgon och begav oss till Los Tilos-skogen. Där besökte vi ett vattenfall innan vi började vandra några kilometer uppåt för att få en fin utsikt över urskogen. Och utsikten var verkligen värt mödan. På en liten bergstopp stod vi med flera berg runt omkring oss täckta av skog. Trots att höjdrädslan gjorde sig väl påmind stod vi kvar för att betrakta det sagolika landskapet som bredde ut sig i alla riktningar omkring oss.
Efteråt följde en roadtrip över ön till Tanzacorte, där vi både badade i solnedgången och åt middag. Även denna kväll hann vi självklart ge oss upp på berget för att betrakta stjärnhimlen, som vi aldrig tycktes bli mätta på.
Den sista dagen åkte vi mot nationalparken Caldera de Taburiente och hann vandra i berget en stund innan vi insåg att vi åkt till fel plats. Trots detta hade vi trevligt och bestämde oss för att åka tillbaka till Tanzacorte för att bada i Atlanten och hänga tillsammans på stranden. Efter vår avskedsmiddag tog vi återigen bilarna upp över molnen för att beskåda natthimlen en sista gång. Vi stannade uppe länge för att betrakta himlavalvet och tog gruppbilder med Vintergatan i bakgrunden för att föreviga stunden. Det var som att himlen var vid liv med alla lysande objekt och stjärnfall. En stund efter att månen visade sig tog vi oss trötta med bilarna tillbaka till hotellet.
Den sista dagen var en sorglig dag då flertalet reste tillbaka till sina hemorter. I resans Facebook-grupp hyllades resan och vi alla önskade tillbaka till ön. När vi tänker tillbaka på upplevelserna minns vi väldiga astronomiska objekt, bilresor och vandringar genom makalösa landskap samt en oförglömlig och magiskt lysande stjärnhimmel.
/Alexandra Wernersson
