Stephen Hawking lever kvar i våra astronomiska hjärtan, och ju mer jag stöter på honom, alldeles levande i sina monument, saknar jag honom ännu mer. Det var väl kanske något närmast gudomligt med den där mannen som tycktes ha levt sedan tidens begynnelse och lika länge ha svarat på frågor,- ibland innan de ens hunnit ställas. Hawking var lite allt möjligt under sitt liv, för sina närmaste en kär familjemedlem eller god vän, för andra en känd fysiker och förebild, för ännu fler en man i rullstol, men för vissa av dem därför också en stor förebild med tanke på hans ALS. Läkarna sa trots allt att den sjukdomen skulle ta död på honom vid cirka 20 års ålder, men Hawking envisades sig med att leva i 55 år till.

Hur som helst är det ett år sedan Hawkings bortgång (14 mars 2018), och det märks inte minst på att jag kollar på gamla klipp från ”The Theory Of Everything”, och bläddrar i boken ”Korta svar på stora frågor” som jag nyligen läst ut. Jag kan då inte ro för att, apropå både filmen och boken, vilja mig säga lite förstå nu vem han viktigaste av allt var. För naturligtvis var han en fysiker, och en av våra största tänkare och förebilder, en vän och familjemedlem och en man i en rullstol, men han var i slutändan det många kanske inte ens vågade inse, nämligen en människa. För det är väl så att det är det vi mest av allt fruktar med att vara människor, själva faktumet att vi alla har döden att vänta i slutet, och därför var det så lugnande att se på Hawking och veta att han sedan 21 års ålder lurat döden. På så sätt så blev den där mannen i rullstolen som svarade på frågor aningens jämförbar med gud.

Människa var han hur som helst, oavsett om han hade dött förra året eller om han hade levt för att dö lite senare. För även om han var en av våra största genier, så var han nog mest lik de flesta andra människor än de där gudarna folk tror på. Han hade ju inte svar på allt, utan utgick ifrån vad han visste och trodde själv. Han var inte universums ritningar eller livets handbok, utan en människa som vågade tänka och filosofera. Det märktes nog inte minst av kritiken, från alla de som tyckte att han var för optimistisk och alla de som tyckte att han var för pessimistisk. Jag undrar i för sig om inte samma kritik hade funnits om Stephen Hawking trots allt hade varit gud, och hade alla svaren.

Men det spelar ingen roll om det han sa var rätt eller fel, för vi alla har efter allt någon relation med mannen som lurade döden. Allt ifrån att han var en familjemedlem till en man i en rullstol. Han vågade filosofera om de allra jobbigaste frågorna, de där frågorna många ger upp på men ändå ibland hålls vakna av sent mot natten. Hur började alltihop? Är tidsresor möjliga? Kan vi förutsäga framtiden? Och det bästa med allt var hur lugn han var när han redovisade sina idéer, hur han vågade vara övertygad på det han själv egentligen inte alltid hoppades på. Det är iallafall Stephen Hawking för mig, människan som som vågade leva och som vågade dö, ständigt i ovetskap och endast sina egna teorier som tröst. Det är min tröst i hans frånvaro, och hans närvaro efter sin död.