Berättelse från CanSat-finalen i Kiruna

På onsdagen den 3 maj sågs VENTUS mitt på dagen för att ta flygbussen till Landvetter. Nervösa men taggade klev vi på bussen som tog oss lite närmare den nationella finalen för CanSat 2023 i Kiruna. Vi träffade ett av de andra lagen på flygplatsen och vi alla började ladda upp inför resan. Det mest magiska under själva färdvägen var nog när flyget från Stockholm sakta flög in mot Kiruna och snön bredde ut sig över landskapet. Trots att kvällen var på ingång var det ljust och vi alla upprymdes av den vackra himlen.

Väl där blev vi uppmötta för att åka till Camp Ripan – boendet under vistelsen. Den första kvällen blev mysig med pizzahäng och inflyttning i stugorna, men kvällen blev lång då vi stannde uppe för att jobba på vår CanSat. Vi alla var för glada för att gå och lägga oss och vi kunde knappt tro att vi satt där tillsammans, bara två dagar från drönarsläppet. 

Den första hela dagen började fantastiskt med Camp Ripans frukost. På grund av VENTUS förmåga att inte kunna uppskatta tid höll vi först på att bli en smula sena, men det löste sig till slut och vi kunde njuta av Camp Ripans alla godsaker. Torsdagen fortsatte med en rad roliga saker. Hela dagen bestod av att vi fick vara på IRF (Institutet för Rymdfysik) och prata med studenter och lärare. På morgonen fick vi en jättebra introduktion och efter det en guidad tur.

En av höjdpunkterna var att få se vakuumkammaren! Det som kvarstod av dagen var att arbeta på sonden med hjälp av personer som arbetade på IRF. Vi fick bland annat komma in i ett lödlabb och lära oss vilken utrustning man bör ha för en så effektiv lödning som möjligt. Dagen var mycket lyckad och vi gjorde stora framsteg med sonden, framför allt i koden. Under natten som följde försökte vi löda ihop alla komponenter enligt de nyvunna råd vi hade fått, samt lösa det sista med koden.

Fredagen började med ett studiebesök på Esrange som var myket lärorikt och spännande! Särskilt roligt var enligt oss att få se där rakterna skjuts upp. Men vi kunde nästan bara tänka på drönarsläppet som skulle ske senare samma dag. För när vi kom tillbaka till stugan och skulle färdigställa sonden blev det ont om tid och allt fungerade inte som det hade gjort kvällen innan. På något magiskt sett kom vi däremot ut ur stugan levande och blev klara precis i tid till släppet. Vi alla höll andan tills den släpptes. Fallskärmen höll, den åkte fint ner mot marken och vi kunde pusta ut. Kanske på grund av sömnbrist, eller bara ren glädje, kände vi oss alla lite rörda över att det gick bra. Problemet som återstod var dock att analysera datan som vi fick, vilket inte var så lätt. Resultatet blev inte riktigt som förväntat; något som efter långa diskussioner och en ännu längre natt till slut löste sig. Däremot kunde vi inte ändra på faktumet att resultatet inte blev optimalt och vi fick förhålla oss till det så gott vi kunde när vi förberedde presentationen. 

I vår nervositet försökte på vi på lördagen att samla ihop oss inför juryn. Det var läskigt och vi visste inte vad vi kunde förvänta oss, men vi gjorde vårt bästa och försökte berätta om VENTUS och allt det vi hade tyckt varit så roligt med projektet. Tyvärr ledde det inte till en plats i den internationella tävlingen, men vi alla tog med oss mycket oavsett. Att få komma till Kiruna och få ta del av så mycket kunskap, ambition, engagemang och inte minst AU, var ett pris i sig. Vi i VENTUS har fortsatt att utveckla vår sond efter tävlingen och vi hoppas på att kunna tävla igen nästa år!