I början av 2024 blev drömmen verklighet när Sverige skulle skicka sin andra astronaut någonsin till rymden, Marcus Wandt. I en historisk uppskjutning från Kennedy Space Center i Florida, ombord på en SpaceX Falcon 9-raket, tog Marcus plats i historieböckerna och markerade ett viktigt ögonblick för svensk rymdfart. Som en del av denna historiska händelse, hade Astronomisk Ungdom den stora äran att representera Sveriges unga rymdintresserade med en delegation på plats i Florida. Läs nedan om Niklas Engelhardt Önnes unika upplevelser och reflektioner från denna oförglömliga resa!
Under året det gångna året har det skett en historisk händelse. Inte bara blev Marcus Wandt uttagen som ESA-astronaut – det gick längre än så.
Marcus blev i slutet av 2022 uttagen som reservastronaut åt den europeiska rymdorganisationen ESA, men där och då fanns ingen garanti att han skulle få delta i någon rymdfärd inom någon överskådlig framtid. Av en ren tillfällighet gick det bara några veckor innan svenska Rymdstyrelsen fick reda på att det fanns en plats ledig på en uppskjutning till ISS – International Space Station – organiserad av det kommersiella företaget Axiom Space. Rymdstyrelsen har sedan några år tillbaka haft som mål att få en ny svensk astronaut, och nu såg de sin chans. Men kommersiella rymdfärder är dyra. Lyckligtvis är Marcus Wandt chefspilot på SAAB, vilka därför kunde sponsra en mycket stor del av kostnaderna. På bara drygt ett halvår blev drömmen verklighet – Sverige skulle få en ny astronaut. Det är världsrekord i snabbast astronautträning. Marcus Wandt skulle bli den andra svenska astronauten någonsin, och den tredje svensken att sätta fot i rymden. Den 9:e januari 2024 skulle Marcus sändas upp från Kennedy Space Center i Florida till ISS ombord en av SpaceX:s Falcon 9-raketer på uppdraget Muninn.
Det är underförstått att det var mycket att fira och mycket att prata om. Därför organiserade ESA och Rymdstyrelsen ett program i samband med uppskjutningen till vilket de bjöd in representanter från de organisationer som bidragit till att göra Muninn-uppdraget en verklighet; SAAB, försvarsmakten, myndigheter, KTH, Uppsala universitet, m. fl.. Som representanter för rymd-Sveriges barn och ungdomar var även Astronomisk Ungdom inbjudna.
Det första datumet som sattes för uppsändningen, kring vilken hela programmet var planerat, var den 9:e januari 2024. Det blev sedan den 10:e januari. Efter förseningar av andra uppskjutningar, som är så vanligt inom denna bransch, ändrades datumet till den 17:e. Någorlunda olyckligt eftersom många AU:are, inklusive jag själv, redan hade bokat flygresor och skulle resa hem innan den 17:e. Men men, förseningar är som sagt vanligt i raketbranschen, och jag fick boka om min resa. Detta ville jag inte missa.
Jag reste till Orlando, Florida, som ensam ledamot i AU:s förbundsstyrelse. Under den ca 20 timmar långa resan hade jag ett konstant pirr i magen. En gnutta nervositet för att uppskjutningen skulle bli försenad eller att något skulle gå fel, men framförallt spänning och glädje av att få vara med om en så häftig upplevelse. På plats blev jag välkomnad av bekanta ansikten – andra AU:are! Det var lite surrealistiskt att resa till en så avlägsen plats och mötas av personer jag ser dagligen måste jag medge. Jag var alltså inte ensam representant på plats – hela kansliet var där, och överlag närvarade ytterligare fem engagerade AU:are. Vi hyrde ett hus på Cocoa Beach på gångavstånd från hotellet från vilket Rymdstyrelsens programpunkter utgick.
Programmet började redan på söndagen den 14:e januari med vinkning till Marcus – som då satt i karantän – genom ett glasfönster. Tyvärr kunde ingen från AU delta på detta eftersom schemat hade ändrats så kort i förväg. Det officiella välkomnandet var dock först på måndagen och bestod av ett rymdmingel av högsta kaliber. Bland snittar och drinkar fann man astronauter, myndighetsrepresentanter, företagschefer och andra inblandade i Marcus uppsändning. Vi hade enormt trevligt, och det var mycket givande att diskutera allt från karriärsmöjligheter inom rymdbranschen till Sverige som vetenskaps- och innovationsland till hur vi stärker rymdintresset bland barn och unga. Framförallt är det senare tydligen inte bara en hjärtefråga för Astronomisk Ungdom, utan även för de allra flesta, om inte alla, svenska rymd- och utbildningsorganisationer. Den insikten gladde mig. På bild syns AU-delegationen tillsammans med två av rymd-Sveriges mest beundransvärda personer: Rymdstyrelsens generaldirektör Anna Rathsman samt flygvapnets rymdchef Ella Carlsson.
Tisdagen erbjöd en exklusiv rundtur på NASA:s Kennedy Space Center arrangerad av ESA och genomförd av tidigare NASA-astronauter. Min grupps guide var ingen mindre än Bob Springer som åkt i rymdfärjorna Atlantis och Discovery. Rymdcentret är lite som en rymdnörds Mekka, och entusiaster vallfärdar dit från hela världen. Inte konstigt, med tanke på hur stort och historiskt det är. Särskilt häftigt var att få se Vehicle Assembly Building (VAB) där raketerna monteras ihop innan de slutligen transporteras till uppskjutningsrampen. Byggnaden är enorm – det är världens största envåningsbyggnad och har världens största dörrar. Bara den blå delen av den målade amerikanska flaggan på byggnadens vägg är lika stor som en basketplan. Rymdcentret har även utställningar av Apollo-raketen Saturn V (som tog människan till månen), rymdfärjan Atlantis, samt en hel gård av äkta raketer.
På tillbakavägen körde vi förbi raketen, som redan stod uppställd på uppskjutningsrampen. Vi blev dock informerade av vakter på plats om att de skulle påbörja ett Static Fire Test, ett slags test av hela raketens system, varpå vi fick köra därifrån. Vi missade själva testet, men fick komma väldigt nära raketen på tillbakavägen. Och storleken förbigick ingen. Jag fick en speciell känsla över tanken på att Marcus om bara ett par dagar skulle sitta högst upp i det där enorma tornet.
På tisdagskvällen arrangerade ESA en middag för sina gäster. Det var en mycket trevlig tillställning, och där fick jag bland annat möjlighet att prata med Marcus familj. Jag är så oerhört imponerad över hur mycket de verkar ha stöttat Marcus i detta, och jag hade stor respekt för deras nervositet inför uppskjutningen. Jag fick även reda på att Marcus svåger, Martin Svensson, gör ett mycket spännande fotoreportage om uppskjutningen som senare kommer att ställas ut. Utställningen är sannerligen någonting för alla AU:are att se fram emot!
Onsdagen den 17:e var den stora dagen. Marcus skulle upp till rymden. På förmiddagen fick vi närvara på ett mycket intressant och givande seminarium med titeln “The Future of Space: Exploration, Innovation and Security: Why Do We Need More Astronauts?” organiserat av Rymdstyrelsen. Vi fick höra diskussioner från flera internationella expertpaneler om vikten av rymdfärder från många olika perspektiv. Konsensus var att nationellt och internationellt samarbete är helt centralt i frågan, och att rymdfärder är viktigt för vår fortsatta utveckling på många plan. Särskilt glad blev jag över rymd- och utbildningsministern Mats Perssons tal, där han poängterade hur mycket inspiration en sådan här rymdfärd ger barn och unga i Sverige samt vikten av att stärka det allmänna intresset för STEM-utbildningar.
I mitten av seminariet kom emellertid en dyster nyhet. Uppsändningen hade blivit försenad ytterligare en dag, denna gång på grund av data från fallskärmen som behövdes analyseras ytterligare. Dyster säger jag, eftersom många hade bokat hemresan den 18:e och därmed skulle missa uppsändningen. Jag var en av dem. Men det var bara att bita i det sura äpplet och boka en ny hemresa.
På onsdagskvällen hade SAAB, som alltså är en av huvudfinansiärerna till projektet, planerat ett “Post-Launch Party”. Det blev nu istället ett “Pre-Launch Party”, men inte mindre kul för det! Eventet var mycket påkostat och trots nyheterna tidigare under dagen var stämningen god. Alla visste ju att raketen skulle upp förr eller senare, och det faktumet var viktigare än den personliga önskan att se uppskjutningen på plats. Under kvällen fick vi tillfälle att prata med många intressanta personer, bland annat Sveriges första astronaut Christer Fuglesang och SAAB:s teknikchef Petter Bedoire. En höjdpunkt var att diskutera regeringens STEM-strategi med rymd- och utbildningsminister Mats Persson samt utbildningsdepartementets stabschef Andreas Arvidsson.
Torsdagen, den 18:e, hade nu tagit över rollen som “den stora dagen”. Jag var personligen lite ängslig att det skulle bli förseningar igen, för jag visste att jag i så fall skulle missa uppskjutningen. Jag hade inte möjlighet att stanna ytterligare en dag. Oron förvandlades dock till inspiration när vi fick höra Frank De Winne, ESA-astronaut och chef för det europeiska astronautcentret EAC, berätta om ESA:s planer när det kommer mänsklig rymdutforskning samt framtidens mån- och Marslandningar. Organisationen har stora och seriösa planer på att sätta en europé på månen inom en snar framtid.
Därefter fick vi en presentation om Marcus uppdrag – Muninn. Lite rolig kuriosa: uppdragets namn är inspirerat från asagudarnas ledare Odens två korpar. Korparna heter Hugin och Munin (Huginn respektive Muninn på engelska) och ska enligt den nordiska mytologin ha flugit runt världen för att samla in kunskap till Oden. Den nuvarande befälhavaren på ISS, danske Andreas Morgensen, är på uppdraget Huginn. Tillsammans ska de två skandinaverna bokstavligt talat flyga runt jorden och samla in kunskap.
Två av de många forskningsexperiment som Marcus ska genomföra under sina dryga två veckor på rymdstationen är designade av svenska forskare som alla var på plats i Florida för att presentera sina undersökningar. Professor Elena Kozlova från Uppsala universitet presenterade sitt forskningsprojekt med mål att få bättre förståelse för hur stamcellers förmåga förändras i mikrogravitation. Även professor Mikael Forsman och forskaren Michail Magkos presenterade sitt projekt om hur rymdstationens miljö påverkar effektiviteten och den kognitiva förmågan hos astronauter. Intressant!
Det var en förväntansfull stämning på bussen till Kennedy Space Center. Precis efter lunch hade vi lämnat hotellet, och på vägen hann vi se både alligatorer och vithövdade havsörnar (s.k. bald eagles på engelska). Men det kändes inte så intressant där och då, inte i jämförelse med det vi skulle få se om bara några timmar. Cirka en timme innan uppskjutningen skulle äga rum anlände vi till läktaren på Banana Creek intill Saturn V-utställningen på Kennedy Space Center. Läktaren låg ca 6 km bort från uppskjutningsplattan – det är i princip så nära man kommer.
Därifrån hade vi perfekt utsikt över Launch Complex 39A (LC-39A), plattan från vilken raketen skulle lyfta. Det kändes mäktigt att sitta där med tanke på platsens, och startplattans, historiska bakgrund. Det var nämligen från LC-39A som Saturn V-raketen tog Apollo 11-uppdragets besättning till månens yta 1969. Utöver Apollo 11 har bland annat flera Apollo-uppdrag, den första amerikanska rymdstationen Skylab, flera rymdfärjeuppdrag, samt Falcon Heavys jungfrufärd sänts upp från den legendariska plattan. Och nu skulle ytterligare en historisk uppskjutning äga rum.
Timmen innan uppskjutningen passerade i ett ögonblick. Det var mängder av reportrar från flera olika länder på plats. Läktaren var uppdelad i flera sektioner, och på Axioms egna sektion satt bara svenskar. Däribland jag. Stämningen var mycket speciell, och många känslor hängde i luften – mest framträdande var en otrolig stolthet. Några minuter innan uppsändningen började vi svenskar ställa oss upp och började sjunga “Du gamla, du fria” rent spontant. Mäktigt var det. Snart därefter hördes “1 minute until launch” i högtalarna, och mitt hjärta började slå hårt och fort.
“Ten, nine, eight,…” allas uppmärksamhet var riktad mot startplattan. Sekunden innan motorerna tändes kändes det som att allting blev knäpptyst och att tiden stannade. Och plötsligt, i den sena eftermiddagssolen, tändes en låga som bländade en hel publik – från sex tusen meters avstånd. Ur ett massivt moln av rök lyfte raketen ståtligt. Ursprungligen långsamt, men med en enorm acceleration. Vissa jublade euforiskt medan vissa satt tysta. Jag var helt förstummad. Så mycket hårt och stressigt arbete från så många människor, för att inte tala om enorma ekonomiska investeringar, låg bakom denna rymdfärd. Att se raketen rasa genom slöjmoln på vägen upp var minst sagt otroligt. Jag tänkte på att Marcus satt där, längst upp på en 50 meter hög cylinder ovanpå ett enormt eldklot dubbelt så stort. En isande känsla gick genom hela kroppen, och jag fick gåshud.
När det kändes som att det inte kunde bli mäktigare så kom det. Ett ursprungligen svagt mullrande som under ett par sekunder övergick i ett öronbedövande dån som kändes ända in i hjärtat. Mina byxben fladdrade av tryckvågorna från motorerna, och dånet påminde om en enormt kraftfull motorcykel – det lät som tiotals enormt kraftfulla explosioner varje sekund. Jag hade inte velat stå närmare raketen. Publiken jublade av ljudet, och jag fick tårar i ögonen av den solidaritet och entusiasm som jublet signalerade. Min stora dröm att få se en raketuppskjutning i verkligheten hade äntligen gått i uppfyllelse. Och det var mäktigare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Ett par minuter senare hade raketen passerat upp genom molnen och försvunnit utom synhåll. Men mullret från motorerna hördes än. Eftersom det var en Falcon 9-raket var showen fortfarande inte över. Raketens första steg – som ansvarar för starten och den första delen av flygningen – skulle landa igen på Kennedy Space Center! Vi vände blicken strax öster om den ståtliga VAB:n och kunde precis skymta det första stegets motorer antändas och raketen singla ned vertikalt mot landningsplattan. Ett par sekunder efteråt hördes två starka knallar tätt inpå varandra som uppstod då förstasteget rörde sig över ljudets hastighet. Under uppfärden hade ljudknallarna drunknat i motorernas dån, men nu hörde vi två tydliga knallar – detta då förstasteget är så högt att underdelen och överdelen tränger igenom ljudvallen vid olika tidpunkter. Publiken, inklusive jag själv, blev såklart extatisk! En mer pompös avslutning på en sådan historisk uppskjutning kan man knappast tänka sig.
Om det är någonting jag tar med mig från denna resa är det att vad som helst är möjligt med gott internationellt samarbete. Uppsändningen av ESA-astronauten Marcus Wandt finansierades av bland annat Rymdstyrelsen, SAAB och Försvarsmakten, skedde från NASA:s startplatta ombord en SpaceX-raket och arrangerades av företaget Axiom Space. Uppdraget innefattar mycket forskning som i sin tur har planerats av forskare från flera olika universitet. Ja, det är verkligen imponerande hur många olika parter som varit delaktiga i att realisera detta uppdrag. Muninnuppdraget har sannerligen banat väg för framtida projekt och tydligt visat hur långt vi kan nå genom samarbete. Dessutom är jag övertygad om att Marcus rymdfärd kommer att inspirera en hel generation av unga rymdintresserade på samma sätt som Christer Fuglesangs rymdfärd gjorde för snart 20 år sedan. Den här gången finns dessutom Astronomisk Ungdom där och står redo att ta emot alla Sveriges rymdintresserade barn och unga.
Jag vill å hela förbundsstyrelsens vägnar rikta ett enormt tack till alla som varit delaktiga i att göra Muninnuppdraget till verklighet. Och ett speciellt tack till Rymdstyrelsen som visat så stort engagemang för att låta AU bli en del av rymd-Sverige. Per aspera ad astra!
/ Niklas Engelhardt Önne
Ledamot i förbundsstyrelsen
