Rymdbloggar

Inlägg om livet, universum och allting av unga rymdbloggare över hela landet
Nobel Minds 2019

Nobel Minds 2019

Jag tänkte inleda mitt 2020 med att blicka tillbaka till en speciell förmiddag i december: Nobel Minds 2019!  Nobel Minds, eller Snillen Spekulerar som det heter på svenska, är ett populärvetenskapligt tv-program producerat av SVT och BBC där årets nobelpristagare samlas runt ett bord för att samtala om forskning, aktuella frågor samt framtidsvisioner. 2019 års upplaga spelades in den 9:de december i Börshuset, Stockholm. 

Programledaren heter Zeinab Badawi. och hennes karisma når utan tvekan ända ut i tv-sofforna. Badawi har drivit diskussionerna framåt sedan 2011. Men programmets historia sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden: 2019 var det faktiskt 60 år sedan som Snillen Spekulerar spelades in för första gången! Det var 1959 som programmet hade premiär, då i radio.

Moa och jag tillsammans med Didier Queloz, nobelpristagare i fysik 2019.

Inspelningen av 2019 års upplaga spelades in i Gamla Stan, Stockholm. Nobelpristagarna satt vid ett stort, runt, bord med publiken runt om. I publiken satt främst studenter från Sverige, men även anhöriga till nobelpristagarna. Med andra ord satt vi som publik endast några enstaka meter från nobelpristagarna… och även om såklart alla nobelpristagare har genomfört bedrifter utan dess like, ligger de inom fysik mig lite extra varmt om hjärtat. Det var därför extra coolt att de stannade kvar efter inspelningen för att diskutera med publiken. Som det går att se på bilden ovan samlades en stor grupp runt nobelpristagarna och ställde massivis med frågor, på bilden syns James Peebles till höger. Jag och Moa fick dessutom möjligheten att ta en bild tillsammans med Didier Queloz!

För 2019s års nobelpris i fysik gick till… James Peebles, Michael Major och Didier Queloz  ”för bidrag till vår förståelse av universums utveckling och jordens plats i universum”!

James Peebles Bild: Kungliga Vetenskapsakademien

James Peebles är född den 25 april 1935 i Kanada. Han studerade först fysik vid Univeristy of Minitoba och doktorerade senare vid Princeton Univeristy. Idag är han Professor emeritus vid Princeton. James Peebles forskning har ökat förståelsen för kosmologin och gjort den till den vetenskap den är idag. Med andra ord har han bidragit stort till den moderna bilden av kosmos. Bland annat så har Peebles teoretiska verktyg kunnat användas för att tolka universums tidiga barndom, d.v.s. den kosmiska bakgrundsstrålningen!

Michel Mayor föddes den 12 januari 1942 i Schweiz. Mayor är idag professor emeritus vid Univeristy of Geneva. Under sin karriär har han jobbat flitigt vid observatoriet i Geneve. Didier Queloz föddes den 23 februari 1966 i Schweiz. Idag är han professor vid Cambridge samt vid Univeristy of Geneva. Det var 1995 som Michael Mayor och Didier Queloz presenterade deras häpnadsväckande upptäckt: en planet utanför vårt solsystem!

Didier Queloz (till vänster) och Michael Mayor (till höger). Bild: Laurent Gillieron //TT Nyhetsbyrån

Exoplaneten fick senare namnet 51 Pegasi b, en gasplanet i storlek med Jupiter runt en solliknande i vintergatan! Upptäckten hade observerats från Haute-Provence observatoriet i södra Frankrike. Idag har över 4000 exoplaneter upptäcks i vår galax, och allt startade med upptäckten 1995. En revolution inom astronomin svepte över världen och diskussionen om liv på andra platser i universum blev hetare än någonsin!

Om du är intresserad av att höra dessa tre fenomenala forskare samtala om allt mellan himmel och jord, tillsammans med de andra nobelpristagarna, stå går det att se programmet HÄR! Diskussionen mellan världens främsta genier är inget du vill missa!

 

 

Källor:

[1] Kungliga Vetenskapsakademien (länk: https://www.kva.se/sv/pressrum/pressmeddelanden/nobelpriset-i-fysik-2019)

Vad ÄR egentligen strängteori??

Strängteori är vår väg till att finna lösningar på universella frågor som forskare, filosofer mm har frågat sig sen artens uppkomst. Varför finns vi? Svaret vi kan få är inte något vidare filosofiskt svar, men vi kan få något ännu vackrare: en matematisk förklaring till vårt universums uppkomst! 

Så vad är det för något? Strängteori bygger på att de tre rumsdimensioner vi är vana vid bara är några av de 10 som egentligen finns, bara att de övriga är ihoprullade så små att vi inte kan se dem. Tänk dig att du ser ett snöre långt borta. Från ditt perspektiv är det bara en linje, en dimension. Men för en myra som står på tråden finns fler dimensioner; den kan promenera fram och tillbaka, runt tråden både i och mot klockans håll. På samma sätt tänker man med dessa gömda dimensioner. De är, i våra mått mätt, så små att de för oss är gömda. Men på en mycket mindre nivå finns de in facto (enligt strängteorin).

Beviset för detta grundar sig i en teori om att de tänkta minsta elementarpartiklarna, kvarkarna, också är uppbyggda av något, nämligen små strängar av energi. Dessa strängar bygger upp exakt allt, oavsett plats i standardmodellen, och är därför en mycket efterlängtad förenande teori som är applicerbar på all tänkbar materia och energi. Det enda som skiljer till exempel en uppkvark från en neutrino är vibrationerna, frekvensen i energisträngarnas rörelser. Men för att de matematiska formlerna ska stämma krävs det att universum ska vara uppbyggt av hela 10 rumsdimensioner. De ihoprullade dimensionerna har sedan i sig än fler dimensioner, som ni kan se på de två bilderna här till höger.

Det finns ungefär 20 stycken tal som för en fysiker är i stort sett heliga. Det finns elektronens massa, gravitationskonstanten, Plancks konstant m.fl. Dessa är fantastiskt noggrant uppmätta, men hittills har ingen lyckats förklara varför de är just vad de är. Om en decimal på en av de här konstanterna hade ändrats bara en bråkdel, hade universum inte kunnat finnas. Det hade kollapsat. Att dessa siffror är vad de är är anledningen till att vi kan existera. Förhoppningen är att denna strängteori i förlängning skall låta oss beräkna dessa tal och på så sätt lära oss varför de är precis vad de är.

En av de partiklar som vi vill ska finnas, som borde finnas enligt teorin, men som ej kunnat mätas upp är gravitonen, som vi letar efter i LHC (Large Hadron Collider) i CERN genom att kollidera partiklar, och kolla på den totala energin i alla dimensioner innan och efter kollisionen. Om våra dimensioners totala energi minskar i kollisionen tänker man att en graviton kanske har avgetts, men att den försvunnit in i en helt annan dimension som vi inte kan se. Detta skulle därför vara ett bevis för att fler dimensioner än de vi är vana vid faktiskt finns!

Som ni märker erbjuder strängteorin mängder med trevliga möjligheter, men det är fortfarande bara just det – en teori. Only time will tell vad som faktiskt stämmer…

Och med det hälsar jag God jul, och gott nytt år!

Källor: Denna youtube-videon 

Julkalender Lyser Upp i Rymdens Mörker

Julkalender Lyser Upp i Rymdens Mörker

I årets radiojulkalender får lyssnaren hänga med på ett spännande rymdäventyr! Julkalendern heter The Biggest Bang och handlar om syskonen Lukas och Tyra, samt deras hund Rufsa. Med andra ord avslutas årets superrymdår på bästa vis. Mystiska meddelanden i stjärnorna och konstiga besökare i cowboyhattar- hur ska detta äventyr sluta?

I första avsnittet för vi träffa den rymdgalna brodern Lukas som inte kan sluta prata om rymdvarelser och avlägsna världar. Alla tycker att han är konstig, och det är svårt för Tyra att acceptera sin brors beteende när allt hon vill är att vara normal. Men en dag förändras detta när hon olyckligt tappar sin tallrik med mat och alla ärtor formar ett meddelande. Tyra tänker först att hon bara inbillat sig, men på vägen hem står det skrivet i stjärnorna: Tyra hade inte inbillat sig…

…och med det inleds rymdäventyret i årets sista månad!

Redan i första avsnittet introduceras flertalet fysikaliska frågeställningar såsom ”Vad händer i ett svart hål?” och ”Kan man resa snabbare än ljusets hastighet?”. Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, håller koll på fysiken i årets julkalender på sin blogg! Där berättar han exempelvis att det skulle krävas oändligt med energi för att nå upp till ljusets hastighet, och skulle man dessutom resa snabbare än ljusets hastighet skulle man troligtvis börja resa bakåt i tiden. Så Lukas oro om att vindrutetorkarna ska åka av är nog det minsta han bör oroa sig över.
Lär dig mer om julfysik här: Ulf Danielssons Blogg

Vidare finns det många roliga detaljer som nämns i avsnitten. Till exempelvis så berättar Lukas för Tyra att alla bra bilmekaniker kommer från Jupiter, som om det vore en självklarhet. Och jag kan inte låta bli att undra om Lukas ”BuggaBugga” kommer från Kenny Starfighters ”BolliBolli”?

Hur som helst, personligen väntar jag spänt på att få höra fortsättningen. Men under tiden, passa på att lära dig mer om rymden med denna snabbkurs i rymdkunskap: Bertils Rymdkunskapquiz

Har vi åkt till Mars än?

Har vi åkt till Mars än?

Nu kan du äntligen sluta leta efter den optimala rymdpodden! I ledning av Susanna Lewenhaupt och Marcus Pettersson får du som lyssnare hänga med på resor mellan planeter och stjärnor, med ett slutgiltigt mål: Mars! Podcasten heter Har Vi åkt till Mars Än? och finns att lyssna på där ”poddar” finns. 

Susanna Lewenhaupt och Marcus Pettersson bygger upp sin podcast genom att ställa en övergripande fråga till experter i respektive ämne, varje avsnitt, med förhoppningen att i slutändan svara på titeln: Har vi åkt till Mars än?. Det första avsnittet släpptes i februari 2019 och där får vi träffa ingen mindre än Jessica Meir, den första svenska kvinnan i rymden, och Johan Köhler, från Rymdstyrelsen. Idag finns 9 avsnitt, alla med olika intressanta vinklar på kommande Mars-resor.

Personligen tycker jag att deras struktur är mycket intressant, då varje avsnitt inleds med en kort summering av vad som hänt i ”rymden” den senaste tiden, och sedan är det en övergång till själva frågeställningen. Det som får podcasten att inte kännas varken för lång eller för kort, tycker jag, är att den delas upp i dessa mindre delar: rymdnyheter, en intervju och en andra intervju, med korta mellanrum. Det är spännande att få höra hur olika experter tycker och tänker, speciellt när de har olika infallsvinklar på huvudfrågan, och det ger mer liv till materialet! Och sist med inte minst, övergångsmusiken är väldigt stämningsfull och sätter en intresseväckande ton över innehållet.

Så vad väntar du på,
– in och gilla HVÅTMÄ på Facebook: https://www.facebook.com/hvatma/ 
– och lyssna på HVTMÄ där poddar finns!! 🚀🌟

Bilder: Har vi åkt till Mars än, Facebook

 

 

Tips till gymnasiearbetet

Nu är det dags för många att börja med gymnasiearbetet, och inför detta fick jag frågan om ifall jag kunde dela med mig av mina bästa tips och erfarenheter. Så här kommer dem!

ISEF-laget som otroligt nog helt bestod av AU:are med rymdrelaterade projekt!

När jag skulle välja ämne till mitt projekt visste jag två saker: 

  1. Jag ville att det skulle ha med partikelfysik att göra
  2. Den 7:e februari ville jag ha tillräckligt med material för att skicka in till den digitala anmälan till utställningen unga forskare

Med de två sakerna klara för mig började jag mejla runt för att hitta en handledare som skulle kunna hjälpa mig, framförallt då ett experimentellt projekt i partikelfysik i de flesta fall kräver utrustning jag inte hade tillgång till. Jag hamnade tillslut hos min fantastiska handledare vid Uppsala universitet, som gav mig möjlighet att komma till högenergifysik-labbet i Uppsala vid tre tillfällen och utföra mina experiment. Mina två huvudtips till dig som ska välja ämne är helt enkelt att hitta något som du verkligen tycker är intressant och sen vara ihärdig tills du hittar en möjlighet att utföra den! Det finns så mycket mer hjälp där ute att få än vad man kan tro, så var inte rädd för att fråga runt.

Om ni zoomar in på högra hörnet ser ni en visuell representation av mina känslor efter prisutdelningen vid Utställningen Unga Forskare.

När februari och sista anmälningsdatum för Utställningen Unga Forskare började närma sig satt jag och desperat försökte skriva ihop någon slags sammanfattning av projektets plan, då jag helt saknade användbara resultat. Men det gick bra ändå, man behöver alltså verkligen inte vara klar för att söka! Jag tog mig därifrån till semifinal, vilket jag var nöjd med, att gå därifrån med en finalplats var helt oväntat, likaså att lämna finalveckan med en plats i Sveriges forskningslandslag. Det var verkligen helt overkligt. Bjuder på en bild från finalen som beskriver ungefär hur jag kände när jag precis fått reda på att jag vann…

Med en plats i forskningslandslaget innebar det för min del 2 resor: en till Macao, Kina för CASTIC och en till Phoenix för Intel ISEF. Till ISEF var vi, otroligt nog, 100% AU:are, och i stort sett 100% rymdrelaterade projekt. Det var ett genomgående tema denna finalen att många av de högre priserna gick till fysik- och teknikprojekt..

Utan några större förhoppningar om att övertyga AU om att mitt projekt var rymdrelaterat skickade jag in en ansökan till Rymdstipendiet till European Space Camp. Men det gick vägen, och jag fick spendera min sista vecka innan skolstart på Andoya Space Center i Norge, vilket var en fantastisk upplevelse som ni kommer få läsa mycket mer om i en reseberättelse senare! Men kort sagt var det helt fantastiskt, och om ditt projekt på något sätt kan kopplas till rymden – sök!

Det har varit ett galet år för min del, och det känns fortfarande helknäppt att tänka tillbaka på allt jag fått privilegiet att uppleva. Att lilla jag skulle stå på högenergifysiklabbet omringad av riktiga forskare, prata om min forskning inför världsledande profiler inom mitt område i olika länder, skapa band med folk från hela världen, stå på scen och ta emot priser; inget av detta kommer nog någonsin kännas verkligt. Det känns fortfarande som att jag pratar om någon annan! Det jag vill få fram med detta är att om du håller dig från att satsa med ditt gymnasiearbete, ställa ut i Utställningen Unga forskare, söka rymdstipendiet eller något helt annat för att du känner att du inte är forskare nog så kan jag meddela, att det är det ingen som gör. Jag vet inte hur många gånger jag gick in på toan och tog mig en ”power-cry” när resultaten inte såg ut som jag ville, eller sömnbristen var lite för påtaglig. Men jag fick helt enkelt träna på att sedan ta mig samman och försöka igen. Försök se gymnasiearbetet som en helt unik chans att prova på forskning, och se vad det tar dig! Vad är det värsta som kan hända? 

Så vad händer nu? Jo, framförallt har jag nu börjat plugga fysik vid Uppsala Universitet som förutom att vara ett fantastiskt universitet även råkar ha egenskapen att min handledare är här, vilket underlättar vidare forskning i mitt projekt! Dessutom kommer ni se mig i AF-sammanhang då jag sitter i den styrelsen numera, samt fortsätter utveckla rymdprogrammet! Min plan är att fortsätta utveckla min forskning, och att i mars presentera allt på I-FEST^2 i Tunisien. Sist men inte minst, om ni väljer att ta era fantastiska gymnasiearbeten lite längre och söka till Utställningen Unga forskare lär ni höra från mig ännu mer, då jag där jobbar som kommunikationsassistent! Så hoppas vi ses på finalen ;)

Ha de gott!

 

Frågor om fysik, forskning eller bara livet? Mejla och fråga!

ellen.hammarstedt@au.se

 

Ballongkalas på Esrange

Hej allihop!

Här kommer nästa lilla uppdatering av mitt liv som praktikant på Esrange.

Jag hann knappt vara här i två veckor innan jag fick vara med på mitt första ballongsläpp. ”Ballong” – hör ni nu och tänker på de runda små sakerna man blåser upp på kalas, eller kanske på de heliumfyllda i folie som man köper på tivoli. Om ni tillhör den sistnämnda gruppen är ni faktiskt inte så långt ifrån de ballonger som släpps från Esrange. De enda skillnaderna är att ballongerna här inte är gjorda av folie utan av tunn plast, och att de är en aning större än de på Skansen – den största ballong som släppts härifrån hade en volym på ca 1,2 miljoner kubikmeter (Globen i Stockholm är ca 600 000 kubikmeter stor). Den som släpptes nu var en del av det internationella projektet HEMERA, som ska underlätta tillgängligheten av ballongflygning för forskare världen över. HEMERAs nyttolast innehöll experiment från fyra olika internationella forskarlag som på olika sätt studerade jordens atmosfär, bland annat samlade man in extraterrestriella partiklar och gasmolekyler för att undersöka atmosfärens komposition i de lager ballongen flög i.

Eftersom det är många faktorer som måste stämma överens för att ett ballongsläpp ska kunna genomföras; vädret och vindarna måste vara perfekta – både på låg och hög höjd – och forskarnas krav måste uppfyllas, pågår en kampanj under flera dagars tid för att man ska kunna hitta ett lämpligt s.k. släppfönster. Denna gång hade vi dock extrem tur, och HEMERA kunde släppas redan under kampanjens första dag. Vi började nedräkningen vid 02:00 och släppte ballongen 06:42 på torsdagsmorgonen. Det var otroligt spännande att börja jobba i mörker och sedan långsamt se solen gå upp i takt med att vi fyllde ballongen med helium.

På fredagen, efter att ha flugit upp till 34,5 km höjd, avslutades flygningen, och Recoveryteamet kallades in för att hämta in både ballong och nyttolast som hade landat i norra Finland. Som ni kanske gissat utifrån min rubrik så fick jag möjlighet att åka med och hjälpa till! Recovery görs med helikopter, eftersom nyttolasten och ballongen väger flera hundra kilo var, och eftersom de oftast landar på platser som är oåtkomliga med bil. Jag hade innan i fredags varken åkt helikopter, varit i Norge eller i Finland, så det blev ett inte minst händelserikt veckoslut för mig!

 

 

Nu är det mesta angående HEMERA avslutat, och det är dags att börja förbereda sig för nästa ballongkampanj som kommer i slutet på oktober. Under tiden ska jag försöka ta mig runt till de olika avdelningarna på basen och lära mig mer om verksamheten där.

Till nästa gång!

Miranda

GLUON 2019

Den 4:e maj samlades GAUSS och UAPFF i Göteborg för det första årliga GLUON, akronym för “Gauss Levererar UAPFF-evenemang Om Naturvetenskap”! GLUON var alltså ett samarbete mellan de båda föreningarna och målet var att sprida intresset för partikelfysik samt att skapa band mellan de båda föreningarnas medlemmar!

Här är workshopen i full gång!

Här är grillkvällen! Hur mysigt?

Kvällen började med att vi samlades i Göteborg och lyssnade på en fascinerande föreläsning om “nuclear astrophysics” som Chalmers-forskaren Andreas Heinz höll i, följt av en frågestund. Därefter satt vi och fikade, pratade och bondade en bra stund! När fikat var slut och alla fått lite mer energi var det en workshop på programmet som Amanda Christianson tillsammans med UAPFF:s Gabriel höll i. Workshopen handlade om design thinking, vilket är namnet på ett ramverk man arbetar i för att ge optimalt fokus på produktens användare/kunder. Många bra idéer kom fram angående hur vi ska utveckla föreningarna men framförallt hur eventet GLUON kan bli ännu bättre nästa år!

Då workshopen var över hade klockan hunnit bli sent, solen hunnit försvinna och det var dags för oss att bege oss till Slottsskogen för stjärnskådning, grillning och rymdigt häng. Det grillades i sann lägeranda både korv och marshmallows ute i skogen samtidigt som molnen ibland skingrade sig över oss och därmed gav möjlighet för lite stjärnskådning då och då.

“Nya band skapades, erfarenheter delades och en godtycklig mängd marshmallows konsumerades” är vad UAPFF själva skrev efter eventet, och den meningen summerar hela GLUON på bästa sätt! Nu är det bara att börja ladda och tagga inför GLUON #2!

Allt gott!

PS: det faktum att kvaliteten och kvantiteten av bilder är bristande är bara ett bevis på evenemangets succé; vi hade helt enkelt FÖR trevligt för att hinna ta bilder!

Hur kommer det svarta hålet att se ut?

Hej på er,

Som ni säkert har plockat upp någon stans är imorgon dagen då vi för första gången i världshistorien får se en bild av ett svart hål. Vi kommer bland annat kunna använda de här bilderna (som tagits av Event Horizon Telescope, EHT) till att kontrollera om Einsteins allmänna relativitetsteori faktiskt beskriver vad som händer runt ett svart hål! Jag tänkte här förklara hur forskare tror att bilden kommer se ut.

Okej, så ett svart hål är kort sagt ett objekt med en sådan massa och radie (Schwarzschildradie) att flykthastigheten är högre än ljushastigheten. Eftersom det är omöjligt för något att färdas så snabbt kommer inget, inte ens ljus kunna lämna objektet, och därav för oss se ut som ett svart hål mitt i rymdens annars ganska färgglada materiesammansättning. Vi kan inte ta en bild av hålet självt, men för svarta hål i till exempel galaxer, som det i vår vintergata, finns så mycket färgglad materia runt omkring att vi kan ta bild och se vart denna färgrikedom saknas.

Runt ett svart hål finns en kaotiskt roterande ackretionsskiva full av gas som rör sig med näst intill ljusets hastighet. Denna skivan är i stort sett det svarta hålets mat, det tar hela tiden från skivan och slukar in det innanför sin eventhorisont. Den här ackretionsskivan inre radie motsvarar dock inte det svarta hålets schwarzschildradie, utan det är ett avstånd däremellan, precis som det är mellan Saturnus och dess ringar. Detta beror på att runt ett icke-roterande svart hål så är den innersta stabila cirkulära banan för materia är ungefär 3 schwarzschildradier från det svarta hålets mittpunkt, inte 1. Om materia skulle befinna sig innanför denna radie skulle den direkt bli uppslukad av det svarta hålet. Ljus, däremot, kan befinna sig närmare. För ljus är den minsta stabila banan bara 1,5 schwarzschildradier från mittpunkten. Till skillnad från materien som kommer strukturera sig i en skiva så kan ljuset snarare uppfattas som en sfär av fotonbanor. Detta betyder i stort sett att om ditt huvud var de svarta hålet så skulle du kunna se vad som händer bakom dig, eftersom fotonerna kommer runt huvudet och träffar dina ögon, vilket är ganska coolt.

Så vilken av dessa delar kommer vi att se bilden? För att svara på det behöver vi tänka på att de svarta hålen kröker rumtiden. De radiovågor som EHT sänder kommer därför slukas av det svarta hålet även om de inte skickas direkt på det. Vågor som i ”vanliga” fysikaliska fall skulle passerat ovanför eller under hålet kommer böjas in och försvinna bakom eventhorisonten. Det har beräknats att det avstånd från centrum som vågen behöver vara ifrån hålet är 2,6 schwarzschildradier. Vid detta avstånd kommer vågen i stort sett ta ett varv runt hålet och sen fortsätta framåt. Bilden vi får från EHT är 2,6 gånger större än eventhorisonten (den svarta cirkeln längst till höger).

Ni har säkert sett filmen interstellar, i vilken det finns en bild av ett svart hål. Detta är faktiskt en relativt möjlig bild. Vi ser det svarta hålet som en cirkel. Hittills har jag förklarat hur det kommer se ut om ackretionsskivan är i samma plan, dvs att om vi kunde se den med blotta ögat skulle den vara som en donutformad cirkel som omgav hålet. Men om skivan istället är vinkelrät mot hålet då? Jo, då kommer ljuset från skivan på baksidan av svarta hålet böjas runt hålet på ett sådan sätt att vi ändå får en liknande bild som tidigare, förutom att vi OCKSÅ ser de del av ackretionsskivan som så att säga täcker för det svarta hålet. Det är i detta fallet vi får den ikoniska bilden:

En annan cool grej är att eftersom partiklarna rör sig supersnabbt och åt olika håll beroende på vart vi observerar de från kommer ljuset enligt dopplereffekten vara rejält röd- eller blåförskjutet från olika observationspunkter. Det kommer alltså ha olika ljusintensiteter och färger beroende på varifrån man kollar på det.

Om dessa teorier stämmer eller ej får vi väldigt snart reda på!

EDIT: (Måste ju visa upp bilden också!)

Detta är bilden som hade förutspåtts innan 

Här är den alltså, den första bilden på ett svart hål.

 

 

 

 

 

 

Einstein verkar ha haft rätt hela tiden, bilden är i stort sett identisk med vad han förutspådde. Ganska coolt!

 

Till minne av Hawking

Stephen Hawking lever kvar i våra astronomiska hjärtan, och ju mer jag stöter på honom, alldeles levande i sina monument, saknar jag honom ännu mer. Det var väl kanske något närmast gudomligt med den där mannen som tycktes ha levt sedan tidens begynnelse och lika länge ha svarat på frågor,- ibland innan de ens hunnit ställas. Hawking var lite allt möjligt under sitt liv, för sina närmaste en kär familjemedlem eller god vän, för andra en känd fysiker och förebild, för ännu fler en man i rullstol, men för vissa av dem därför också en stor förebild med tanke på hans ALS. Läkarna sa trots allt att den sjukdomen skulle ta död på honom vid cirka 20 års ålder, men Hawking envisades sig med att leva i 55 år till.

Hur som helst är det ett år sedan Hawkings bortgång (14 mars 2018), och det märks inte minst på att jag kollar på gamla klipp från ”The Theory Of Everything”, och bläddrar i boken ”Korta svar på stora frågor” som jag nyligen läst ut. Jag kan då inte ro för att, apropå både filmen och boken, vilja mig säga lite förstå nu vem han viktigaste av allt var. För naturligtvis var han en fysiker, och en av våra största tänkare och förebilder, en vän och familjemedlem och en man i en rullstol, men han var i slutändan det många kanske inte ens vågade inse, nämligen en människa. För det är väl så att det är det vi mest av allt fruktar med att vara människor, själva faktumet att vi alla har döden att vänta i slutet, och därför var det så lugnande att se på Hawking och veta att han sedan 21 års ålder lurat döden. På så sätt så blev den där mannen i rullstolen som svarade på frågor aningens jämförbar med gud.

Människa var han hur som helst, oavsett om han hade dött förra året eller om han hade levt för att dö lite senare. För även om han var en av våra största genier, så var han nog mest lik de flesta andra människor än de där gudarna folk tror på. Han hade ju inte svar på allt, utan utgick ifrån vad han visste och trodde själv. Han var inte universums ritningar eller livets handbok, utan en människa som vågade tänka och filosofera. Det märktes nog inte minst av kritiken, från alla de som tyckte att han var för optimistisk och alla de som tyckte att han var för pessimistisk. Jag undrar i för sig om inte samma kritik hade funnits om Stephen Hawking trots allt hade varit gud, och hade alla svaren.

Men det spelar ingen roll om det han sa var rätt eller fel, för vi alla har efter allt någon relation med mannen som lurade döden. Allt ifrån att han var en familjemedlem till en man i en rullstol. Han vågade filosofera om de allra jobbigaste frågorna, de där frågorna många ger upp på men ändå ibland hålls vakna av sent mot natten. Hur började alltihop? Är tidsresor möjliga? Kan vi förutsäga framtiden? Och det bästa med allt var hur lugn han var när han redovisade sina idéer, hur han vågade vara övertygad på det han själv egentligen inte alltid hoppades på. Det är iallafall Stephen Hawking för mig, människan som som vågade leva och som vågade dö, ständigt i ovetskap och endast sina egna teorier som tröst. Det är min tröst i hans frånvaro, och hans närvaro efter sin död.

 

Rymdbloggare

Cornelia Ekvall

Emanuel Hagerblom
Sjökvist

Frida Caballero

Ellen Hammarstedt

Miranda Jäderling

 

Vill du bli rymdbloggare och få en blogg på den här portalen? Kul! Maila kansli@au.se så sätter vi upp ett konto och introducerar dig till konceptet!

Bloggarkiv

Tidigare rymdbloggare: