Rymdbloggar

Inlägg om livet, universum och allting av unga rymdbloggare över hela landet
Har vi åkt till Mars än?

Har vi åkt till Mars än?

Nu kan du äntligen sluta leta efter den optimala rymdpodden! I ledning av Susanna Lewenhaupt och Marcus Pettersson får du som lyssnare hänga med på resor mellan planeter och stjärnor, med ett slutgiltigt mål: Mars! Podcasten heter Har Vi åkt till Mars Än? och finns att lyssna på där ”poddar” finns. 

Susanna Lewenhaupt och Marcus Pettersson bygger upp sin podcast genom att ställa en övergripande fråga till experter i respektive ämne, varje avsnitt, med förhoppningen att i slutändan svara på titeln: Har vi åkt till Mars än?. Det första avsnittet släpptes i februari 2019 och där får vi träffa ingen mindre än Jessica Meir, den första svenska kvinnan i rymden, och Johan Köhler, från Rymdstyrelsen. Idag finns 9 avsnitt, alla med olika intressanta vinklar på kommande Mars-resor.

Personligen tycker jag att deras struktur är mycket intressant, då varje avsnitt inleds med en kort summering av vad som hänt i ”rymden” den senaste tiden, och sedan är det en övergång till själva frågeställningen. Det som får podcasten att inte kännas varken för lång eller för kort, tycker jag, är att den delas upp i dessa mindre delar: rymdnyheter, en intervju och en andra intervju, med korta mellanrum. Det är spännande att få höra hur olika experter tycker och tänker, speciellt när de har olika infallsvinklar på huvudfrågan, och det ger mer liv till materialet! Och sist med inte minst, övergångsmusiken är väldigt stämningsfull och sätter en intresseväckande ton över innehållet.

Så vad väntar du på,
– in och gilla HVÅTMÄ på Facebook: https://www.facebook.com/hvatma/ 
– och lyssna på HVTMÄ där poddar finns!! 🚀🌟

Bilder: Har vi åkt till Mars än, Facebook

 

 

Tips till gymnasiearbetet

Nu är det dags för många att börja med gymnasiearbetet, och inför detta fick jag frågan om ifall jag kunde dela med mig av mina bästa tips och erfarenheter. Så här kommer dem!

ISEF-laget som otroligt nog helt bestod av AU:are med rymdrelaterade projekt!

När jag skulle välja ämne till mitt projekt visste jag två saker: 

  1. Jag ville att det skulle ha med partikelfysik att göra
  2. Den 7:e februari ville jag ha tillräckligt med material för att skicka in till den digitala anmälan till utställningen unga forskare

Med de två sakerna klara för mig började jag mejla runt för att hitta en handledare som skulle kunna hjälpa mig, framförallt då ett experimentellt projekt i partikelfysik i de flesta fall kräver utrustning jag inte hade tillgång till. Jag hamnade tillslut hos min fantastiska handledare vid Uppsala universitet, som gav mig möjlighet att komma till högenergifysik-labbet i Uppsala vid tre tillfällen och utföra mina experiment. Mina två huvudtips till dig som ska välja ämne är helt enkelt att hitta något som du verkligen tycker är intressant och sen vara ihärdig tills du hittar en möjlighet att utföra den! Det finns så mycket mer hjälp där ute att få än vad man kan tro, så var inte rädd för att fråga runt.

Om ni zoomar in på högra hörnet ser ni en visuell representation av mina känslor efter prisutdelningen vid Utställningen Unga Forskare.

När februari och sista anmälningsdatum för Utställningen Unga Forskare började närma sig satt jag och desperat försökte skriva ihop någon slags sammanfattning av projektets plan, då jag helt saknade användbara resultat. Men det gick bra ändå, man behöver alltså verkligen inte vara klar för att söka! Jag tog mig därifrån till semifinal, vilket jag var nöjd med, att gå därifrån med en finalplats var helt oväntat, likaså att lämna finalveckan med en plats i Sveriges forskningslandslag. Det var verkligen helt overkligt. Bjuder på en bild från finalen som beskriver ungefär hur jag kände när jag precis fått reda på att jag vann…

Med en plats i forskningslandslaget innebar det för min del 2 resor: en till Macao, Kina för CASTIC och en till Phoenix för Intel ISEF. Till ISEF var vi, otroligt nog, 100% AU:are, och i stort sett 100% rymdrelaterade projekt. Det var ett genomgående tema denna finalen att många av de högre priserna gick till fysik- och teknikprojekt..

Utan några större förhoppningar om att övertyga AU om att mitt projekt var rymdrelaterat skickade jag in en ansökan till Rymdstipendiet till European Space Camp. Men det gick vägen, och jag fick spendera min sista vecka innan skolstart på Andoya Space Center i Norge, vilket var en fantastisk upplevelse som ni kommer få läsa mycket mer om i en reseberättelse senare! Men kort sagt var det helt fantastiskt, och om ditt projekt på något sätt kan kopplas till rymden – sök!

Det har varit ett galet år för min del, och det känns fortfarande helknäppt att tänka tillbaka på allt jag fått privilegiet att uppleva. Att lilla jag skulle stå på högenergifysiklabbet omringad av riktiga forskare, prata om min forskning inför världsledande profiler inom mitt område i olika länder, skapa band med folk från hela världen, stå på scen och ta emot priser; inget av detta kommer nog någonsin kännas verkligt. Det känns fortfarande som att jag pratar om någon annan! Det jag vill få fram med detta är att om du håller dig från att satsa med ditt gymnasiearbete, ställa ut i Utställningen Unga forskare, söka rymdstipendiet eller något helt annat för att du känner att du inte är forskare nog så kan jag meddela, att det är det ingen som gör. Jag vet inte hur många gånger jag gick in på toan och tog mig en ”power-cry” när resultaten inte såg ut som jag ville, eller sömnbristen var lite för påtaglig. Men jag fick helt enkelt träna på att sedan ta mig samman och försöka igen. Försök se gymnasiearbetet som en helt unik chans att prova på forskning, och se vad det tar dig! Vad är det värsta som kan hända? 

Så vad händer nu? Jo, framförallt har jag nu börjat plugga fysik vid Uppsala Universitet som förutom att vara ett fantastiskt universitet även råkar ha egenskapen att min handledare är här, vilket underlättar vidare forskning i mitt projekt! Dessutom kommer ni se mig i AF-sammanhang då jag sitter i den styrelsen numera, samt fortsätter utveckla rymdprogrammet! Min plan är att fortsätta utveckla min forskning, och att i mars presentera allt på I-FEST^2 i Tunisien. Sist men inte minst, om ni väljer att ta era fantastiska gymnasiearbeten lite längre och söka till Utställningen Unga forskare lär ni höra från mig ännu mer, då jag där jobbar som kommunikationsassistent! Så hoppas vi ses på finalen ;)

Ha de gott!

 

Frågor om fysik, forskning eller bara livet? Mejla och fråga!

ellen.hammarstedt@au.se

 

Ballongkalas på Esrange

Hej allihop!

Här kommer nästa lilla uppdatering av mitt liv som praktikant på Esrange.

Jag hann knappt vara här i två veckor innan jag fick vara med på mitt första ballongsläpp. ”Ballong” – hör ni nu och tänker på de runda små sakerna man blåser upp på kalas, eller kanske på de heliumfyllda i folie som man köper på tivoli. Om ni tillhör den sistnämnda gruppen är ni faktiskt inte så långt ifrån de ballonger som släpps från Esrange. De enda skillnaderna är att ballongerna här inte är gjorda av folie utan av tunn plast, och att de är en aning större än de på Skansen – den största ballong som släppts härifrån hade en volym på ca 1,2 miljoner kubikmeter (Globen i Stockholm är ca 600 000 kubikmeter stor). Den som släpptes nu var en del av det internationella projektet HEMERA, som ska underlätta tillgängligheten av ballongflygning för forskare världen över. HEMERAs nyttolast innehöll experiment från fyra olika internationella forskarlag som på olika sätt studerade jordens atmosfär, bland annat samlade man in extraterrestriella partiklar och gasmolekyler för att undersöka atmosfärens komposition i de lager ballongen flög i.

Eftersom det är många faktorer som måste stämma överens för att ett ballongsläpp ska kunna genomföras; vädret och vindarna måste vara perfekta – både på låg och hög höjd – och forskarnas krav måste uppfyllas, pågår en kampanj under flera dagars tid för att man ska kunna hitta ett lämpligt s.k. släppfönster. Denna gång hade vi dock extrem tur, och HEMERA kunde släppas redan under kampanjens första dag. Vi började nedräkningen vid 02:00 och släppte ballongen 06:42 på torsdagsmorgonen. Det var otroligt spännande att börja jobba i mörker och sedan långsamt se solen gå upp i takt med att vi fyllde ballongen med helium.

På fredagen, efter att ha flugit upp till 34,5 km höjd, avslutades flygningen, och Recoveryteamet kallades in för att hämta in både ballong och nyttolast som hade landat i norra Finland. Som ni kanske gissat utifrån min rubrik så fick jag möjlighet att åka med och hjälpa till! Recovery görs med helikopter, eftersom nyttolasten och ballongen väger flera hundra kilo var, och eftersom de oftast landar på platser som är oåtkomliga med bil. Jag hade innan i fredags varken åkt helikopter, varit i Norge eller i Finland, så det blev ett inte minst händelserikt veckoslut för mig!

 

 

Nu är det mesta angående HEMERA avslutat, och det är dags att börja förbereda sig för nästa ballongkampanj som kommer i slutet på oktober. Under tiden ska jag försöka ta mig runt till de olika avdelningarna på basen och lära mig mer om verksamheten där.

Till nästa gång!

Miranda

GLUON 2019

Den 4:e maj samlades GAUSS och UAPFF i Göteborg för det första årliga GLUON, akronym för “Gauss Levererar UAPFF-evenemang Om Naturvetenskap”! GLUON var alltså ett samarbete mellan de båda föreningarna och målet var att sprida intresset för partikelfysik samt att skapa band mellan de båda föreningarnas medlemmar!

Här är workshopen i full gång!

Här är grillkvällen! Hur mysigt?

Kvällen började med att vi samlades i Göteborg och lyssnade på en fascinerande föreläsning om “nuclear astrophysics” som Chalmers-forskaren Andreas Heinz höll i, följt av en frågestund. Därefter satt vi och fikade, pratade och bondade en bra stund! När fikat var slut och alla fått lite mer energi var det en workshop på programmet som Amanda Christianson tillsammans med UAPFF:s Gabriel höll i. Workshopen handlade om design thinking, vilket är namnet på ett ramverk man arbetar i för att ge optimalt fokus på produktens användare/kunder. Många bra idéer kom fram angående hur vi ska utveckla föreningarna men framförallt hur eventet GLUON kan bli ännu bättre nästa år!

Då workshopen var över hade klockan hunnit bli sent, solen hunnit försvinna och det var dags för oss att bege oss till Slottsskogen för stjärnskådning, grillning och rymdigt häng. Det grillades i sann lägeranda både korv och marshmallows ute i skogen samtidigt som molnen ibland skingrade sig över oss och därmed gav möjlighet för lite stjärnskådning då och då.

“Nya band skapades, erfarenheter delades och en godtycklig mängd marshmallows konsumerades” är vad UAPFF själva skrev efter eventet, och den meningen summerar hela GLUON på bästa sätt! Nu är det bara att börja ladda och tagga inför GLUON #2!

Allt gott!

PS: det faktum att kvaliteten och kvantiteten av bilder är bristande är bara ett bevis på evenemangets succé; vi hade helt enkelt FÖR trevligt för att hinna ta bilder!

Hur kommer det svarta hålet att se ut?

Hej på er,

Som ni säkert har plockat upp någon stans är imorgon dagen då vi för första gången i världshistorien får se en bild av ett svart hål. Vi kommer bland annat kunna använda de här bilderna (som tagits av Event Horizon Telescope, EHT) till att kontrollera om Einsteins allmänna relativitetsteori faktiskt beskriver vad som händer runt ett svart hål! Jag tänkte här förklara hur forskare tror att bilden kommer se ut.

Okej, så ett svart hål är kort sagt ett objekt med en sådan massa och radie (Schwarzschildradie) att flykthastigheten är högre än ljushastigheten. Eftersom det är omöjligt för något att färdas så snabbt kommer inget, inte ens ljus kunna lämna objektet, och därav för oss se ut som ett svart hål mitt i rymdens annars ganska färgglada materiesammansättning. Vi kan inte ta en bild av hålet självt, men för svarta hål i till exempel galaxer, som det i vår vintergata, finns så mycket färgglad materia runt omkring att vi kan ta bild och se vart denna färgrikedom saknas.

Runt ett svart hål finns en kaotiskt roterande ackretionsskiva full av gas som rör sig med näst intill ljusets hastighet. Denna skivan är i stort sett det svarta hålets mat, det tar hela tiden från skivan och slukar in det innanför sin eventhorisont. Den här ackretionsskivan inre radie motsvarar dock inte det svarta hålets schwarzschildradie, utan det är ett avstånd däremellan, precis som det är mellan Saturnus och dess ringar. Detta beror på att runt ett icke-roterande svart hål så är den innersta stabila cirkulära banan för materia är ungefär 3 schwarzschildradier från det svarta hålets mittpunkt, inte 1. Om materia skulle befinna sig innanför denna radie skulle den direkt bli uppslukad av det svarta hålet. Ljus, däremot, kan befinna sig närmare. För ljus är den minsta stabila banan bara 1,5 schwarzschildradier från mittpunkten. Till skillnad från materien som kommer strukturera sig i en skiva så kan ljuset snarare uppfattas som en sfär av fotonbanor. Detta betyder i stort sett att om ditt huvud var de svarta hålet så skulle du kunna se vad som händer bakom dig, eftersom fotonerna kommer runt huvudet och träffar dina ögon, vilket är ganska coolt.

Så vilken av dessa delar kommer vi att se bilden? För att svara på det behöver vi tänka på att de svarta hålen kröker rumtiden. De radiovågor som EHT sänder kommer därför slukas av det svarta hålet även om de inte skickas direkt på det. Vågor som i ”vanliga” fysikaliska fall skulle passerat ovanför eller under hålet kommer böjas in och försvinna bakom eventhorisonten. Det har beräknats att det avstånd från centrum som vågen behöver vara ifrån hålet är 2,6 schwarzschildradier. Vid detta avstånd kommer vågen i stort sett ta ett varv runt hålet och sen fortsätta framåt. Bilden vi får från EHT är 2,6 gånger större än eventhorisonten (den svarta cirkeln längst till höger).

Ni har säkert sett filmen interstellar, i vilken det finns en bild av ett svart hål. Detta är faktiskt en relativt möjlig bild. Vi ser det svarta hålet som en cirkel. Hittills har jag förklarat hur det kommer se ut om ackretionsskivan är i samma plan, dvs att om vi kunde se den med blotta ögat skulle den vara som en donutformad cirkel som omgav hålet. Men om skivan istället är vinkelrät mot hålet då? Jo, då kommer ljuset från skivan på baksidan av svarta hålet böjas runt hålet på ett sådan sätt att vi ändå får en liknande bild som tidigare, förutom att vi OCKSÅ ser de del av ackretionsskivan som så att säga täcker för det svarta hålet. Det är i detta fallet vi får den ikoniska bilden:

En annan cool grej är att eftersom partiklarna rör sig supersnabbt och åt olika håll beroende på vart vi observerar de från kommer ljuset enligt dopplereffekten vara rejält röd- eller blåförskjutet från olika observationspunkter. Det kommer alltså ha olika ljusintensiteter och färger beroende på varifrån man kollar på det.

Om dessa teorier stämmer eller ej får vi väldigt snart reda på!

EDIT: (Måste ju visa upp bilden också!)

Detta är bilden som hade förutspåtts innan 

Här är den alltså, den första bilden på ett svart hål.

 

 

 

 

 

 

Einstein verkar ha haft rätt hela tiden, bilden är i stort sett identisk med vad han förutspådde. Ganska coolt!

 

Till minne av Hawking

Stephen Hawking lever kvar i våra astronomiska hjärtan, och ju mer jag stöter på honom, alldeles levande i sina monument, saknar jag honom ännu mer. Det var väl kanske något närmast gudomligt med den där mannen som tycktes ha levt sedan tidens begynnelse och lika länge ha svarat på frågor,- ibland innan de ens hunnit ställas. Hawking var lite allt möjligt under sitt liv, för sina närmaste en kär familjemedlem eller god vän, för andra en känd fysiker och förebild, för ännu fler en man i rullstol, men för vissa av dem därför också en stor förebild med tanke på hans ALS. Läkarna sa trots allt att den sjukdomen skulle ta död på honom vid cirka 20 års ålder, men Hawking envisades sig med att leva i 55 år till.

Hur som helst är det ett år sedan Hawkings bortgång (14 mars 2018), och det märks inte minst på att jag kollar på gamla klipp från ”The Theory Of Everything”, och bläddrar i boken ”Korta svar på stora frågor” som jag nyligen läst ut. Jag kan då inte ro för att, apropå både filmen och boken, vilja mig säga lite förstå nu vem han viktigaste av allt var. För naturligtvis var han en fysiker, och en av våra största tänkare och förebilder, en vän och familjemedlem och en man i en rullstol, men han var i slutändan det många kanske inte ens vågade inse, nämligen en människa. För det är väl så att det är det vi mest av allt fruktar med att vara människor, själva faktumet att vi alla har döden att vänta i slutet, och därför var det så lugnande att se på Hawking och veta att han sedan 21 års ålder lurat döden. På så sätt så blev den där mannen i rullstolen som svarade på frågor aningens jämförbar med gud.

Människa var han hur som helst, oavsett om han hade dött förra året eller om han hade levt för att dö lite senare. För även om han var en av våra största genier, så var han nog mest lik de flesta andra människor än de där gudarna folk tror på. Han hade ju inte svar på allt, utan utgick ifrån vad han visste och trodde själv. Han var inte universums ritningar eller livets handbok, utan en människa som vågade tänka och filosofera. Det märktes nog inte minst av kritiken, från alla de som tyckte att han var för optimistisk och alla de som tyckte att han var för pessimistisk. Jag undrar i för sig om inte samma kritik hade funnits om Stephen Hawking trots allt hade varit gud, och hade alla svaren.

Men det spelar ingen roll om det han sa var rätt eller fel, för vi alla har efter allt någon relation med mannen som lurade döden. Allt ifrån att han var en familjemedlem till en man i en rullstol. Han vågade filosofera om de allra jobbigaste frågorna, de där frågorna många ger upp på men ändå ibland hålls vakna av sent mot natten. Hur började alltihop? Är tidsresor möjliga? Kan vi förutsäga framtiden? Och det bästa med allt var hur lugn han var när han redovisade sina idéer, hur han vågade vara övertygad på det han själv egentligen inte alltid hoppades på. Det är iallafall Stephen Hawking för mig, människan som som vågade leva och som vågade dö, ständigt i ovetskap och endast sina egna teorier som tröst. Det är min tröst i hans frånvaro, och hans närvaro efter sin död.

 

En dag att hylla våra kvinnliga forskare!

En dag att hylla våra kvinnliga forskare!

Idag är det den internationella kvinnodagen och vad passar bättre än att hylla några av de mest framstående kvinnorna inom vetenskapsen genom tiderna? Detta är såklart inte alla, men några jag ser upp till. Idag är trots allt en dag att minnas och att hoppas. Tyvärr har kvinnor varken levt eller arbetat på samma villkor som män, vilket tydligt syns i vetenskapen, men förhoppningsvis kan detta förändras i framtiden.  

Cathrine Johnson

Cathrine Johnson var en viktig person bakom NASAs framgångsrika bemannade rymdfärder. Under sina 35 år på NASA stöttade hon företaget att övergå mer och mer till datorer när det gällde beräkningar, samtidigt som hon visade på sina stora matematiksa kunskaper. En person jag tycker inspierarar genom att visa att ingenting är omöjligt.

 

Marie Curie

Vad vore vetenskapsvärlden utan Marie Curie? Inte nog med att hon 1903 blev den första kvinnliga nobelpristagaren, utan hennes forskning har dessutom revolutionerat. En kvinnlig förebild utan dess like.

Sally Ride

Första kvinnan i rymden att representera USA var Sally Ride år 1983. Hon flög med rymdfärjan Challanger två gånger och blev en förebild för många. Tyvärr avled hon i cancer 2012.

Valentina Tereshkova 

Den ryska cosmonaten Valentina Tereshkova var den första kvinnan i rymden. Hon blev utvald av över 400 kandiater och fick flyga 1963- hennes rymdresa inspirerar än idag.

Caroline Herschel

Caroline Herschel förändrade 1800-talets syn på rymden. Hon arbetade som assitent till hennes bror och tillsammans kartlade de upp emot 2500 stycken nebulosor och stjärnkluster. Dessutom var hon den första kvinnan att namnge en komet, samt så var hon den första kvinnan att ta emot en guldmedalj från the Royal Astronomical Society år 1938. Med andra ord trotsade hon sin tids normer och arbetade med det hon älskade, en stor insperation om något. 

Helene Hellmark Knutsson

Helene Hellmark Knutsson är en framstånde politiker som inte tvekar när det gäller rymddebatter. Att våga diskutera det som andra inte prioterar tycker jag är modigt och starkt, en sann förebild för rymdindustrin.

Karin Nilsdotter

Som VD för företaget Spaceport Sweden vill Karin Nilsdotter satsa på komersiell rymdfart. 2014 blev hon utnämnd till Årets teknikkvinna av Hennes prestationer visar på hårt arbete och brinnande passion- en förebild för framtidens rymdfart. 

 Detta är några kvinnor som inspirerar mig, vem inspirerar dig?

Vad är en superblodmåne?

Vad är en superblodmåne?

Plötsligt blir himlen mörk, det är som att solen går ner trots att klockan är mitt på dagen. Har man tur befinner man sig i rätt område och himlen blir för en stund helt svart, endast det allra yttersta lagret av solen, koronan, syns. De flesta av oss vet ganska väl hur en solförmörkelse går till, men hur ser egentligen en månförmörkelse ut? Varför kallas den i vardagligt tal för blodmåne? Och vad i hela fridens namn är en superblodmåne?

Månen cirkulerar som vi alla vet kring jorden, men dess bana är inte helt cirkulär. Detta leder till att månen ibland är närmare oss än vanligt. När månen, solen och jorden är i linje, det vill säga när det är nymåne eller fullmåne, och månen är som närmast jorden ser månen större ut. Detta kallas för en supermåne och inträffar ca 4-6 gånger per år.

En total månförmörkelse är däremot ett mer sällsynt fenomen. Den senaste totala månförmörkelsen som var synlig från Sverige inträffade i september 2015. Månförmörkelser inträffar vid fullmåne då jorden hamnar mellan solen och månen. Om de tre himlakropparna ligger i linje hamnar månen i jorden skugga (se bild), och hela eller en del av månen förmörkas. Om månen befinner sig i jordens kärnskugga, eller umbra, blockeras allt direkt ljus från solen, och en total månförmörkelse inträffar. Men eftersom jorden har en atmosfär blir inte månen helt svart, utan den lyses upp av ett rödaktigt sken från det ljus som bryts i jordens atmosfär. Endast det ljus som har längst våglängder når månen efter att ha brutits, eller spridits, genom jordens atmosfär, vilket är anledningen till att månen ser just röd ut. Detta är faktiskt samma fenomen som gör att solnedgångar är röda! Det är också på grund av den röda färgen som totala månförmörkelser ibland kallas för blodmånar.

Så vad är det då som händer nu på måndag, då vi i Sverige kommer kunna bevittna en superblodmåne? Det är faktiskt precis vad det låter som – en total månförmörkelse som inträffar då månen är som närmast jorden. Runt klockan halv fyra på morgonen kommer jorden att börja skugga månen, som kommer vara som mest förmörkad mellan 05:41 och 06:45. Om vädret är fint kommer man då kunna se en stor, röd måne omgiven av en klar natthimmel. Planeter och stjärnor kommer nämligen vara synligare då månen är förmörkad – så detta är ett perfekt tillfälle för flera sorters observationer! Så passa på att bege er ut tidigt imorgon med varma kläder och en fältkikare för att bevittna detta vackra fenomen – en lika spektakulär superblodmåne får vi nämligen inte se förrän 2028!

 

Källor: svt.se, Wikipedia, Illustrerad Vetenskap

Bild: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fil:Lunar-eclipse-09-11-2003.jpeg (CC BY-SA 3.0)

En julsång – av Ida Grimheden

Julen är över men ut kastas inte granen förrän tjugondag knut! Nedan följer Ida Grimhedens julnovell ”En julsång”. Ha ett trevligt nytt år allesammans!

En julsång

Vega tittade ut genom fönstret. Hon hade gjort det i timmar nu. Allteftersom hon satt i fönsterkarmen och lät benen somna släcktes hela stan, hus efter hus, rum efter rum, ner. Nu kunde hon räkna alla tända rum hon såg. Inte som stjärnorna, de oräkneliga, till synes oändliga, ljuspunkter som hon skulle ha sett om hon inte suttit här inne. Hon kom att tänka på en natt för fem år sedan. Vega och hennes pappa hade åkt ut med bilen till en äng ett par mil utanför stan. Hon hade varit så påbyltad med kläder att hon kände sig som en planet försökande att ta sig fram utan att rulla (en orimligt svår uppgift). När de släpat det hopfällda teleskopet och en liten ryggsäck med ett par mackor, en termos varm choklad och ett par koppar ut på fältet hade det nästan mörknat helt och solen hade sjunkit allt snabbare. Medan pappa Christoffer fumligt i sina tjocka vantar monterade ihop teleskopet hade Vega vänt huvudet uppåt, mot stjärnorna, rymden, oändligheten som sträckte ut sig ovanför henne och omslöt henne och stirrat som förtrollad ända tills hennes pappa varsamt skakat hennes axel. Sedan hade de ägnat resten av natten tittandes genom teleskopet, omväxlande med att dricka den varma chokladen, ångande i den kyliga vinterluften. Vega hade envisats med att ta med den mugg hon hade fått på sin förra födelsedag, med ett motiv av solsystemets alla planeter cirkulerandes kring muggen. Det hade varit en av de lyckligaste stunderna i hennes liv, som så ofta när hon var med Christoffer. Hon önskade att han hade varit här. Men det var han inte. Inte längre.

Hon hörde ljudet av något som föll som föll i golvet tätt följt av en lång radda med ord som inte skulle passat på julottan. Hon vände sig om.

-Nej!

En djup röst med en något underlig form av auktoritet ljöd från personen som stod framför Vega och hon kom på sig själv med att känna lättnad att mamma inte var hemma. Hon flyttade blicken från den omfångsrika magen upp till det stora, skäggtäckta ansiktet och kom sedan att tänka på att en gigantisk, vilt främmande man kommit in i hennes lägenhet på något märkligt sätt och sa därefter den mycket intelligenta och genomtänkta frasen:

-Öh…Va?

Mannen stirrade på henne med en blandning av förvåning och irritation i blicken.

-Du såg mig.

Vega stirrade tillbaka, minst lika förvånad. Vad handlade allt det här om? Här stod Vega, i sin egen lägenhet, och en främling blev irriterad för att hon såg honom.

-Ja, sa hon och kände hur förvåningen hade övergått i ilska. Hon stängde sin förut halvöppna mun och knep istället ihop den till ett streck innan hon fortsatte.

-Jag såg dig. Jag ser dig fortfarande. Vad gör du ens här? Och vem är du? Varför är du utklädd på det där viset?

-Utklädd! Skrockade mannen. Ta det lugnt, flicka lilla, och lyssna på mig nu.

Han pausade i några sekunder medan Vega kände ilskan rinna av henne som grädden efter en kastad tårta. Hon såg uppfodrande på honom. Undrade vad han hade att säga.

-Det här är lite svårt att förklara. Du har möjligtvis inte lite mjölk? Man blir så törstig av allt arbete. En kaka skulle heller inte skada.

Han gick och satte sig i en av de två fåtöljerna som stod intill den välfyllda bokhyllan i vardagsrummet och Vega blev förbryllad över att han verkade så hemmastadd. Hon kom dock inte på något annat att göra utan gick och hämtade mjölk och kakor till både mannen och sig själv och satte sig sedan ner i den andra fåtöljen. Hon brukade älska känslan av att sjunka djupt ner i fåtöljens mjuka tyg men var denna natt alldeles för upptagen av mannen snett framför henne för att tänka på det. Hon knäppte händerna under hakan och väntade än en gång på att den okända mannen skulle ge sig till tals.

-Jo, började han, med en lätt, nästan omärkbar darrning på rösten. Han pausade igen.

-Jo, sa han igen. Det här kan nog vara lite svårt att greppa. Okej, vi säger så här. Jag är inte direkt någon vanlig främling som av ingen anledning alls sitter i en främmande lägenhet. Det jag säger nu kanske låter orimligt och du kommer nog inte att tro mig, men avbryt mig inte. Förstått?

Han tittade på Vega som långsamt nickade.

-Jag är tomten.

Hon stirrade på honom. På de röda kläderna, på det vita skägget. Hon undrade vad i hela friden som höll på att hända. Det kändes som någon form av enormt urspårat skämt men av någon anledning som Vega inte kunde komma på var hon ändå inte på långa vägar lika skeptisk som hon borde vara.

-Du är tomten?

Hon förbannade sig själv över sin korkade fråga. Han skulle inte direkt ändra sitt påstående om sin identitet bara för att en urdum flicka ställde en urdum fråga.

-Har du något bevis.

Vad sa hon egentligen? Vad tusan höll på att hända och vad hade hon för del i det?

-Nej Vega önskade-sig-en-hundvalp-när-hon-var-fem-men-fick-ingen Andersson, men om du bara är villig att lyssna på mig kommer du nog snart förstå. Det är en lång historia men jag ska försöka mitt bästa med att berätta den för dig. Har du möjligtvis hört talas om Kvantteorin?

Hon sken upp när hon hörde ordet. Hon hade fått en tjock bok av Christoffer dagen innan han åkt iväg och hon hade läst den så mycket att hon kunde citera långa stycken av den utantill.

-Du var en kunnig en. Vilken tur, för vi har inte mycket tid. Du vet också att koloniseringen av Mars inleddes för 23 år sedan. De kunde inte ha frågat mig först, tillade han för sig själv. Förstår du vilka problem det ledde till?

Han väntade inte på att hon skulle svara utan fortsatte direkt.

-Jag hade redan det svårt som det var att färdas runt hela Jorden på julnatten. Tur förresten att ni uppe i Skandinavien bestämt sig för att ni inte orkar vänta med presenterna till den 25:e. I alla fall, när folk började flytta till Mars var det inte längre möjligt att med hjälp av renar och släde hinna med att dela ut alla paket på julnatten. (Visserligen hade tomten 24 timmar på sig tack vare tidszonerna men det är ändå ganska mycket att hinna med.) Jag fick riktigt bråttom och behövde jobba flera timmar övertid med att komma på en lösning. Ärligt talat kanske det inte riktigt var jag som kom på det. En av mina underställda, nissen Niels, kom med lösningen. Jag förstår kanske inte helt hur det går till men det bygger på att jag är på alla ställen samtidigt tack vare kvantmekaniken. Men nu har du sett mig, avlutade han med en suck.

Den här gången behövde Vega inte fråga. Hon förstod. Enda sättet för tomten att hinna dela ut alla julklappar var att dela ut alla på samma gång. På samma sätt som att Schrödingers katt är både död och levande samtidigt var tomten både på Jorden och på Mars, och på alla andra platser, samtidigt. Men nu hade Vega sett honom och på samma sätt som att katten när man öppnar lådan och tittar efter måste vara antingen död eller levande kunde inte tomten längre vara på alla platser samtidigt längre. Han var här. Bara här. Hon tittade på armbandsuret som hon hade runt sin handled.

-Och du har tre timmar på dig att lämna alla kvarvarande paket.

Hon önskade att Christoffer var här. Han hade kommit på någon lösning. Han hade lärt henne så mycket. Han kunde så mycket. Han hade kommit på det. Hon visste det. Hon visste det!

-Du sa att du kan använda kvantfysiken på makronivå också? Frågade hon.

Han nickade med ett förbryllat uttryck i ögonen. Hon kände idén formas i hennes huvud samtidigt som hon pratade.

-Och du måste från Jorden till Mars.

Alla pusselbitar började pussla ihop sig själva i en sådan fart att hon knappt hann följa med.

-Mars är på omloppsbanan precis utanför Jorden, fortsatte hon och pratade allt snabbare. Borde du inte kunna…

Hon tog ett djupt andetag och la till sist fram slutet av hennes tankekedja, bilden som nu inte längre var suddig utan blank som en spegel.

-…ta ett kvantsprång? Med hjälp av rätt mängd energi borde du, på samma sätt som elektronorna kan, flytta dig från ett inre till ett yttre skal, från Jorden till Mars, ytan att färdas den sträckan. Du skulle komma dit på ingen tid alls.

Hon hade nästan studsat när hon berättade sin plan men kände nu hur tung kroppen blev och sjunk sakta tillbaka i fåtöljen.

-Men du behöver energi.

-Mycket energi.

-Men du måste ha behövt massor med energi förut, när vi bara bodde på Jorden, också. Renarna kan ju inte bara ”sprungit” i luften, Jordens gravitation är alldeles för stark för det. Hur gjorde du förut?

-Jo, sa tomten. På den gamla goda tiden, innan Bohr och Mars och allt sådant där modernt påhitt, då drevs släden helt enkelt av julglädjen. Men det var före alla mobiltelefoner och nu sitter alla helt uppslukade av sina skärmar. De som sprider julglädjen blir allt färre och de som förut tog emot den sitter nu zombiefierade framför telefoner och TV-apparater så julglädjesenergin skulle nu för tiden knappt kunna driva den GPS som jag hade på släden för att kunna navigera. Alla sitter vid sina telefoner.

-Alla sitter vid sina telefoner. Där har vi det! Julglädjen kommer ur gemenskapen. Tänk om man skulle använda telefonerna som de var tänkta för att användas, för att föra samman människor, istället för som de används nu, genom att isolera alla. Skulle inte du kunna ladda upp en app till alla telefoner där alla kan förenas, som något slags gigantisk Skype? Du kan få hela Jordens uppmärksamhet för att sedan skapa julglädje och gemenskap och bara ta tillvara på den energin som skapas. Det borde räcka för ett kvantsprång.

Tomten såg upplyft ut och sa sedan med ett leende som skulle passat på vilket barn som helst som hade tjuvkikat på julklapparna:

-Så vi ska hacka alla telefoner?

-Det är bara en gång. Och det är faktist det enda sättet vi har kommit på för att lösa julklappsdistribueringen. Snälla.

Inom loppet av en halvtimme hade alla telefoner på hela planeten en ny app som blinkade rött. 27 sekunder senare var sju miljarder användare registrerade. Tomten tryckte på knappen där det stod ”Starta samtal” och lät signalen skickas iväg till mobilerna.

-Hej, sa han försiktigt. Vi har alla samlats, eller ja, typ samlats. I alla fall: Vi har alla uppkopplats här tillsammans för att låta alla ta del av glädjen och gemenskapen som julen för med sig. Till alla ni som firar tillsammans med någon ni tycker om, och till alla er som inte har någon att fira med: Ha en riktigt god jul och låt oss alla sjunga en sång tillsammans. Ska vi säga ”White Christmas”? Jag sätter på texten så kan alla sjunga med.

Först var allting tyst. Vega kunde inte stå ut med tystnaden så hon tog ett djupt andetag, släppte alla pinsamhetssppärrar och brast ut i:

-I’m dreaming of a white Christmas

Tomten hjälpte henne och stämde in med sin kraftiga stämma.

-Just like the ones I used to know

När sången hade kommit till ”May your days be merry and bright” dånade sju miljarder stämmor, aningen falskt, genom appen och till slut behövdes inte telefonen för att höra, sången strömmade in, från våningen ovanför, nedanför och till slut hördes hela staden sjunga.

-Snabbt, sa tomten. Ut till släden. De rusade ner de fem trapporna ner till marken och hoppade upp i släden. Ena sekunden var hon ute på gatan och i den andra stod släden utanför en byggnad, framför en person hon kände igen. Hon tittade upp på den röda himlen och sedan på personen framför henne.

-Pappa!

Rymdbloggare

Cornelia Ekvall

Emanuel Hagerblom
Sjökvist

Frida Caballero

Ellen Hammarstedt

Miranda Jäderling

 

Vill du bli rymdbloggare och få en blogg på den här portalen? Kul! Maila kansli@au.se så sätter vi upp ett konto och introducerar dig till konceptet!

Bloggarkiv

Tidigare rymdbloggare: