Rymdbloggar

Inlägg om livet, universum och allting av unga rymdbloggare över hela landet
Se Guardians of the Galaxy!

Se Guardians of the Galaxy!

I helgen höll LUNA i en bioaktivitet där vi såg Guardians of the Galaxy vol 2. Den var otroligt roligt och likaså charmig! En film jag rekommenderar.

Jag och Scott såg den första filmen veckan innan (två försök, somnade på första..) och måste säga att även den var fylld med humor, om än den nya var snäppet roligare. Min favorit karaktär måste vara Groot som är ett träd vars ända mening han kan säga är ”I´m Groot` (bilden ovan). Han är oerhört söt och dessutom räddade han alla genom att skydda dem med hans grenar i första filmen! Vilket gav mig intrycket att han är en väldigt givmild individ. Däremot är det något charmigt över samtliga karaktärer, de har alla sitt speciella. Personligen så tycker jag mycket om filmer som denna i och med att de tar en på en resa i rymden samtidigt som de underhåller. Jag är ju en sådan där nörd som stör mig på när de trotsar fysikens lagar, men det gör att det ändå blir kul att påpeka saker som kan leda till givande diskussioner. Så denna film borde vara ett perfekt val för rymdnörden, enligt mig.

Budskapet med filmen är även det klockrent! Jag tolkade det som att man inte ska vara girig och föredra ett evigt liv framför ett fungerande universum av mångfald. Så i mina ögon gick detta fina budskap ihop med charmen och humorn perfekt!

Vi hann även med en del innan filmen som att fixa snacksskålar av kartong med guldiga ränder och ta en fika. En mysig kväll helt enkelt. ♥

Ytterby gruva med SAS

Ytterby gruva med SAS

Igår hängde jag och Scott med Kjell Olausson och Tuvalie Melin till Ytterby gruva på Svenska Astronomiska Sällskapets event. Med på plats fanns två professorer från Uppsalas Univeristet som informerade om gruvan och hur grundämnen i universum.

Det var en fantastiskt fin dag med en skinande sol! Många bilder togs och vi träffade många intressanta människor (+plus några gamlingar vi redan kände…). Dessutom var Siri Berge och Isac Moberg från SIRIUS på plats, vilka hjälpte oss att dra ner medelåldern… skämt och sido.

I nattens mörker

I nattens mörker

Inatt var jag och Scott ute med Martin Högberg och Stefan Larson från Örebro Astronomi. Både jag och Scott vill lära oss mer om stjärnhimlen och vi passade på att få experthjälp! Vi lyckades efter några feltryck ställa in teleskopet på två stjärnor så att vi sedan kunde använda datornstyrningen och observera bland annat M003 (ett stjärnkluster), Jupiter och dubbelstjärnan Mizar!

Det teleskop som vi använde var ett Celestron f/10, 6 tum spegelteleskop och de okular vi hade tillgängligt var på 25mm och 10mm.

Även om det är väldigt kallt att observera stjärnor i detta land så är det otroligt roligt. Jag hoppas att det blir många fler gånger man kommer stå där och hacka tänder. Dessutpm måste jag verkligen ta tag i mitt eget teleskop där hemma…

 

 

Förklaringen till varför AU=kärlek

Förklaringen till varför AU=kärlek

AU AU AU AU!!! Utan detta förbund skulle mitt liv se betydligt annorlunda ut och det skulle ärligt talat bli väldigt tomt. För det är ändå som Mikael sade under sitt oplanerade tal under årsmötet ”de flesta av mina vänner finns i AU” och den gemenskapen är mer värd än guld. I detta förbund finns ofantligt med kärlek, på fler än ett sätt. 

Utan AU skulle inte ungdomar i Sverige inspireras och stöttas i deras väg mot stjärnorna. Utan AU skulle de inte ha en plats att lära känna andra likasinnade. Utan AU hade jag inte haft en Leo som säger de mest av otippade men underbara kommentarer, jag hade inte haft en kompis som Robin att alltid kunna fråga om hjälp när det kommer till fysik, jag hade inte haft en lika blond vän som Yas… några nämnda om än ingen glöm! Om jag skulle skriva ner er alla skulle detta inlägg bli oändligt långt och ingen skulle ha energin att läsa det.

Jag påstår inte detta bara för att jag kan eller för att på något sätt hylla förbundet för att alla ska tycka om mig. Det jag påstår är helt enkelt sanningen för mig. Om vi ska börja från början på min rymdresa så gick jag med i AU runt 2013 (kan inte riktigt minnas när) då jag stötte på en annons om förbundet på SAS hemsida. Däremot gjorde jag ingen större ansats än så eftersom jag kände mig osäker på om jag skulle passa in. Visserligen var jag en nördig 13 åring, men jag kände mig väldigt ”liten” för att åka ner till någon ö utanför Skåne.. (värt att tillägga var att jag faktiskt mejlade projektgruppen för lägret och de sade att det skulle finnas andra i samma ålder som mig, och ändå åkte jag inte… kanske dumt…) Det dröjde ända till sommaren 2016 tills jag tog mig iväg till ett läger, och då ni, då hände det grejer men det kommer vi till senare.

Fortsättningsvis startade jag som nördig och konstig något som skulle lika en blogg om rymden på någon googledomän och såklart skaffade jag även en Twitter till bloggen. Om vi säger såhär, inget jag var stolt över, fast ändå är jag oerhört glad att jag gjorde det. Det fantastiska hände tack vare denna misslyckade blogg! Efter några dagar tweetade en viss Ingemyr till mig och frågade om jag ville börja rymdblogga på AU:s hemsida istället. Ni förstår, min kompis som sov över hos mig denna natt fick bevittna mig skrika med en mobiltelefon i handen. Skrika. Haha, det var verkligen en sådan där ”starstrucked” känsla som jag antar att andra tonåringar kände inför Justin Bieber. Jag menar, självaste Mikael tweetade lilla mig… det var stort mina vänner, stort för mig. I efterhand har han berättat för mig att han kände igen mitt namn tack vare att jag var en av de fösta att gå med och att han på den tiden hade koll på sina medlemmar (men jag tror även att han kände igen den fula ungen i glasögon från Facebook även om det är inget han sagt… haha).

Iallafall så började jag såklart utan att tveka blogga som rymdbloggare vilket jag idag är enormt glad att jag började med! Mina inlägg har, tro det eller ej, blivit betydligt bättre och en dag hoppas jag att de kan uppnå optimal kvalitet. Att bli aktiv inom AU på detta sätt har givit mig massor och det är jag mycket tacksam över.

Tiden gick och förra sommaren startade jag en lokalförening i Östergötland (LUNA) och bestämde mig även för att ta tåget ner till Lund. Att vara med andra engagerade ungdomar och driva en förening är underbart roligt! LUNA involverade mig såklart mer i AU, men det som verkligen drev på det hela var det faktum att jag hoppade på det där tåget, för första gången hel själv. Det låter antagligen som något vem som helst gör utan att tveka men för mig var det stort. Mina föräldrar var nervösa även om de inte erkände det, för jag hade trots levt i min lilla trygga bubbla ute på landet i hela 16 år. Det första som hände var att en person som med största sannolikhet var påverkad satt på min bokade plats. Vad skulle jag göra? Jag satte mig på en annan plats tills jag blev iväg schasad och då skakade jag kvinnans axlar tills hon vinglade iväg bort i vagnen… det gick ju.. bra… antar jag. Väl i Lund tog jag med min väska som var större än jag själv (mina packnings färdigheter har förbättras) på jakt efter busshållplatsen till Lomma. Jag gick såklart till fel hållplats men jag skymtade tack och lov en AU tröja på andra sidan vägen. Kan du gissa vem som bar tröjan? Han som bar tröjan hade blå ögon, skägg och kom från Örebro. Det var Scott som bar en där tröjan, personen som kom att vända upp och ner på mitt liv. Bredvid honom stod Marcus, en härlig Gävle-bo med grymma talanger inom astrofotografering.

Så fortsatte lägret och istället för att jag spenderade mitt första AU-läger med jämnåriga tjejer kastade jag kakor på Marcus och diskuterade kossor med Scott. Det var väldigt underhållande måste jag säga, tänk att jag mötte två vänner för livet första gången jag tog mig iväg på något AU höll i (såklart träffade jag fler underbara personer). Från den sommaren har jag ägnat all tid jag kunnat till förbundet vilket gjort att jag idag även är rymdreporter. Att samla ved i skogen för att tända en brasa under stjärnhimlen och sedan sitta där och prata om vad som helst… det var magiskt… för första gången kände jag att jag passade in.

Sammanfattningsvis vill jag poängtera att jag inte bara hittade universums finaste pojkvän genom AU utan att jag även haft lyckan att hitta universums underbaraste vänner! I mina ögon är verkligen AU=kärlek, utan några tvivel. Jag har fått tusen gånger mer tillbaka än vad jag gett och det säger jag med utgångspunkt från mitt hjärta. Som en parallell rådgivde min mentor mig att lyssna på min magkänsla när jag skulle välja mina ämnen inför år två på gymnasiet för ett par veckor sedan. Ordet som skreks i mitt huvud var ”SCIENCE”, osäkerheten som jagat mig i veckor rann helt plötsligt mig. På samma sätt vet jag att det jag kan göra inom AU är värt det. Jag blir enbart lycklig när jag ser att någon av oss vinner en tävling eller får sitt fotografi publicerat i en tidning. Det är speciellt att ha vänner som man kan diskutera fysik och andra rymdnyheter med in på småtimmarna. Detta halvår har förändrat mig och jag vill tacka alla som funnits där för mig. Jag är taggad inför vad komma skall, vilket jag hoppas att ni också är. Nu när vi har ett förbund som AU ska vi se till att värna om det och utveckla det till något av astronomisk storlek!

Till sist vill jag att ni ska observera att jag kursiverat ”av oss”, för AU är en gemenskap bundet av ren kärlek, inte av dubbel- eller trippelbindingar utan av bindningar skapade av det starkaste av element: KÄRLEKEN! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Min upplevelse av USP 2017…

Min upplevelse av USP 2017…

… var awesome!

Två helger förra månaden spenderades i vår vackra huvudstad, ena gången på Naturhistoriska och en annan på Ungdomens Star Party 2017! Vi deltog i två väldigt intressanta föreläsningar, var på studiebesök på OHB-Sweden, såg rymdfilm, observerade med teleskop och mycket mer.

Det jag absolut inte kommer glömma är hur de lite yngre förmågorna (runt 13 år) utan problem överbevisade mig i allt från fysikaliska teorier till nya rön. Det märktes att de läser Illustrerad Vetenskap, men så söta och otroligt duktiga! Sista natten hämtades ett teleskop som i nöd och näppe hann användas då molnen började täcka himlavalvet… förvirrade av nattens tröghet med för lite sömn och för mycket kaffe ville vi se Venus som egentligen inte går att se så här års, och det hela slutade med att vi såg Jupiter och dess månar…

Häftigast av allt måste ändå ha varit att besöka OHB-Sweden där vi fick se hur och var satelliter byggs, något som för mig känns svårt att förställa sig. Vi fick även veta hur företaget jobbar samt hur vi kan utbilda oss för att bli kompetenta för ett liknande arbete. Väldigt intressant för oss framtida arbetare som befinner oss i förvirringens mitt.

Den ena föreläsningen hölls av Seméli Papadogiannakis, doktorand vid SU, som berättade om universums expansion och supernovor. Hon förklarade skillnaden mellan mörk materia och mörk energi samt berättade hur massiva stjärnor slutar som neutronstjärnor, pulsarer eller svarta hål. Den andra föreläsningen hölls av Oskar Larsson som tog oss med på en resa bland kosmisk strålning innehållande solstormar och norrsken. Han visade på hur vi kan hitta partiklar i atmosfären och var partikelforskning och detektering sker. Två väldigt intressanta föreläsningar som fångade mitt intresse och lärde mig nya saker,dessutom tyvker jag det var extra roligt att se föreläsarnas engagemang!

Sammanfattningsvis var helgen super, skrolla gärna ner och titta på en del av alla de bilder jag tog i helgen!  :D

Månadens rymdnyhet

Vad händer när två svarta hål kolliderar med mycket energi?

Denna månad upptäckte NASA/ESAs rymdteleskop Hubble vad kan tänkas vara den största explosionen sen självaste Big Bang! Två galaxer kolliderade med varsina svart hål i centrum vilket i sedan tur resulterade att svarta hålen kolliderade och blev ett nytt stort. Energin som behövdes för detta kan jämföras med 100 miljoner supernova-kollisioner. Men vad händer när det är så här pass mycket energi? Detta är en väldigt ovanlig händelse och det som just gör det så intressant var att det nybildade svarta hålet verkar ha slängts ut (en teori är på grund av gravitationsvågor) från den nybildade galaxen med en ofattbar hög hastighet för ett så tungt objekt. Det här är första gången man har sett att en galaxs svarta hål ligger så långt ifrån värdgalaxens centrum! Svarta hålet har åkt 35 000 ljusår bort från centrumet, vilket är ett större avstånd än mellan solen och vår egna galaxs centrum. Men svarta hållet stannade inte där, den fortsätter bort med hastigheten 7.5 miljoner kilometer per timma!

Förutom att teorin om att svarta hål faktiskt kan smältas samman stärks av denna händelse, så har rymden ännu en gång gjort oss mållösa! Wow!

 

Källa: ESA

 

 

 

 

Hidden Figures

Hidden Figures

Helt ärligt nu. Det finns inga ord, jag grät redan efter två minuter. Det tog mig endast någon enstaka scen innan den orättvisa som befann sig förr i världen, egentligen även idag, berörde mig djupt. Jag bokstavligt talat hatar det, hatar den förakt vi människor känner inför något som är annorlunda gentemot det vi är vana vid. 

Såklart jag valde att se filmen för att jag visste att den var rymdinspererad och utspelade sig på NASA, faktum är att jag faktiskt köpte biljetterna utan att egentligen ha funderat över vad den skulle handla om. Men tänk vad jag blev överraskad, när den var den bästa film jag sett på så länge. Det var som så att jag verkligen blev överraskad. Dorothy Vaughan, Mary Jackson och Katherine Johnson tog USA med häpnad när de som mänskliga datorer motbevisade dåtidens (nutidens?) fördomar gentemot kvinnor och speciellt Afro-Amerikaner. I början av filmen kunde de färgade inte ens dela samma toalett eller kaffekokare, för den delen, med de vita. Sjukt. Sjukt att de fanns skyltar som sade vart de färgade fick uträtta sina behov. Jag är väl medveten om att det inte är som det var på 50-talet, men vi människor har fortfarande väldigt nära till våra fördomsfulla sidor.

Jag älskar Marys attityd, hon låter ingen köra med henne och det märks tydligt när hon, Dorothy och Katherine blir eskorterade av en polisbil precis i början av filmen. Kvinnorna har fått motorstopp och Dorothy misstänker att det är startmotorn som strular, vilket hon åtgärdar utan problem som den händiga kvinna hon är. Det är bara det att en polis kommer förbipasserande och stannar till, med sirenerna påslagna, då han inte kan stå ut med tanken att tre kvinnor, som dessutom är färgade, befinner sig stillastående vid vägrenen. De utgör såklart ett enormt hinder för de enstaka bilarna som ska ta sig fram. Hursomhelst slutar det med att polismannen ger dem eskort till jobbet då han får reda på att de jobbar på NASA, det är trots allt framgångsrika färgade kvinnor han träffat på och sådana kan man inte bara lämna hur som helst. Är inte det lite ironiskt och samtidigt väldigt passande att en man kan acceptera en färgad kvinna om hon har ett arbeta som ger status och att hon faktiskt är intelligent?

Jag tycker verkligen att det är häftigt, häftigt hur dessa tre kvinnor står upp för sig själva trots allt det de tvingas utstå. I filmen får Katherine anställning i ”the Space Task Group” i ledning av Al Harisson, en svår uppgift inte endast på grund av matematiken utan även då alla män tittar konstigt på henne, ställer in en ny kaffebryggare för färgade och dessutom då hon måste springa till badrummet för dem färgade vilket leder till toalettpauser på 40 minuter! Harrison kan inte förstå varför hon försvinner dessa långa stunder varje dag vilket leder till att Katherine bryter ihop, och så snyggt, skäller ut alla vidriga män i det där trångsynta rummet (OBS! Harrison är inte vidrig). Vid det laget rann tårarna nedför mina kinder, igen.

Vilket du antagligen förstår vid det här laget så cirkulerar filmen till stor del runt mänskliga rättigheter. Men den visar även något annat, nämligen hur man kan nå sina drömmar om man bara vill. Jag blir så rörd av att se hur mycket dem kämpar för att bli det dem vill. Hur Mary Jackson drömmer om att bli ingenjör, ett yrke för en vit man, och  tillslut kommer in på universitets kvällskurser och kan studera till det! Detta tack vare att hon inte gav sig! Kvällskurser kanske inte var det optimala, men hon fick dommaren att ändra sin åsikt och det var ett litet (eller snarare stort) steg i rätt riktning.

Dessa tre, gud vad underbara. Vilka förebilder! De tog NASA med storm och människor som dem som behövs i världen. Det finns så mycket att kommentera med filmen och så mycket jag vill säga samtidigt som jag inte vill spoila den. Vem vet, jag kanske skriver en djupare analys senare.

Vad jag tar med mig från filmen är att man alltid ska tro på sig själv, tro på sina drömmar och leva dem! <3