Rymdbloggar

Inlägg om livet, universum och allting av unga rymdbloggare över hela landet

Hur kommer det svarta hålet att se ut?

Hej på er,

Som ni säkert har plockat upp någon stans är imorgon dagen då vi för första gången i världshistorien får se en bild av ett svart hål. Vi kommer bland annat kunna använda de här bilderna (som tagits av Event Horizon Telescope, EHT) till att kontrollera om Einsteins allmänna relativitetsteori faktiskt beskriver vad som händer runt ett svart hål! Jag tänkte här förklara hur forskare tror att bilden kommer se ut.

Okej, så ett svart hål är kort sagt ett objekt med en sådan massa och radie (Schwarzschildradie) att flykthastigheten är högre än ljushastigheten. Eftersom det är omöjligt för något att färdas så snabbt kommer inget, inte ens ljus kunna lämna objektet, och därav för oss se ut som ett svart hål mitt i rymdens annars ganska färgglada materiesammansättning. Vi kan inte ta en bild av hålet självt, men för svarta hål i till exempel galaxer, som det i vår vintergata, finns så mycket färgglad materia runt omkring att vi kan ta bild och se vart denna färgrikedom saknas.

Runt ett svart hål finns en kaotiskt roterande ackretionsskiva full av gas som rör sig med näst intill ljusets hastighet. Denna skivan är i stort sett det svarta hålets mat, det tar hela tiden från skivan och slukar in det innanför sin eventhorisont. Den här ackretionsskivan inre radie motsvarar dock inte det svarta hålets schwarzschildradie, utan det är ett avstånd däremellan, precis som det är mellan Saturnus och dess ringar. Detta beror på att runt ett icke-roterande svart hål så är den innersta stabila cirkulära banan för materia är ungefär 3 schwarzschildradier från det svarta hålets mittpunkt, inte 1. Om materia skulle befinna sig innanför denna radie skulle den direkt bli uppslukad av det svarta hålet. Ljus, däremot, kan befinna sig närmare. För ljus är den minsta stabila banan bara 1,5 schwarzschildradier från mittpunkten. Till skillnad från materien som kommer strukturera sig i en skiva så kan ljuset snarare uppfattas som en sfär av fotonbanor. Detta betyder i stort sett att om ditt huvud var de svarta hålet så skulle du kunna se vad som händer bakom dig, eftersom fotonerna kommer runt huvudet och träffar dina ögon, vilket är ganska coolt.

Så vilken av dessa delar kommer vi att se bilden? För att svara på det behöver vi tänka på att de svarta hålen kröker rumtiden. De radiovågor som EHT sänder kommer därför slukas av det svarta hålet även om de inte skickas direkt på det. Vågor som i ”vanliga” fysikaliska fall skulle passerat ovanför eller under hålet kommer böjas in och försvinna bakom eventhorisonten. Det har beräknats att det avstånd från centrum som vågen behöver vara ifrån hålet är 2,6 schwarzschildradier. Vid detta avstånd kommer vågen i stort sett ta ett varv runt hålet och sen fortsätta framåt. Bilden vi får från EHT är 2,6 gånger större än eventhorisonten (den svarta cirkeln längst till höger).

Ni har säkert sett filmen interstellar, i vilken det finns en bild av ett svart hål. Detta är faktiskt en relativt möjlig bild. Vi ser det svarta hålet som en cirkel. Hittills har jag förklarat hur det kommer se ut om ackretionsskivan är i samma plan, dvs att om vi kunde se den med blotta ögat skulle den vara som en donutformad cirkel som omgav hålet. Men om skivan istället är vinkelrät mot hålet då? Jo, då kommer ljuset från skivan på baksidan av svarta hålet böjas runt hålet på ett sådan sätt att vi ändå får en liknande bild som tidigare, förutom att vi OCKSÅ ser de del av ackretionsskivan som så att säga täcker för det svarta hålet. Det är i detta fallet vi får den ikoniska bilden:

En annan cool grej är att eftersom partiklarna rör sig supersnabbt och åt olika håll beroende på vart vi observerar de från kommer ljuset enligt dopplereffekten vara rejält röd- eller blåförskjutet från olika observationspunkter. Det kommer alltså ha olika ljusintensiteter och färger beroende på varifrån man kollar på det.

Om dessa teorier stämmer eller ej får vi väldigt snart reda på!

EDIT: (Måste ju visa upp bilden också!)

Detta är bilden som hade förutspåtts innan 

Här är den alltså, den första bilden på ett svart hål.

 

 

 

 

 

 

Einstein verkar ha haft rätt hela tiden, bilden är i stort sett identisk med vad han förutspådde. Ganska coolt!

 

Till minne av Hawking

Stephen Hawking lever kvar i våra astronomiska hjärtan, och ju mer jag stöter på honom, alldeles levande i sina monument, saknar jag honom ännu mer. Det var väl kanske något närmast gudomligt med den där mannen som tycktes ha levt sedan tidens begynnelse och lika länge ha svarat på frågor,- ibland innan de ens hunnit ställas. Hawking var lite allt möjligt under sitt liv, för sina närmaste en kär familjemedlem eller god vän, för andra en känd fysiker och förebild, för ännu fler en man i rullstol, men för vissa av dem därför också en stor förebild med tanke på hans ALS. Läkarna sa trots allt att den sjukdomen skulle ta död på honom vid cirka 20 års ålder, men Hawking envisades sig med att leva i 55 år till.

Hur som helst är det ett år sedan Hawkings bortgång (14 mars 2018), och det märks inte minst på att jag kollar på gamla klipp från ”The Theory Of Everything”, och bläddrar i boken ”Korta svar på stora frågor” som jag nyligen läst ut. Jag kan då inte ro för att, apropå både filmen och boken, vilja mig säga lite förstå nu vem han viktigaste av allt var. För naturligtvis var han en fysiker, och en av våra största tänkare och förebilder, en vän och familjemedlem och en man i en rullstol, men han var i slutändan det många kanske inte ens vågade inse, nämligen en människa. För det är väl så att det är det vi mest av allt fruktar med att vara människor, själva faktumet att vi alla har döden att vänta i slutet, och därför var det så lugnande att se på Hawking och veta att han sedan 21 års ålder lurat döden. På så sätt så blev den där mannen i rullstolen som svarade på frågor aningens jämförbar med gud.

Människa var han hur som helst, oavsett om han hade dött förra året eller om han hade levt för att dö lite senare. För även om han var en av våra största genier, så var han nog mest lik de flesta andra människor än de där gudarna folk tror på. Han hade ju inte svar på allt, utan utgick ifrån vad han visste och trodde själv. Han var inte universums ritningar eller livets handbok, utan en människa som vågade tänka och filosofera. Det märktes nog inte minst av kritiken, från alla de som tyckte att han var för optimistisk och alla de som tyckte att han var för pessimistisk. Jag undrar i för sig om inte samma kritik hade funnits om Stephen Hawking trots allt hade varit gud, och hade alla svaren.

Men det spelar ingen roll om det han sa var rätt eller fel, för vi alla har efter allt någon relation med mannen som lurade döden. Allt ifrån att han var en familjemedlem till en man i en rullstol. Han vågade filosofera om de allra jobbigaste frågorna, de där frågorna många ger upp på men ändå ibland hålls vakna av sent mot natten. Hur började alltihop? Är tidsresor möjliga? Kan vi förutsäga framtiden? Och det bästa med allt var hur lugn han var när han redovisade sina idéer, hur han vågade vara övertygad på det han själv egentligen inte alltid hoppades på. Det är iallafall Stephen Hawking för mig, människan som som vågade leva och som vågade dö, ständigt i ovetskap och endast sina egna teorier som tröst. Det är min tröst i hans frånvaro, och hans närvaro efter sin död.

 

En dag att hylla våra kvinnliga forskare!

En dag att hylla våra kvinnliga forskare!

Idag är det den internationella kvinnodagen och vad passar bättre än att hylla några av de mest framstående kvinnorna inom vetenskapsen genom tiderna? Detta är såklart inte alla, men några jag ser upp till. Idag är trots allt en dag att minnas och att hoppas. Tyvärr har kvinnor varken levt eller arbetat på samma villkor som män, vilket tydligt syns i vetenskapen, men förhoppningsvis kan detta förändras i framtiden.  

Cathrine Johnson

Cathrine Johnson var en viktig person bakom NASAs framgångsrika bemannade rymdfärder. Under sina 35 år på NASA stöttade hon företaget att övergå mer och mer till datorer när det gällde beräkningar, samtidigt som hon visade på sina stora matematiksa kunskaper. En person jag tycker inspierarar genom att visa att ingenting är omöjligt.

 

Marie Curie

Vad vore vetenskapsvärlden utan Marie Curie? Inte nog med att hon 1903 blev den första kvinnliga nobelpristagaren, utan hennes forskning har dessutom revolutionerat. En kvinnlig förebild utan dess like.

Sally Ride

Första kvinnan i rymden att representera USA var Sally Ride år 1983. Hon flög med rymdfärjan Challanger två gånger och blev en förebild för många. Tyvärr avled hon i cancer 2012.

Valentina Tereshkova 

Den ryska cosmonaten Valentina Tereshkova var den första kvinnan i rymden. Hon blev utvald av över 400 kandiater och fick flyga 1963- hennes rymdresa inspirerar än idag.

Caroline Herschel

Caroline Herschel förändrade 1800-talets syn på rymden. Hon arbetade som assitent till hennes bror och tillsammans kartlade de upp emot 2500 stycken nebulosor och stjärnkluster. Dessutom var hon den första kvinnan att namnge en komet, samt så var hon den första kvinnan att ta emot en guldmedalj från the Royal Astronomical Society år 1938. Med andra ord trotsade hon sin tids normer och arbetade med det hon älskade, en stor insperation om något. 

Helene Hellmark Knutsson

Helene Hellmark Knutsson är en framstånde politiker som inte tvekar när det gäller rymddebatter. Att våga diskutera det som andra inte prioterar tycker jag är modigt och starkt, en sann förebild för rymdindustrin.

Karin Nilsdotter

Som VD för företaget Spaceport Sweden vill Karin Nilsdotter satsa på komersiell rymdfart. 2014 blev hon utnämnd till Årets teknikkvinna av Hennes prestationer visar på hårt arbete och brinnande passion- en förebild för framtidens rymdfart. 

 Detta är några kvinnor som inspirerar mig, vem inspirerar dig?

Vad är en superblodmåne?

Vad är en superblodmåne?

Plötsligt blir himlen mörk, det är som att solen går ner trots att klockan är mitt på dagen. Har man tur befinner man sig i rätt område och himlen blir för en stund helt svart, endast det allra yttersta lagret av solen, koronan, syns. De flesta av oss vet ganska väl hur en solförmörkelse går till, men hur ser egentligen en månförmörkelse ut? Varför kallas den i vardagligt tal för blodmåne? Och vad i hela fridens namn är en superblodmåne?

Månen cirkulerar som vi alla vet kring jorden, men dess bana är inte helt cirkulär. Detta leder till att månen ibland är närmare oss än vanligt. När månen, solen och jorden är i linje, det vill säga när det är nymåne eller fullmåne, och månen är som närmast jorden ser månen större ut. Detta kallas för en supermåne och inträffar ca 4-6 gånger per år.

En total månförmörkelse är däremot ett mer sällsynt fenomen. Den senaste totala månförmörkelsen som var synlig från Sverige inträffade i september 2015. Månförmörkelser inträffar vid fullmåne då jorden hamnar mellan solen och månen. Om de tre himlakropparna ligger i linje hamnar månen i jorden skugga (se bild), och hela eller en del av månen förmörkas. Om månen befinner sig i jordens kärnskugga, eller umbra, blockeras allt direkt ljus från solen, och en total månförmörkelse inträffar. Men eftersom jorden har en atmosfär blir inte månen helt svart, utan den lyses upp av ett rödaktigt sken från det ljus som bryts i jordens atmosfär. Endast det ljus som har längst våglängder når månen efter att ha brutits, eller spridits, genom jordens atmosfär, vilket är anledningen till att månen ser just röd ut. Detta är faktiskt samma fenomen som gör att solnedgångar är röda! Det är också på grund av den röda färgen som totala månförmörkelser ibland kallas för blodmånar.

Så vad är det då som händer nu på måndag, då vi i Sverige kommer kunna bevittna en superblodmåne? Det är faktiskt precis vad det låter som – en total månförmörkelse som inträffar då månen är som närmast jorden. Runt klockan halv fyra på morgonen kommer jorden att börja skugga månen, som kommer vara som mest förmörkad mellan 05:41 och 06:45. Om vädret är fint kommer man då kunna se en stor, röd måne omgiven av en klar natthimmel. Planeter och stjärnor kommer nämligen vara synligare då månen är förmörkad – så detta är ett perfekt tillfälle för flera sorters observationer! Så passa på att bege er ut tidigt imorgon med varma kläder och en fältkikare för att bevittna detta vackra fenomen – en lika spektakulär superblodmåne får vi nämligen inte se förrän 2028!

 

Källor: svt.se, Wikipedia, Illustrerad Vetenskap

Bild: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fil:Lunar-eclipse-09-11-2003.jpeg (CC BY-SA 3.0)

En julsång – av Ida Grimheden

Julen är över men ut kastas inte granen förrän tjugondag knut! Nedan följer Ida Grimhedens julnovell ”En julsång”. Ha ett trevligt nytt år allesammans!

En julsång

Vega tittade ut genom fönstret. Hon hade gjort det i timmar nu. Allteftersom hon satt i fönsterkarmen och lät benen somna släcktes hela stan, hus efter hus, rum efter rum, ner. Nu kunde hon räkna alla tända rum hon såg. Inte som stjärnorna, de oräkneliga, till synes oändliga, ljuspunkter som hon skulle ha sett om hon inte suttit här inne. Hon kom att tänka på en natt för fem år sedan. Vega och hennes pappa hade åkt ut med bilen till en äng ett par mil utanför stan. Hon hade varit så påbyltad med kläder att hon kände sig som en planet försökande att ta sig fram utan att rulla (en orimligt svår uppgift). När de släpat det hopfällda teleskopet och en liten ryggsäck med ett par mackor, en termos varm choklad och ett par koppar ut på fältet hade det nästan mörknat helt och solen hade sjunkit allt snabbare. Medan pappa Christoffer fumligt i sina tjocka vantar monterade ihop teleskopet hade Vega vänt huvudet uppåt, mot stjärnorna, rymden, oändligheten som sträckte ut sig ovanför henne och omslöt henne och stirrat som förtrollad ända tills hennes pappa varsamt skakat hennes axel. Sedan hade de ägnat resten av natten tittandes genom teleskopet, omväxlande med att dricka den varma chokladen, ångande i den kyliga vinterluften. Vega hade envisats med att ta med den mugg hon hade fått på sin förra födelsedag, med ett motiv av solsystemets alla planeter cirkulerandes kring muggen. Det hade varit en av de lyckligaste stunderna i hennes liv, som så ofta när hon var med Christoffer. Hon önskade att han hade varit här. Men det var han inte. Inte längre.

Hon hörde ljudet av något som föll som föll i golvet tätt följt av en lång radda med ord som inte skulle passat på julottan. Hon vände sig om.

-Nej!

En djup röst med en något underlig form av auktoritet ljöd från personen som stod framför Vega och hon kom på sig själv med att känna lättnad att mamma inte var hemma. Hon flyttade blicken från den omfångsrika magen upp till det stora, skäggtäckta ansiktet och kom sedan att tänka på att en gigantisk, vilt främmande man kommit in i hennes lägenhet på något märkligt sätt och sa därefter den mycket intelligenta och genomtänkta frasen:

-Öh…Va?

Mannen stirrade på henne med en blandning av förvåning och irritation i blicken.

-Du såg mig.

Vega stirrade tillbaka, minst lika förvånad. Vad handlade allt det här om? Här stod Vega, i sin egen lägenhet, och en främling blev irriterad för att hon såg honom.

-Ja, sa hon och kände hur förvåningen hade övergått i ilska. Hon stängde sin förut halvöppna mun och knep istället ihop den till ett streck innan hon fortsatte.

-Jag såg dig. Jag ser dig fortfarande. Vad gör du ens här? Och vem är du? Varför är du utklädd på det där viset?

-Utklädd! Skrockade mannen. Ta det lugnt, flicka lilla, och lyssna på mig nu.

Han pausade i några sekunder medan Vega kände ilskan rinna av henne som grädden efter en kastad tårta. Hon såg uppfodrande på honom. Undrade vad han hade att säga.

-Det här är lite svårt att förklara. Du har möjligtvis inte lite mjölk? Man blir så törstig av allt arbete. En kaka skulle heller inte skada.

Han gick och satte sig i en av de två fåtöljerna som stod intill den välfyllda bokhyllan i vardagsrummet och Vega blev förbryllad över att han verkade så hemmastadd. Hon kom dock inte på något annat att göra utan gick och hämtade mjölk och kakor till både mannen och sig själv och satte sig sedan ner i den andra fåtöljen. Hon brukade älska känslan av att sjunka djupt ner i fåtöljens mjuka tyg men var denna natt alldeles för upptagen av mannen snett framför henne för att tänka på det. Hon knäppte händerna under hakan och väntade än en gång på att den okända mannen skulle ge sig till tals.

-Jo, började han, med en lätt, nästan omärkbar darrning på rösten. Han pausade igen.

-Jo, sa han igen. Det här kan nog vara lite svårt att greppa. Okej, vi säger så här. Jag är inte direkt någon vanlig främling som av ingen anledning alls sitter i en främmande lägenhet. Det jag säger nu kanske låter orimligt och du kommer nog inte att tro mig, men avbryt mig inte. Förstått?

Han tittade på Vega som långsamt nickade.

-Jag är tomten.

Hon stirrade på honom. På de röda kläderna, på det vita skägget. Hon undrade vad i hela friden som höll på att hända. Det kändes som någon form av enormt urspårat skämt men av någon anledning som Vega inte kunde komma på var hon ändå inte på långa vägar lika skeptisk som hon borde vara.

-Du är tomten?

Hon förbannade sig själv över sin korkade fråga. Han skulle inte direkt ändra sitt påstående om sin identitet bara för att en urdum flicka ställde en urdum fråga.

-Har du något bevis.

Vad sa hon egentligen? Vad tusan höll på att hända och vad hade hon för del i det?

-Nej Vega önskade-sig-en-hundvalp-när-hon-var-fem-men-fick-ingen Andersson, men om du bara är villig att lyssna på mig kommer du nog snart förstå. Det är en lång historia men jag ska försöka mitt bästa med att berätta den för dig. Har du möjligtvis hört talas om Kvantteorin?

Hon sken upp när hon hörde ordet. Hon hade fått en tjock bok av Christoffer dagen innan han åkt iväg och hon hade läst den så mycket att hon kunde citera långa stycken av den utantill.

-Du var en kunnig en. Vilken tur, för vi har inte mycket tid. Du vet också att koloniseringen av Mars inleddes för 23 år sedan. De kunde inte ha frågat mig först, tillade han för sig själv. Förstår du vilka problem det ledde till?

Han väntade inte på att hon skulle svara utan fortsatte direkt.

-Jag hade redan det svårt som det var att färdas runt hela Jorden på julnatten. Tur förresten att ni uppe i Skandinavien bestämt sig för att ni inte orkar vänta med presenterna till den 25:e. I alla fall, när folk började flytta till Mars var det inte längre möjligt att med hjälp av renar och släde hinna med att dela ut alla paket på julnatten. (Visserligen hade tomten 24 timmar på sig tack vare tidszonerna men det är ändå ganska mycket att hinna med.) Jag fick riktigt bråttom och behövde jobba flera timmar övertid med att komma på en lösning. Ärligt talat kanske det inte riktigt var jag som kom på det. En av mina underställda, nissen Niels, kom med lösningen. Jag förstår kanske inte helt hur det går till men det bygger på att jag är på alla ställen samtidigt tack vare kvantmekaniken. Men nu har du sett mig, avlutade han med en suck.

Den här gången behövde Vega inte fråga. Hon förstod. Enda sättet för tomten att hinna dela ut alla julklappar var att dela ut alla på samma gång. På samma sätt som att Schrödingers katt är både död och levande samtidigt var tomten både på Jorden och på Mars, och på alla andra platser, samtidigt. Men nu hade Vega sett honom och på samma sätt som att katten när man öppnar lådan och tittar efter måste vara antingen död eller levande kunde inte tomten längre vara på alla platser samtidigt längre. Han var här. Bara här. Hon tittade på armbandsuret som hon hade runt sin handled.

-Och du har tre timmar på dig att lämna alla kvarvarande paket.

Hon önskade att Christoffer var här. Han hade kommit på någon lösning. Han hade lärt henne så mycket. Han kunde så mycket. Han hade kommit på det. Hon visste det. Hon visste det!

-Du sa att du kan använda kvantfysiken på makronivå också? Frågade hon.

Han nickade med ett förbryllat uttryck i ögonen. Hon kände idén formas i hennes huvud samtidigt som hon pratade.

-Och du måste från Jorden till Mars.

Alla pusselbitar började pussla ihop sig själva i en sådan fart att hon knappt hann följa med.

-Mars är på omloppsbanan precis utanför Jorden, fortsatte hon och pratade allt snabbare. Borde du inte kunna…

Hon tog ett djupt andetag och la till sist fram slutet av hennes tankekedja, bilden som nu inte längre var suddig utan blank som en spegel.

-…ta ett kvantsprång? Med hjälp av rätt mängd energi borde du, på samma sätt som elektronorna kan, flytta dig från ett inre till ett yttre skal, från Jorden till Mars, ytan att färdas den sträckan. Du skulle komma dit på ingen tid alls.

Hon hade nästan studsat när hon berättade sin plan men kände nu hur tung kroppen blev och sjunk sakta tillbaka i fåtöljen.

-Men du behöver energi.

-Mycket energi.

-Men du måste ha behövt massor med energi förut, när vi bara bodde på Jorden, också. Renarna kan ju inte bara ”sprungit” i luften, Jordens gravitation är alldeles för stark för det. Hur gjorde du förut?

-Jo, sa tomten. På den gamla goda tiden, innan Bohr och Mars och allt sådant där modernt påhitt, då drevs släden helt enkelt av julglädjen. Men det var före alla mobiltelefoner och nu sitter alla helt uppslukade av sina skärmar. De som sprider julglädjen blir allt färre och de som förut tog emot den sitter nu zombiefierade framför telefoner och TV-apparater så julglädjesenergin skulle nu för tiden knappt kunna driva den GPS som jag hade på släden för att kunna navigera. Alla sitter vid sina telefoner.

-Alla sitter vid sina telefoner. Där har vi det! Julglädjen kommer ur gemenskapen. Tänk om man skulle använda telefonerna som de var tänkta för att användas, för att föra samman människor, istället för som de används nu, genom att isolera alla. Skulle inte du kunna ladda upp en app till alla telefoner där alla kan förenas, som något slags gigantisk Skype? Du kan få hela Jordens uppmärksamhet för att sedan skapa julglädje och gemenskap och bara ta tillvara på den energin som skapas. Det borde räcka för ett kvantsprång.

Tomten såg upplyft ut och sa sedan med ett leende som skulle passat på vilket barn som helst som hade tjuvkikat på julklapparna:

-Så vi ska hacka alla telefoner?

-Det är bara en gång. Och det är faktist det enda sättet vi har kommit på för att lösa julklappsdistribueringen. Snälla.

Inom loppet av en halvtimme hade alla telefoner på hela planeten en ny app som blinkade rött. 27 sekunder senare var sju miljarder användare registrerade. Tomten tryckte på knappen där det stod ”Starta samtal” och lät signalen skickas iväg till mobilerna.

-Hej, sa han försiktigt. Vi har alla samlats, eller ja, typ samlats. I alla fall: Vi har alla uppkopplats här tillsammans för att låta alla ta del av glädjen och gemenskapen som julen för med sig. Till alla ni som firar tillsammans med någon ni tycker om, och till alla er som inte har någon att fira med: Ha en riktigt god jul och låt oss alla sjunga en sång tillsammans. Ska vi säga ”White Christmas”? Jag sätter på texten så kan alla sjunga med.

Först var allting tyst. Vega kunde inte stå ut med tystnaden så hon tog ett djupt andetag, släppte alla pinsamhetssppärrar och brast ut i:

-I’m dreaming of a white Christmas

Tomten hjälpte henne och stämde in med sin kraftiga stämma.

-Just like the ones I used to know

När sången hade kommit till ”May your days be merry and bright” dånade sju miljarder stämmor, aningen falskt, genom appen och till slut behövdes inte telefonen för att höra, sången strömmade in, från våningen ovanför, nedanför och till slut hördes hela staden sjunga.

-Snabbt, sa tomten. Ut till släden. De rusade ner de fem trapporna ner till marken och hoppade upp i släden. Ena sekunden var hon ute på gatan och i den andra stod släden utanför en byggnad, framför en person hon kände igen. Hon tittade upp på den röda himlen och sedan på personen framför henne.

-Pappa!

Se upp USA och Ryssland: Nu tar Kina ledningen

Se upp USA och Ryssland: Nu tar Kina ledningen

Det var under torsdagsmorgonen som CNSA (China’s National Space Administration) publicerade att de har, för första gången i historien, landat på månens baksida med månsonden Chang’e- 4! De första bilderna avslöjar en del av månens yta som aldrig tidigare skådats (Business Insider, China releases photos from first-ever mission to land on the dark side of the moon). 

Det var den 7 december 2018 som rymdraketen sköts upp från Kina med Chang’e-4 ombord. Månlandaren har efter det legat i omloppsbana runt månen för att invänta optimala förhållanden för en lyckad landning. Det var ungefär runt halv fyra under torsdagsmorgonen (svensk tid) som landningen genomförts, till Kinas stora lycka. Kina har med andra ord börjat komma ikapp de andra stora länderna inom rymdfart såsom USA och Ryssland. Nästa steg, berättar Jonas Björck, reporter för TV4, är att skicka en obemannad farkost till månens baksida som hämtar prover och sedan återvänder till Jorden- ett uppdrag som kan förväntas ske i slutet av 2019 (TV4, Jonas Björck, Historisk landning på månens ”mörka sida”, videoklipp).

Dessa bilder togs av månsonden 10: 26 am (Beijing tid), enligt CNSA. Bilder: CNSA

Månsondens uppdrag innefattar främst att studera geologin av den outforskade månytan, samt att utföra biologiska experiment. Forskare hoppas att bland annat kunna studera variationer i månytans komposition. Att utföra detta på månens baksida kan anses som en betydande milstolpe för rymdutforskningen med tanke på att det var 47 år sedan som de senaste astronauterna klädde månen med sina fotsteg under Apollo 17 uppdraget. Fun fact: fotstegen kommer finnas kvar väldigt länge tack vare att det inte finns någon vind på månen.

Månsonden måste kommunicera med hjälp av en annan satellit, denna vid namn Queqiao. Bild: Chinese Academy of Sciences

Området som ska utforskas består av en krater vid namn Von Kármán, som befinner sig på en plats som kallas South Pole-Aitken (SPA) Basin. Detta område tros ha formats från ett kraftigt nedslag under månens tidiga historia och sträcker sig längre än 2 500 km i diameter, med ett djup på 13km! Eftersom sonden befinner sig på en skymd plats från Jorden behövs en annan satellit för att kunna kommunicera, se bild. Detta betyder att det blir en tidsförsening mellan den information som skickas, en faktor som försvårade landningen. Satelliten heter Queqiao och sköts upp i Maj 2018. Idag ligger den på ett avstånd av 65 000 km från månytan, nära en Lagrange punkt.

Fortsättningsvis, med sig har månsonden två kameror: en kamera att utföra strålningsexperiment med, samt en spektrometer för låg-frekvens radioastronomi, med mål att bland annat se om månens baksida är bättre lämpad för radioastronomi tack vare sin skyddade placering bakom Jordens radiobrus. Det finns även en mini biosfär med ombord och Kina hoppas bli det första landet att odla en blomma på månen!

Med andra ord måste kanske USA och Ryssland snabba på om de vill ligga före Kina i denna moderna kapplöpning. 2017 berättade Kina att de ville skicka astronauter till månen och redan 2022 planerar landet att ha en fungerande rymdstation. Däremot har Kina legat efter tidigare då de inte förrän 2003 skickade upp en astronaut i omloppsbana kring Jorden- många år efter Ryssland och USA (BBC, China Moon mission lands Chang’e-4 spacecraft on far side).

Förhoppningsvis blir det ingen modern kapplöpning utan att fungerande samarbete. Det är viktigt att påminna sig om att uppdrag som detta är av stor vikt för framtida missioner som sträcker sig längre ut i solsystemet. Nya, betydande,  erfarenheter erhålls och tillsammans kan vi nå betydligt längre. Med tiden kommer vi som mänsklighet utveckla ny och extraordinär teknik som kan genomföra det vi först trodde var omöjligt. Nu har Kina genomföra något enastående- undrar vad som händer imorgon?

Cherenkovstrålning

fig.1 Cherenkovstrålning kring en kärnreaktor

Hej på er kära rymdnördar!

Idag kommer ett mycket spännande inlägg hörni. Jag tänkte prata lite om cherenkovstrålning, vilket förutom att vara supercoolt även råkar vara vad mitt gymnasiearbete kommer att handla om!

fig.2

Det flesta vet ju att ljusets hastighet i vakuum (299 792 458 m/s) är vad vi vet den snabbaste velociteten  någonting kan färdas i. Men i andra medium än vakuum är ljusets hastighet mycket långsammare, ungefär 225 000 000m/s i vatten till exempel. Detta innebär att partiklar kan åka snabbare än ljuset i ett visst medium, varpå en strålningskon bildas mot partikelns riktning enligt samma princip som en sonic boom (illustreras i fig.2). Detta är cherenkovstrålning, och den syns som ett blått ljus kring bland annat kärnreaktorer (se fig.1).

 

Japans egna neutrino-detektor: Super-Kamiokande!

Det coola med cherenkovstrålning är att man, genom att detektera strålningen, kan lokalisera specifika partiklar och till och med bestämma egenskaper hos de partiklar man detekterar. Cherenkov-fenomenet uppstår till exempel i jordens atmosfär, när högenergiska gamma-fotoner eller annan kosmisk strålning rör sig ner mot jorden.

Tack vare cherenkovdetektorer kan vi till viss del räkna ut vilken riktning artiklarna kom från, och hur mycket energi de bär på! Denna metoden är därav bland annat den viktigaste komponenten i sökandet efter den mystiska neutrinon, vilket bland annat är fallet i japans coola detektor Super-Kamiokande. Detta är en konstruktion lika stor som ett 15-våningar högt hus, gömd en kilometer under Mount Ikeno i Japan (för att inte andra partiklar än neutrinosarna ska detekteras). I den här enorma bägaren i guld finns det 50.000 ton ultra-rent vatten, så rent att det otåligt väntar på att få lösa upp ämnen i sig (underhållspersonal upplever till exempel alltid att det kliar ofantligt mycket i deras hårbottnar efter att de varit där inne, för att näringsämnen och mineraler från deras hår löser upp sig i vattnet). Eftersom neutrinos inte tappar farten av tätare medium, utan kan åka genom kilometer av stål utan att det påverkar deras velocitet, åker de snabbare än ljuset i vattnet! Detta vet vi ju nu skapar en sonic boom av strålning, cherenkovstrålning. För att fånga upp dem är hela super-kamiokande fullproppad med 11.000 ”photo multiplier tubes” som fångar upp ljuset och konverterar det till en elektrisk ström, vilken vi kan observera! 

Exakt vad mitt gymnasiearbete kommer handla om håller jag på ett tag till (det är tyvärr inte riktigt lika coolt som det man gör i Super-Kamiokande…), men det ska bli hur spännande som helst att lära mig ännu mer om cherenkovstrålning! Uppdateringar kommer.. ;)

MEGAHELG RYMD!

ST: Vinnarna av tipspromenaden visar upp sina priser.

ST: En tävlande i tipspromenaden lämnar in sina svar till AUs bord. Framför står priserna.

Nu är ännu en vecka avklarad och jag kan äntligen sätta mig ner för att skriva. Om vad? Om Astronomins dag och natt såklart!

I helgen som var engagerades många roliga aktiviteter runt om i landet under Astronomins dag och natt, en helg tillägnad rymden och alla vi som bor i och uppskattar den. För varför skulle vi inte tycka att rymden är intressant om vi ändå bor i den?

Hur som helst var bland annat SIRIUS på Tekniska museet som under helgen lade sitt fokus på rymden. Där höll vi tre olika aktiviteter och de aktiviteterna var pyssel, tipspromenad och Kerbal Space Program.

I vår pysselhörna byggde vi kometer av bland annat flörtkulor, blompinnar och folie, till de vackra kometsvansarna använde vi oss av färgglatt papper!
Tipspromenaden gick ut på 12 frågor,-och en utslagsfråga, om rymden. De handlade om allt från astronauter till exoplaneter, och för att vara ärlig visste jag själv inte alla svaren och måste erkänna att jag inte skulle ha en chans till att vinna något av våra härliga priser! Jajamensan, för priser hade vi tack vare Playmobil och deras nya rymdkollektion som kommer ut till jul, missade du därför chansen att vinna ett av de fina priserna behöver du inte vänta länge tills du kan köpa ett av dem själv.
Sist men inte minst hade vi Kerbal Space Program, ett jätteroligt spel där man får skjuta upp sina egna raketer och, förhoppningsvis, tillochmed landa på månen! Detta lockade så många nyfikna barn,-och en och annan förälder, att det blev för dem att skynda sig till oss och skriva ner sig på anmälningslistan.

ST: Barn syns i profil spela (KSP) på datorer.

Vår helg på tekniska museet var så rolig att den dessvärre snabbt tog slut, men ledsna ska vi inte vara för det, nästa år kommer garanterat bli lika rolig om inte bättre! Tills dess fortsätter SIRIUS och Astronomisk Ungdom att engagera oss och ha fler roliga aktiviteter, för vet du vad? För oss är det Astronomins dag och natt varje dag (och natt).

Text: Emanuel HS

Bild: Oscar Larsson

 

Första inlägget!

Hej allihopa, och välkomna till min rymdblogg! Detta blir officiellt det första inlägget av vad jag tänkt ska bli en lång rad, och jag hoppas att ni är lika exalterade som jag.

Jag borde nog börja med att introducera mig själv. Jag heter Miranda, är 18 år och kommer från Stockholm. Jag har precis börjat trean på Blackebergs gymnasium där jag läser natur natur, jag är en av de naturare som har valt linjen för att slippa alla sam-ämnen och få fokusera på det jag faktiskt tycker är intressant. Fysik är mitt absoluta favoritämne, troligtvis för att jag ser det som applicerbar matematik (vilket speglas ganska tydligt i mitt gymnasiearbete, som jag kanske visar er lite av senare ;)). Min fritid spenderar jag antingen med en bra film, serie eller bok framför mig, eller på fäktklubben där jag har tränat fäktning sedan jag var nio. Fäktning är i min mening den coolaste och nördigaste sporten man kan hålla på med, den brukar till och med kallas för fysiskt schack, och jag älskar den djupt.

Så, varför detta rymdintresse? Det är en fråga jag blir ställd relativt ofta, och jag ger alltid samma svar: Varför inte? När jag var liten var jag extremt nyfiken, jag ville alltid veta mer, läste otroligt mycket och ställde tusen frågor om allt till alla som ville lyssna. På dagis gjorde vi projektarbeten om rovdjur och skogen, och i lågstadiet fick vi lära oss om planeterna och världen vi lever i. Jag tror att det var här min fascination för rymden startade. Jag har så länge jag kan minnas strävat efter utmaningar, om jag fick välja mellan en lätt och en svår väg att gå skulle jag alltid ta den svåra, bara för att se om jag kunde klara den. Jag började filosofera om livet och människans existens, och jag verkade alltid komma in på samma ämne; rymden. Jag insåg att jag hade hittat det största okända någon människa kunde förställa sig, det vi vet minst om i hela universum, nämligen universum självt. Det var där och då jag fastnade för rymden och det intresset har inte falnat det minsta sedan dess. Det är kanske inte förvånande att ett av mina (många) favoritområden är mörk materia och mörk energi, förmodligen eftersom det finns så många frågetecken kring dessa.

Så var hälsade, kära jordbor, till min rymdblogg. Framför oss har vi en lång och spännande resa, så spänn fast säkerhetsbältena, för nu bär det av!

Miranda

Parker solar probe

 

Bildkälla: https://www.nasa.gov/feature/goddard/2017/nasa-renames-solar-probe-mission-to-honor-pioneering-physicist-eugene-parker

Den 12 augusti lyckades NASA skicka upp Parker solar probe” från Cape canaveral air force station i Florida. Parker är en rymdsond som kommer skapa historia och lägga grund för mängder av nya vetenskapliga genombrott. Sonden ska komma närmare solen än vi någonsin lyckats; så nära att den kommer att vara inne i solens atmosfär, koronan! Detta uppdraget kommer ge oss nya insikter i hur solens atmosfär fungerar, större förståelse för solvädret, och framförallt kommer vi kunna förutsäga förändringar i den rymdmiljö jorden befinner sig – vilken är kritisk för det liv och den teknologi vi har här.

 

I en artikel som gavs ut 5 september skriver NASAs Geoff Brown att farkosten än så länge presterar så som den förväntas; instrumenten sätts till och med i drift tidigare än planerat, vilket innebär att uppdraget ligger före i schemat! Än så länge har man startat upp bland annat instrumenten SPC (Solar Probe Cup) och SPAN (Solar Probe ANalyser) som på olika sätt ska mäta upp solvindar och plasman i dem som kommer in mot sonden.

 

Parker-sonden kommer att befinna sig i väldigt varma och strålningsrika regioner. För att den ska kunna flyga in och observera de områden där solens mest energirika partiklar bildas måste sonden kunna klara av temperaturer på upp till nästan 1377 C! Det är därför omgivet av en 11.43 cm tjock,vit kol-”sköld” som ska skydda farkosten och instrumenten ombord genom att reflektera värme som kommer mot den. Den har även påbyggda sensorer som en del av en mekanism som själv kan avgöra om sonden är påväg för långt in i koronan. Om dessa sensorerna reagerar så byter helt enkelt Parker riktning. På så vis hålls den på ett lagom avstånd från de varmaste delarna, utan vi på jorden behöver göra någonting. Detta är till stor fördel eftersom det är nästan omöjligt för oss här att styra en sond som befinner sig såpass långt borta.

 

Uppdragets huvudsakliga mål är att betrakta hur energi och värme rör sig genom solens korona, och undersöka vad som accelererar solvindarna och de energirika partiklarna. Anledningen till varför denna informationen är relevant är att solen är den enda stjärna som vi kan studera så här detaljrikt. Ju mer vi vet om vår stjärna, desto mer kan vi ta reda på om de andra stjärnorna utanför solsystemet. Vidare är solens värme och ljus den huvudsakliga förutsättningen för liv. Genom att studera solen kan vi närmare ta reda på hur liv egentligen har utvecklats här på jorden, och därmed fortsätta att leta spår efter liv på andra ställen än jorden! Förutom detta kommer sonden som sagt att lättare låta oss förutsäga solvädret; hur magnetfälten som omger jorden och de andra planeterna påverkas av solvindarna. De här störningarna i magnetfältet kan förändra satelliters banor, påverka deras funktion och förkorta deras livstid, vilket blir mycket mer ekonomiskt påfrestande än om vi hade kunnat ha störningarna i åtanke då satelliterna konstrueras. Parker solar probe lägger alltså fram möjligheter för oss att lägga större budget på andra forskningsprojekt, till exempel på att leta efter utomjordiskt liv, med hjälp av data från sonden själv! 

 

Källor: Nasa, Youtube

Rymdbloggare

Cornelia Ekvall

Emanuel Hagerblom
Sjökvist

Frida Caballero

Ellen Hammarstedt

Miranda Jäderling

 

Vill du bli rymdbloggare och få en blogg på den här portalen? Kul! Maila kansli@au.se så sätter vi upp ett konto och introducerar dig till konceptet!

Bloggarkiv

Tidigare rymdbloggare: