Rymdbloggar

Inlägg om livet, universum och allting av unga rymdbloggare över hela landet

Cherenkovstrålning

fig.1 Cherenkovstrålning kring en kärnreaktor

Hej på er kära rymdnördar!

Idag kommer ett mycket spännande inlägg hörni. Jag tänkte prata lite om cherenkovstrålning, vilket förutom att vara supercoolt även råkar vara vad mitt gymnasiearbete kommer att handla om!

fig.2

Det flesta vet ju att ljusets hastighet i vakuum (299 792 458 m/s) är vad vi vet den snabbaste velociteten  någonting kan färdas i. Men i andra medium än vakuum är ljusets hastighet mycket långsammare, ungefär 225 000 000m/s i vatten till exempel. Detta innebär att partiklar kan åka snabbare än ljuset i ett visst medium, varpå en strålningskon bildas mot partikelns riktning enligt samma princip som en sonic boom (illustreras i fig.2). Detta är cherenkovstrålning, och den syns som ett blått ljus kring bland annat kärnreaktorer (se fig.1).

 

Japans egna neutrino-detektor: Super-Kamiokande!

Det coola med cherenkovstrålning är att man, genom att detektera strålningen, kan lokalisera specifika partiklar och till och med bestämma egenskaper hos de partiklar man detekterar. Cherenkov-fenomenet uppstår till exempel i jordens atmosfär, när högenergiska gamma-fotoner eller annan kosmisk strålning rör sig ner mot jorden.

Tack vare cherenkovdetektorer kan vi till viss del räkna ut vilken riktning artiklarna kom från, och hur mycket energi de bär på! Denna metoden är därav bland annat den viktigaste komponenten i sökandet efter den mystiska neutrinon, vilket bland annat är fallet i japans coola detektor Super-Kamiokande. Detta är en konstruktion lika stor som ett 15-våningar högt hus, gömd en kilometer under Mount Ikeno i Japan (för att inte andra partiklar än neutrinosarna ska detekteras). I den här enorma bägaren i guld finns det 50.000 ton ultra-rent vatten, så rent att det otåligt väntar på att få lösa upp ämnen i sig (underhållspersonal upplever till exempel alltid att det kliar ofantligt mycket i deras hårbottnar efter att de varit där inne, för att näringsämnen och mineraler från deras hår löser upp sig i vattnet). Eftersom neutrinos inte tappar farten av tätare medium, utan kan åka genom kilometer av stål utan att det påverkar deras velocitet, åker de snabbare än ljuset i vattnet! Detta vet vi ju nu skapar en sonic boom av strålning, cherenkovstrålning. För att fånga upp dem är hela super-kamiokande fullproppad med 11.000 ”photo multiplier tubes” som fångar upp ljuset och konverterar det till en elektrisk ström, vilken vi kan observera! 

Exakt vad mitt gymnasiearbete kommer handla om håller jag på ett tag till (det är tyvärr inte riktigt lika coolt som det man gör i Super-Kamiokande…), men det ska bli hur spännande som helst att lära mig ännu mer om cherenkovstrålning! Uppdateringar kommer.. ;)

MEGAHELG RYMD!

ST: Vinnarna av tipspromenaden visar upp sina priser.

ST: En tävlande i tipspromenaden lämnar in sina svar till AUs bord. Framför står priserna.

Nu är ännu en vecka avklarad och jag kan äntligen sätta mig ner för att skriva. Om vad? Om Astronomins dag och natt såklart!

I helgen som var engagerades många roliga aktiviteter runt om i landet under Astronomins dag och natt, en helg tillägnad rymden och alla vi som bor i och uppskattar den. För varför skulle vi inte tycka att rymden är intressant om vi ändå bor i den?

Hur som helst var bland annat SIRIUS på Tekniska museet som under helgen lade sitt fokus på rymden. Där höll vi tre olika aktiviteter och de aktiviteterna var pyssel, tipspromenad och Kerbal Space Program.

I vår pysselhörna byggde vi kometer av bland annat flörtkulor, blompinnar och folie, till de vackra kometsvansarna använde vi oss av färgglatt papper!
Tipspromenaden gick ut på 12 frågor,-och en utslagsfråga, om rymden. De handlade om allt från astronauter till exoplaneter, och för att vara ärlig visste jag själv inte alla svaren och måste erkänna att jag inte skulle ha en chans till att vinna något av våra härliga priser! Jajamensan, för priser hade vi tack vare Playmobil och deras nya rymdkollektion som kommer ut till jul, missade du därför chansen att vinna ett av de fina priserna behöver du inte vänta länge tills du kan köpa ett av dem själv.
Sist men inte minst hade vi Kerbal Space Program, ett jätteroligt spel där man får skjuta upp sina egna raketer och, förhoppningsvis, tillochmed landa på månen! Detta lockade så många nyfikna barn,-och en och annan förälder, att det blev för dem att skynda sig till oss och skriva ner sig på anmälningslistan.

ST: Barn syns i profil spela (KSP) på datorer.

Vår helg på tekniska museet var så rolig att den dessvärre snabbt tog slut, men ledsna ska vi inte vara för det, nästa år kommer garanterat bli lika rolig om inte bättre! Tills dess fortsätter SIRIUS och Astronomisk Ungdom att engagera oss och ha fler roliga aktiviteter, för vet du vad? För oss är det Astronomins dag och natt varje dag (och natt).

Text: Emanuel HS

Bild: Oscar Larsson

 

Första inlägget!

Hej allihopa, och välkomna till min rymdblogg! Detta blir officiellt det första inlägget av vad jag tänkt ska bli en lång rad, och jag hoppas att ni är lika exalterade som jag.

Jag borde nog börja med att introducera mig själv. Jag heter Miranda, är 18 år och kommer från Stockholm. Jag har precis börjat trean på Blackebergs gymnasium där jag läser natur natur, jag är en av de naturare som har valt linjen för att slippa alla sam-ämnen och få fokusera på det jag faktiskt tycker är intressant. Fysik är mitt absoluta favoritämne, troligtvis för att jag ser det som applicerbar matematik (vilket speglas ganska tydligt i mitt gymnasiearbete, som jag kanske visar er lite av senare ;)). Min fritid spenderar jag antingen med en bra film, serie eller bok framför mig, eller på fäktklubben där jag har tränat fäktning sedan jag var nio. Fäktning är i min mening den coolaste och nördigaste sporten man kan hålla på med, den brukar till och med kallas för fysiskt schack, och jag älskar den djupt.

Så, varför detta rymdintresse? Det är en fråga jag blir ställd relativt ofta, och jag ger alltid samma svar: Varför inte? När jag var liten var jag extremt nyfiken, jag ville alltid veta mer, läste otroligt mycket och ställde tusen frågor om allt till alla som ville lyssna. På dagis gjorde vi projektarbeten om rovdjur och skogen, och i lågstadiet fick vi lära oss om planeterna och världen vi lever i. Jag tror att det var här min fascination för rymden startade. Jag har så länge jag kan minnas strävat efter utmaningar, om jag fick välja mellan en lätt och en svår väg att gå skulle jag alltid ta den svåra, bara för att se om jag kunde klara den. Jag började filosofera om livet och människans existens, och jag verkade alltid komma in på samma ämne; rymden. Jag insåg att jag hade hittat det största okända någon människa kunde förställa sig, det vi vet minst om i hela universum, nämligen universum självt. Det var där och då jag fastnade för rymden och det intresset har inte falnat det minsta sedan dess. Det är kanske inte förvånande att ett av mina (många) favoritområden är mörk materia och mörk energi, förmodligen eftersom det finns så många frågetecken kring dessa.

Så var hälsade, kära jordbor, till min rymdblogg. Framför oss har vi en lång och spännande resa, så spänn fast säkerhetsbältena, för nu bär det av!

Miranda

Parker solar probe

 

Bildkälla: https://www.nasa.gov/feature/goddard/2017/nasa-renames-solar-probe-mission-to-honor-pioneering-physicist-eugene-parker

Den 12 augusti lyckades NASA skicka upp Parker solar probe” från Cape canaveral air force station i Florida. Parker är en rymdsond som kommer skapa historia och lägga grund för mängder av nya vetenskapliga genombrott. Sonden ska komma närmare solen än vi någonsin lyckats; så nära att den kommer att vara inne i solens atmosfär, koronan! Detta uppdraget kommer ge oss nya insikter i hur solens atmosfär fungerar, större förståelse för solvädret, och framförallt kommer vi kunna förutsäga förändringar i den rymdmiljö jorden befinner sig – vilken är kritisk för det liv och den teknologi vi har här.

 

I en artikel som gavs ut 5 september skriver NASAs Geoff Brown att farkosten än så länge presterar så som den förväntas; instrumenten sätts till och med i drift tidigare än planerat, vilket innebär att uppdraget ligger före i schemat! Än så länge har man startat upp bland annat instrumenten SPC (Solar Probe Cup) och SPAN (Solar Probe ANalyser) som på olika sätt ska mäta upp solvindar och plasman i dem som kommer in mot sonden.

 

Parker-sonden kommer att befinna sig i väldigt varma och strålningsrika regioner. För att den ska kunna flyga in och observera de områden där solens mest energirika partiklar bildas måste sonden kunna klara av temperaturer på upp till nästan 1377 C! Det är därför omgivet av en 11.43 cm tjock,vit kol-”sköld” som ska skydda farkosten och instrumenten ombord genom att reflektera värme som kommer mot den. Den har även påbyggda sensorer som en del av en mekanism som själv kan avgöra om sonden är påväg för långt in i koronan. Om dessa sensorerna reagerar så byter helt enkelt Parker riktning. På så vis hålls den på ett lagom avstånd från de varmaste delarna, utan vi på jorden behöver göra någonting. Detta är till stor fördel eftersom det är nästan omöjligt för oss här att styra en sond som befinner sig såpass långt borta.

 

Uppdragets huvudsakliga mål är att betrakta hur energi och värme rör sig genom solens korona, och undersöka vad som accelererar solvindarna och de energirika partiklarna. Anledningen till varför denna informationen är relevant är att solen är den enda stjärna som vi kan studera så här detaljrikt. Ju mer vi vet om vår stjärna, desto mer kan vi ta reda på om de andra stjärnorna utanför solsystemet. Vidare är solens värme och ljus den huvudsakliga förutsättningen för liv. Genom att studera solen kan vi närmare ta reda på hur liv egentligen har utvecklats här på jorden, och därmed fortsätta att leta spår efter liv på andra ställen än jorden! Förutom detta kommer sonden som sagt att lättare låta oss förutsäga solvädret; hur magnetfälten som omger jorden och de andra planeterna påverkas av solvindarna. De här störningarna i magnetfältet kan förändra satelliters banor, påverka deras funktion och förkorta deras livstid, vilket blir mycket mer ekonomiskt påfrestande än om vi hade kunnat ha störningarna i åtanke då satelliterna konstrueras. Parker solar probe lägger alltså fram möjligheter för oss att lägga större budget på andra forskningsprojekt, till exempel på att leta efter utomjordiskt liv, med hjälp av data från sonden själv! 

 

Källor: Nasa, Youtube

SUperSYmmetri

När jag kom hem från rymdforskarskolan och skulle skriva rent alla anteckningar från föreläsningarna så fastnade jag mitt i projektet då jag läste en del av partikelfysikföreläsningen, nämligen den del om hur standardmodellen är otillräcklig. Framförallt snöade jag snabbt in mig på avsnittet om supersymmetri, som förkortas SUSY. Efter att ha läst all text från vetenskapliga artiklar till skumma hemsidor på internet och letat igenom alla böcker jag kunnat efter information om de här supercoola partiklarna bestämde jag mig för att det är det perfekta ämnet för mitt allra första riktiga inlägg här!

Standardmodellen består ju av två stora familjer:

  1. Den första stora familjen är fermioner. Det är dessa som utgör alla massa. De är i sin tur indelade i diracfermioner (kvarkar, leptoner och hadroner), majoranafermioner och weylfermioner. De två senare behöver vi forska mer om innan vi kan säkert fastställa vad för partiklar som ingår där, men man tror bland annat att neutrinosar kan vara en typ av majoranafermioner.
  2. Den andra familjen är bosoner, budbärarna av universums krafter. De är indelade i guagebosoner och s.k “scalar bosons”, i vilka endast Higgs-bosonen är med.

Standardmodellen har till stor utsträckning gett bra möjligheter att förutsäga fenomen inom astronomin, men på senaste åren har brister börjat träda fram, och man anser att den standardmodell vi idag använder är ofullständig. Man har därför lagt fram teorier om supersymmetri, som innebär att varje partikel har en egen superpartner.

Bildkälla: http://www.physics.gla.ac.uk/ppt/bsm.htm

Idén med en superpartner är att de ska koppla ihop fermioner och bosoner, genom att varje fermion har en superpartner i form av en boson. På motsvarande sätt har varje boson en fermion-partner. Exempelvis skulle elektronen (fermion) ha en superpartner vid namn selektron (boson, s för symmetri). I en perfekt, teoretisk värld skulle ett SUSY-par har exakt samma egenskaper i alla avseenden förutom spin, som skulle skilja med en halv. Vi kan dock anta att det borde finnas avvikelser, som det brukar göra i naturen.

En stor drivkraft till varför forskare vill hitta de här SUSY-partiklarna är att de är potentiella kandidater till vad som utgör den mystiska mörka materian! Vi vet inte supermycket om denna mörka materian, men vi vet att den inte interagerar med den elektromagnetiska fältet, men har stor gravitationell påverkan, vilket passar in på teorierna om de här symmetripartiklarna. 

I dagens läge finns inga experimentella belägg för att partikeln finns, det är helt enkelt än så länge en matematiskt attraktiv lösning till de ofullständiga modellerna vi hittills har fastställt. De forskare som jobbar med att leta efter SUSY-partiklarna förväntar sig att kunna upptäcka dem med den teknologi vi redan använder i LHC (Large Hadron Collider) i CERN, och de tror inte att de är särskilt långt ifrån upptäckten!

Så i kort; supersymmetripartiklar skulle innebära att vår standardmodell fördubblas, och detta erbjuder attraktiva lösningar på många stora mysterier. Problematiken är dock just det – att det i nuläget är en attraktiv lösning och inte så mycket mer än det. Men eftersom naturen ofta väljer den enklaste, mest eleganta vägen är enkelhet i många lägen belägg för sanning. Jag väntar med spänning på att världens forskare ska upptäcka mer!

Källor:

Cerns hemsida, Ne.se, Anteckningar från rymdforskarskolan!

 

 

Ny rymdbloggare!

Hejsan svejsan!

Ellen heter jag och jag är ny rymdbloggare här på astronomisk ungdoms hemsida! Superkul tycker jag :). Jag kommer ifrån Partille, en liten kommun strax utanför Göteborg där jag precis börjat tredje året på gymnasiet. Jag har alltid varit en fysiknörd och valde därför att läsa naturvetenskap, vilket jag älskar! Men att det bara är ett år kvar innebär som ni alla vet: gymnasiearbete. Jag är just nu i slutskedet av den smått stressiga processen att välja ämne och fixa det som krävs för att få alla planer att bli verklighet, men jag tror att jag alldeles snart kan dra igång med arbetet! (Stay tuned… ;))

När jag har pratat med andra med samma rymdintresse härstammar det ofta från sci-fi filmer och liknande, men för mig kom det från andra hållet. Som jag nämnde tidigare har jag alltid brunnit för fysik. När vi började med NO i högstadiet längtade jag konstant efter fysiken när vi höll på med kemin och biologin, och när vi väl kom dit var jag överlycklig. Jag har alltid gillat att plugga och lära mig nya grejer, men aldrig på den nivån. Jag var fast besluten att lära mig varenda detalj i högstadiets tre fysikböcker, och under processen insåg jag att det finns ett ställe som är helt fullproppat med spännande fysik som man inte ens upptäckt än – rymden. Jag fattade dock inte hur man jobbade med det, och därför var jag genom grundskolan ändå helt inställd på att läsa till veterinär. Detta var tills jag introducerades till  föreningen astronomisk ungdom, och jag fick genom ett kort läger i april och rymdforskarskolan nu i somras lära mig att man visst kan hålla på med det där med rymden! Under en sommar har jag lärt mig mer om rymden och astronomi än jag trodde var möjligt att lära sig på så kort tid, men det viktigaste jag lärt mig är jag faktiskt kan ägna mitt liv åt det jag älskar allra mest – fysik och rymden.

Förutom rymden gillar jag även beachvolleyboll, vilket jag tränar, spelar och coachar andra i! Här i Göteborg finns världens största inomhushall för beachvolleyboll, och det är där jag har majoriteten av mina bästa kompisar, vilket gör det till ett av mina favoritställen att vara. Det blir såklart lite klurigt ibland att kombinera två så stora delar av mitt liv, men det är det värt!

Okej, detta var allt som finns att veta om mig. Det ska bli superkul att få skriva av mig och dela med mig av mina nördigheter här! Hoppas ni är lika taggade som jag :)

Massvis med rymdkramar <3

Ellen

SIRIUS skrivtävling: Vinnare och bidrag!

Ida Grimheden
Fotograf: Hanna Westman

Idag delades pris ut till vinnaren av Sirius skrivtävling sommaren 2018, och alla bidrag var fantastiska. Tyvärr kunde endast en få pris och därför var ett beslut tvunget att tas, grumlandet var inte lätt!

Med en novell som både ger tankar om liv i rymden och faktiskt också ger det en realistisk bild på en absolut möjlig framtid, lyckades också humorn, liksom allvaret, få plats i det vinnande bidraget skrivet av Ida Grimheden.

Nedan följer tre oerhört fantastiska noveller inskickade till tävlingen med först ut:

Under ytan  – Författare: Ida Grimheden


Det var första gången Livia skulle ha ett uppdrag utanför rymdbasen. Hon borstade bort sitt kortklippta kastanjebruna hår från ögonen och studsade sedan till laboratoriet där hon hämtade provutrustning. Livia skulle äntligen få utforska Enceladus möjlighet till liv på egen hand. En gång hade hon fått analysera ett provresultat och hon hade varit säker på att någonting levande fanns i det men det hade sedan visat sig att den analysen varit fel. Hon ville så gärna hitta liv, det var därför hon från första början ville utbilda sig till astronaut. Under hela den tuffa utbildningen hade hoppet om utomjordiskt liv varit hennes drivkraft, gjort så att hon orkade fortsätta kämpa. Och här var hon, på en av de första rymdbaserna som byggts, Jacques Space Station på Enceladus.

Utan att hon märkte det hade hon kommit fram till öppningen och tagit på sig sin rymddräkt. Hon öppnade luckan och klev ut. Hon stod där i säkert flera minuter, paralyserad av den frusna världen som bredde ut sig framför henne. Hon hade sett Enceladus massvis av gånger, både på film och genom flera fönster men att se det i verkligheten var helt annorlunda. Hon började sakta halvt gå halvt studsa fram till den markerade provplatsen och stack ned en liten maskin som surrade ner i det kilometerdjupa borrade hålet, samlade upp en deciliter av det iskalla vattnet där nere och sedan flög upp igen. När Livia fångat maskinen upptäckte hon hur kall hon var och kylan blandat med nyfikenheten fick övertaget om utsikten och hon började hoppfullt sin promenad tillbaka mot rymdstationen.

Livia kunde inte tro sina ögon. Det här var vad hon hade hoppats på i hela sitt liv. Hon stod i det vitglänsande, för starkt upplysta laboratoriet fullt med maskiner som hon för tre år sedan inte haft någon aning om vad de skulle användas till. Analysen av vattnet hon fått med sig tillbaka hade precis blivit färdig och här stod hon, Livia, med en deciliter vatten i ett avlångt rör med en digital skylt som visade att detta vatten innehöll de första utomjordiska organismer någon människa någonsin hittat.

Den kvällen när alla satt i matsalen och smakade på några alger som några i astronautteamet fått till uppgift att odla ställde sig Livia upp och påkallade allas uppmärksamhet.

”Jag har glada nyheter att berätta” sa hon uppspelt. Hon fortsatte sedan med att förklara hur hon hade analyserat vattnet och fått fram resultatet. När hon slutligen var färdig såg hon hoppfullt ut över alla ansikten och möttes av blandade känslor. Några såg nyfiket upp på henne medans andra stirrade misstroget. Ett ansikte lade hon särskilt märke till. Christian, en amerikan som hon hade rest hela vägen till denna avlägsna måne med, såg på henne med en blandning av misstro och förtvivlan. När han upptäckte att hon kollade på honom vände han hastigt bort blicken.

Liv… Analyserat prov… Titta själva… Christian tänkte på vad Livia hade sagt. Det fick inte vara sant. Gud skulle inte skapat något annat liv än det som fanns på jorden, han hade varit säker på det. Hon måste ha ljugit. En liten röst i hans huvud kunde dock inte hålla tyst. Tänk om hon talade sanning?

Livia öppnade dörren till laboratoriet. Hon hade aldrig varit så nervös i hela sitt liv och hennes händer darrade när hon tryckte ner dörrhandtaget. Hon såg sig om i rummet och gick sedan fram till provröret. Hon stirrade på den digitala skylten där orden ”Sign of life” stått för bara några timmar sedan men som nu visade ”No sign of life”.

”Den visade positivt när jag gjorde testet” sa Livia desperat. När hon åter vände sig mot de andra såg hon blickarna de kastade och hörde vad de mumlade till varandra.

”Kommer du ihåg förra gången?”, ”…hennes fantasi”, ”lögn…”. Hon kunde inte tro det. Hon fick inte ha fel, inte igen. Tänk om det bara varit önsketänkande den dagen också. Hade hon verkligen varit helt säker? Tvivlet spred sig allt snabbare tills det fyllde hela Livias kropp. Hon stod inte ut att vara här längre, inte med de här människorna. Hon rusade ut ur laboratoriet och slängde igen dörren efter sig. Det sista hon hann se var Christians självbelåtna flin.

Tre dagar hade gått sedan hon berättat för alla om livet. Hon stod vid ett fönster och tittade ut i den vidsträckta rymden som bredde ut sig framför henne, ett oändligt hav av stjärnor, planeter och månar. Någonstans därute måste det väl finnas? Andra varelser som kanske just i detta ögonblick också såg ut över detta ständigt pågående skådespel och som också undrade över andra livsformer långt, långt borta. Eller små organismer som ovetandes om livet över ytan guppade runt i något okänt hav.

Hennes allt mer svävande tankegång fick ett abrupt slut som orsakades av ett minne, Christians självbelåtna flin. Hon måste prata med honom.

Hon stod vid glasdörren som ledde till Christians rum och knackade. Ingen var där. Ett pling inifrån rummet fick henne att kika in genom den stora glasrutan. På bordet som stod intill andra änden av rummet var Christians laptop uppfälld. Plinget hade varit ljudet av ett meddelande som kommit fram. Livia kunde inte låta bli att läsa. Mailet innehöll förutom avsändaren endast två ord: TRUMP, DONALD: EXCELLENT JOB!!!

 

Rymdpiloten-2043 – Författare: Sofia Svahn

 

Det är ännu ett världskrig eller ska man säga rymdkrig. Den stora blå planeten Neptunus som var så vacker förr har blivit en enda stor krigszon. Han är den ända mänskliga varelse, resten är androider eller mekaniska ting. Ingen kontakt med jorden eller något annat. Bara döda ting. Det är också det enda dom ser, att döda.

Jag går med tunga och bestämda steg emot ett livsfarligt öde. Varför valde jag detta? Varför utbildade jag mig till rymdpilot? Tankarna blir bara större och mer dömande. Svävaren kommer närmare och närmare och snart är det dags att sätta sig i hytten och försvara en planet som jag hatar. Jag blir snarare tvingad. Jag känner lukten av bränt och hör hur fler och fler motorer börjar snurra. Paniken och rädslan sätter sig djupare och djupare i halsgropen.

Jag sätter mig darrande ner i hytten och känner det varma genomskinliga ståltaket trycka sig närmare, snart är det dags. En android gör tummen upp utanför och jag startar motorn. Den där androiden har han aldrig gillat. Dom där mordiska ögonen, en riktig psykopat. Så är dom alla. Varför ska jag förknippas med en sån som han? Varför är jag ens här? Det kommer en tillbakablick på en pojke som köper sin första model av ett rymdflyg. Hur kunde något så oskyldigt bli en dödsmaskin. Varför, hur tänkte jag? Hur kunde jag tro att bli rymdpilot skulle bli bra, den där sommaren 2025. Eller redan som liten pojke. Tillbaka till verkligheten, fokusera om du vill överleva. Men det var svårt. Redan igår hade fem piloter dött i exploderande silvriga svävare som störtar ner i det kalla mörka gasfyllda vattnet, som är så djupt och otroligt skrämmande. Fokusera! Hör han igen i huvudet.

Svävaren börjar åka fortare och fortare på den känslokalla planen. Han ser sig om, alla dom andra ser fokuserade ut. Ja, det är ju inte så konstigt. Dom är alla androider. Alla utom han själv. Paniken stiger mer och mer. Jag är inte som dom, men det kan inte hjälpas nu, det är försent. Svävaren stiger nu, högre och högre. Väl uppe i luften går det inte att vända. Jag får skylla mig själv att jag gick den där snabbutbildningen.

Den genomträngande bastonen i svävarens motor blir bara större och större. Men plötsligt blir det otakt. Det kommer en okänd ton. Långt borta vid horisonten ser man ett tiotal svarta prickar som kommer allt närmare och blir mer hotfulla. Till slut går det upp för honom att det är svävare från Mars som är beredda att attackera. Nej! Inte nu, mitt i utbildningen!? Vad ska jag göra nu!? Han tittar mot dom andra piloterna som ser helt nollställda ut. Inte en enda blinkning. Nu gäller det att fokuse… PANG! Helt plötsligt från ingenstans störtar ett stort brinnande silvrigt fordon ner i det djupa havet. Paniken kommer som en snabb fors i hjärtat. Pulsen pumpar allt snabbare och det känns som om hjärtat ska hoppa ut när som helst. Nu gäller det att rädda sitt eget skinn. Vad ska jag annars göra! Han gör en kraftig vänstersväng när ett tiotal kulor kommer emot honom. Svävaren bakom honom störtar precis som det förra. Han hinner aldrig uppfatta om det var en utav hans egna eller motståndare. Det är försent. Jag kan inte tänka på det nu. Nästa gång kanske det är jag!

När han är påväg att dyka ner så PANG! Ena vingen är skadad. Fan! Skriker han. Nu är det bara sekunder som gäller. Det är så trångt i svävaren att det känns som att han ska kvävas av all rök och ångest. Han ser i det lilla fönstret att himmelen försvinner och vattnet kommer närmare. Som tur är har han redan på sig fallskärmen som han satte på sig i säkerhetskull, som dom andra piloterna kallade honom fånig för. Dörren kan han glömma att hoppa ut från, det är för mycket rök och eld. Taket är den enda lösningen. Det bländande silvertaket är så trögt och varmt och han mister flera viktiga sekunder. Poff! Han fick upp det. Han tar sig upp på taket och är redo att hoppa när ett stort svart rymdplan kommer i en svindlande fart emot honom. Han hoppar av skräck ner från svävaren och är redo att fälla ut fallskärmen. Det är bara några sekunder kvar innan hans svävare störtar ner i vattnet. När han precis ska fälla ut fallskärmen känner han till sin fasa att höger armbåge har smält utav elden i motorerna. Det är till och med så att läderjackan har smält in i huden. Men det struntar han i. Han har bara en tanke i huvudet, överleva!

När han väl har fällt ut fallskärmen kommer nästa ångest. Vart ska han ta vägen när han väl kommer ner i vattnet!? Han kan inte simma på grund av den smälta armbågen. Han kollar panikslaget omkring sig om det finns några klippor, öar, delar från svävare och till och med döda kroppar han kan flyta på. Där! En vingdel ligger inte långt borta från honom. Han siktar in sig på att falla ner i vattnet och sedan ta sig på något sett till vingen. Han tar upp en laserkniv och skär av fallskärmen eftersom att han inte är långt ifrån vattnet.

Han faller med en plums ner i det kalla metalliska vattnet. Det kommer en svår brännande känsla vid armbågen. Han kämpar sig gråtandes och blodig fram mot vingen. Han häver sig upp på vingen och sliter bort läderjackan från det blodiga såret och lindar en bit av hans övertröja runt armbågen. Det gör så ont fysiskt och psykiskt att han nästan sprängs. Ibland önskar han bara att han var android. Då skulle han inte känna smärta eller vara helt nerskjuten inifrån. Långt borta hör han bastonen av svävarna åka längre och längre bort. FAN FÖR KRIG! Skriker han ut i det tomma känslokalla landskapet. Hans röst spricker. Han bryter ihop. Det är helt tyst. Ingen kommer, tänker han. Jag kommer att dö här alldeles…men vad i hela! Plötsligt ser han en helt ny svävare som han aldrig har sett tidigare komma närmare. Det kan bara tillhöra en person, men det är omöjligt. Här? Det måste vara Stella. Ja! Han hinner inte uppfatta mer än att en stor räddningsbåt med två stora skepnader i kommer emot honom när han till slut svimmar.

Han vaknar med ett ryck i ett väldigt vitt rum. Det verkar vara ett sjukhus. Det är någon som håller i hans vänstra hand. Han känner genast igen vem det är. Det är Stella, hans syster eller hon är en hybrid mellan människa och robot men hon kan känna känslor och ta in andras intryck. Stella har blivit som en syster. Hon kom till mig när jag var 10 år och har alltid funnits där tills 2035 då försvann hon, när kriget började. Hon ler mot honom med svullna, röda ögon. Jag har suttit här hela natten, säger hon lite grötigt. Han försöker sätta sig upp och krama henne. Men något är fel. Han kan bara stödja sig på vänster arm. Han tittar förskräckt på det tomma utrymmet där högerarmen skulle ha suttit. Förlåt förlåt dom var tvungna att göra det! Säger Stella gråtandes. Han får en konstig känsla. Han är lugn och glad? Han säger glatt till Stella. Det här är ju positivt! Hon kollar frågande på honom utan att svara. Men förstår du inte? Jag behöver inte flyga mer! Dom kommer aldrig ta in en pilot med bara en arm. Jag behöver inte vara med i kriget mer! Han sätter sig upp och kramar Stella skrattandes. Hon ler ett svagt och förundrat leende.

2 år senare

Jag går åter igen med bestämda steg, men denna gång utan ångesten. Folk runt omkring mig kollar respektfullt och glatt. Dom kastar vita dukar och jublar KRIGET ÄR ÖVER! Det är det verkligen! Jag är hemma igen, på jorden. Det står en mycket stor man framför mig som kollar mjukt på mig. Han sätter en stor silverfärgad stjärnbrosch som glimmar stolt på mitt bröst. Det bevisar att jag var modig, trots att alla sa motsatsen! Jag går raskt fram och tackar med att skaka med vänster hand (lika stolt som om jag skulle ha gjort det med en högerhand). När jag går ner från scenen så får jag mycket klappar och dunkar av stolta och tacksamma civila som bara råkade hamna i ett världskrig. Stella kommer med ett stort leende och kramar mig hårt. Jag måste skriva en bok om detta, säger jag. Det får inte glömmas bort i framtiden vad stormakterna kan ställa till med och hur många som blev drabbade. Hon nickar och är mycket stolt över sin bror. Hon tittar ännu stoltare på den bländande silverbroschen där det står med fina bokstäver Peter Kennedy.

40 år senare

Nyheter 3 april 2085

Peter Kennedy har avlidit, 65år, läs hur systern Stella minns sin bror

Peter var en mycket snäll person som alltid var ansvarsfull och mycket mogen för sin ålder. Han blev i mycket tidig ålder intresserad av rymden, svävare mm och drömde om att bli en rymdpilot. När han väl blev pilot blev han inlurad i ett fasansfullt krig som nästan kostade honom livet. Han blev av med en arm som han själv såg som något positivt, säger Stella med ett brett leende. Sedan efter detta ville han så gärna skriva en bok om hur det var att vara med i ett krig med både fysiska och psykiska påfrestningar. Men idén dog bort och åren gick. Men för tio år sedan kom idén upp igen och han ville att jag skulle hjälpa honom med boken. Så här står jag idag med en helt klar bok som skulle blivit klar för nästan 40 år sedan, säger Stella med ett litet skratt på dom silvertoniga metalliska läpparna. Han kommer bli otroligt saknad. Men han kommer leva kvar i boken. Där kommer jag alltid hitta min bror igen.

Stella Kennedy

Journalist: Keith Jefferson

Plats: London

 

EKO-001 – Författare: Nils Jansson

 

EKO 001, så heter det sönderfallna gruvsamhället, som befann sig i en instabil bana mitt i asteroidbältet; mellan en rosthög och en massa lögner.

Får jag leka? Det var min första tanke. Jag släppte mitt arbete och såg mig omkring. Allt var kalt och rostigt från årtusenden av onödigt syre på gruvbasen. För att de enda som var kvar var robotar. Vill ni leka? Jag såg på de sönderrostade robotarna. Det kom inget svar och allt var tyst. Om ni inte vill leka så bygger jag någon som vill leka! Jag började leta mitt bland de elaka robotarnas skal, jag tog allt som skulle kunna bli något. Jag var nästan färdig men jag skulle behöva en AMI-processor som bara fanns i storroboten Modos gigantiska moderkort. Ljuset från den stora glödlampan som stod utanför EKO 001 som alla kallade sol blev starkare hela tiden.

Varför lämnade Människan mig så ensam? I all den här röran också. Det var det jag tänkte på vägen till storroboten Modos. Den höga porten öppnades inte hur mycket jag än tryckte, så jag gav mig av till EKOs centralserver.

En stor rostig järnstruktur i form av en sfär. Där fanns den centrala processorn, jag klättrade upp för järnstrukturen, den rasade. Allt rasade. Processorn gick i bitar. Jag stoppade den största biten i en av robotarna jag byggt, den skakades till liv. Vi skrattade, något jag aldrig gjort förut, och utanför steg Venus med sina gröna fält och människans sista hem över horisonten.

 

Liv på Mars?

Liv på Mars?

I veckan berättade NASA om deras nya upptäckt på Mars under en spännande presskonferens. Det är den välkända Mars-rovern Curiosity som funnit den biologiska molekylen metan under sitt klättrande upp för berget Mount Sharp i kratern Gale. 

Upptäckten av det tre miljarder år gamla metanet tyder på att Mars kan ha burit på forntida liv, ett faktum som naturligtvis väcker debatten om liv på den röda planeten. Däremot är detta inget direkt bevis och det är upp till framtida missioner att hitta svaret. “I’m confident that our ongoing and planned missions will unlock even more breathtaking discoveries on the Red Planet.”, säger associerad administratör för direktoratet för vetenskapsuppdrag vid NASA, Washington.

Bild: NASA

Däremot är upptäckten av metan inte otippad menar Eric Stempels, forskare vid Uppsala Universitet, när han kommenterar presskonferensen i tv4. Stempels berättar att forskare sedan tidigare har förutspått att metan ska finnas på Mars och han fortsätter med att tillägga att det kanske inte är konstigt med tanken på att planeten burit på stora mängder vatten. Angående huruvida upptäckten betyder att liv har funnits eller finns på Mars besvarar Stempels med: ”Inget bevis- men finns möjlighet”.

Det återstår att se vad som kommer härnäst… Spännande!

Källor
NASAs hemsida 
Ulf Danielssons blogg 
TV4 Nyheterna
National Geographic (Bild överst)

En stjärnklar kongress!

Den fantastiska helgen som nu varit har inte bara gett mig nya kunskaper utan också en chans att se genom ett väldigt häftigt teleskop! Redan vid uppbyggandet av teleskopet stod vi omkring det med förtjusning var av en del av oss var redo att hjälpa till, och när det stod där klart och fint laddades appen till den ner varifrån den kan styras, och där stod vi och nördade nästan ur! Ja, det var otroligt, men det skulle bli bättre. Mikael, vår vc (alltså vc och inte wc), ställde in teleskopet mot en skylt i slutet av den korridor vi stod i, och imponerade blev vi när vi kollade genom det för att se skylten, samt allt på den i detalj, och det var häftigt.

Efter att ha nördat klart kring det gick vi ut med teleskopet, vi hade nämligen tidigare noterat att det var alldeles stjärnklart, dock nu började moln visa sig. Mikael tog upp appen igen och ställde in den mot månen, och det första där ute att bli imponerad över var hur lite teleskopet kan röra sig, så pass att vi inte ens såg det eller hörde motorn låta. Men hur som helst ställde han in den på månen och det var fantastiskt hur klart man såg allt, varenda liten krater nästan i en väldigt fin skärpa! Första tanken som slog mig var naturligtvis att försöka fota det, men att göra det med en vanlig kamera är sällan lyckat och resultatet om det blir något är aldrig detsamma som för ögat. Dock, med väldigt stadiga händer, lyckades våra härmed strålande astrofotografer Hatai Engkvist och Sebastian Löf fota månen, och här är deras bilder:

Sebastians bild

Hatais bild

Sen tänkte vi kolla in lite galaxer och minns jag inte fel försökte sig Wictor Arthur och Marcus Wigren på att hitta m81, men då hade det blivit molnigare på himlen och ett moln kom i vägen. Attans! Men istället hittade de ett annat mål och siktade in teleskopet på polstjärnan, vilket ser ut som en enda stjärna för ögat, men med teleskopet kunde vi se det jag har för mig är Polaris B. Sorry, är urusel på stjärnor. Den var hur som helst mycket blek och blå, ett utmärkt syntest.

Mot slutet fick vi sedan syn på Jupiter som vi av någon underlig anledning inte lagt märke till, men den enda som han se den, och dess månar, var Mikael, sen försvann även den bakom molnen. Sen gick jag in för att gå och lägga mig och möttes av inget mindre en ett meddelande till Mikael, nämligen detta:

   TACK ALLIHOPA FÖR EN FANTASTISK KONGRESS!

Trappist-1

Trappist-1

En av de mest spännande sakerna jag mer en gärna samtalar om är en stjärna 40 ljusår bort från oss, nämligen Trappist-1. Trappist-1 är en röd dvärgstjärna var runt sju planeter har sina omloppsbanor, de är nära varandra vilket förstås påverkar banorna, och de är ungefär lika stora som Jorden. Dock har de inte lika spännande namn, och inte för att Jorden är ett heller men den har åtminstone många namn, dessa planeter heter istället endast TRAPPIST-1b, TRAPPIST-1c, TRAPPIST-1d och så vidare, så nej, inte så spännande. Men det är ju inte planeternas namn som är det spännande, utan planeterna i sig.

Planeterna upptäcktes med transit-metoden, det görs genom att man tittar på stjärnan i det möjliga solsystemet under en lång tid, och med lång menas också ganska lång, och kollar efter dalar i dess ljusstyrka som då periodvis ska ske, genom att kolla på dessa dalar kan också storleken på funna planeter avgöras. I detta fall hittades sju planeter, och istället för TRAPPIST-bla, bla, bla och så vidare kan vi kalla dem för b, c, d, e, f, g och h. E, och c består förmodligen bara av sten men de flesta andra planeterna tros bära på vatten, så mycket som upp till en tjugondel av hela den enskilda planetens massa, och det är mycket!

Så, kan det finnas liv där? På någon planet åtminstone? Det låter förstås som science-fiction men vet du vad? Vi är science-fiction.

 

 

Baam!

Källor: Populär astronomi, NASA

Rymdbloggare

Cornelia Ekvall

Emanuel Hagerblom
Sjökvist

Frida Caballero

Ellen Hammarstedt

Miranda Jäderling

 

Vill du bli rymdbloggare och få en blogg på den här portalen? Kul! Maila kansli@astronomiskungdom.se så sätter vi upp ett konto och introducerar dig till konceptet!

Bloggarkiv

Tidigare rymdbloggare: