Tyra Hagerblom Sjökvist

Tyra Hagerblom Sjökvist

Tyra Hagerblom Sjökvist

Hej!

Jag är 16 år och jag är otroligt intresserad av astronomins alla mysterium, allt från svarta hål till besynnerliga himlakroppar, och jag är dessutom ett stort fan av science fiction. Annars är jag också en sån där jobbig feminist som tjatar om statistik och normer, och apropå feminism och kvinnor vill jag tipsa om filmen ”Hidden figures”, eller ”Dolda tillgångar”, som den heter på svenska, och som handlar om kvinnorna på Nasa under tiden då USA planerade att skicka upp den första amerikanska mannen människan i rymden.

I believe in the person I want to become.” – Lana Del Rey

tyra.hagerblom-sjokvist@astronomiskungdom.se

En stjärnklar kongress!

Den fantastiska helgen som nu varit har inte bara gett mig nya kunskaper utan också en chans att se genom ett väldigt häftigt teleskop! Redan vid uppbyggandet av teleskopet stod vi omkring det med förtjusning var av en del av oss var redo att hjälpa till, och när det stod där klart och fint laddades appen till den ner varifrån den kan styras, och där stod vi och nördade nästan ur! Ja, det var otroligt, men det skulle bli bättre. Mikael, vår vc (alltså vc och inte wc), ställde in teleskopet mot en skylt i slutet av den korridor vi stod i, och imponerade blev vi när vi kollade genom det för att se skylten, samt allt på den i detalj, och det var häftigt.

Efter att ha nördat klart kring det gick vi ut med teleskopet, vi hade nämligen tidigare noterat att det var alldeles stjärnklart, dock nu började moln visa sig. Mikael tog upp appen igen och ställde in den mot månen, och det första där ute att bli imponerad över var hur lite teleskopet kan röra sig, så pass att vi inte ens såg det eller hörde motorn låta. Men hur som helst ställde han in den på månen och det var fantastiskt hur klart man såg allt, varenda liten krater nästan i en väldigt fin skärpa! Första tanken som slog mig var naturligtvis att försöka fota det, men att göra det med en vanlig kamera är sällan lyckat och resultatet om det blir något är aldrig detsamma som för ögat. Dock, med väldigt stadiga händer, lyckades våra härmed strålande astrofotografer Hatai Engkvist och Sebastian Löf fota månen, och här är deras bilder:

Sebastians bild

Hatais bild

Sen tänkte vi kolla in lite galaxer och minns jag inte fel försökte sig Wictor Arthur och Marcus Wigren på att hitta m81, men då hade det blivit molnigare på himlen och ett moln kom i vägen. Attans! Men istället hittade de ett annat mål och siktade in teleskopet på polstjärnan, vilket ser ut som en enda stjärna för ögat, men med teleskopet kunde vi se det jag har för mig är Polaris B. Sorry, är urusel på stjärnor. Den var hur som helst mycket blek och blå, ett utmärkt syntest.

Mot slutet fick vi sedan syn på Jupiter som vi av någon underlig anledning inte lagt märke till, men den enda som han se den, och dess månar, var Mikael, sen försvann även den bakom molnen. Sen gick jag in för att gå och lägga mig och möttes av inget mindre en ett meddelande till Mikael, nämligen detta:

   TACK ALLIHOPA FÖR EN FANTASTISK KONGRESS!

Trappist-1

Trappist-1

En av de mest spännande sakerna jag mer en gärna samtalar om är en stjärna 40 ljusår bort från oss, nämligen Trappist-1. Trappist-1 är en röd dvärgstjärna var runt sju planeter har sina omloppsbanor, de är nära varandra vilket förstås påverkar banorna, och de är ungefär lika stora som Jorden. Dock har de inte lika spännande namn, och inte för att Jorden är ett heller men den har åtminstone många namn, dessa planeter heter istället endast TRAPPIST-1b, TRAPPIST-1c, TRAPPIST-1d och så vidare, så nej, inte så spännande. Men det är ju inte planeternas namn som är det spännande, utan planeterna i sig.

Planeterna upptäcktes med transit-metoden, det görs genom att man tittar på stjärnan i det möjliga solsystemet under en lång tid, och med lång menas också ganska lång, och kollar efter dalar i dess ljusstyrka som då periodvis ska ske, genom att kolla på dessa dalar kan också storleken på funna planeter avgöras. I detta fall hittades sju planeter, och istället för TRAPPIST-bla, bla, bla och så vidare kan vi kalla dem för b, c, d, e, f, g och h. E, och c består förmodligen bara av sten men de flesta andra planeterna tros bära på vatten, så mycket som upp till en tjugondel av hela den enskilda planetens massa, och det är mycket!

Så, kan det finnas liv där? På någon planet åtminstone? Det låter förstås som science-fiction men vet du vad? Vi är science-fiction.

 

 

Baam!

Källor: Populär astronomi, NASA

Stephen Hawking

Mars, en röd, kall och torr planet utan tecken på liv. Men när vi tagit några steg ut på den öde planeten får vi syn på något. En alien, tror du det? En Marsian? -Läs alltså inte marsipan som jag alltid gör för det är det inte. Men det är inte det vi ser, varken en alien, marsian eller en marsipan, det är…Stephen Hawking.

Ja, när jag skriver detta är det inte längre en nyhet att den kända professorn är död, men det får mig på en tanke. Han svävar nu fritt i den nästan helt och inte alls oändliga oändligheten, bland alla de glimrande och pretiösa stjärnorna som visar sig vara stekheta, obarmhärtiga solar, han svävar igenom mörkret vi inte vet något om och genom stjärnstoft och glitter. Fin tanke, eller hur? Han är nu på en plats vi levande aldrig har befunnit oss på, som på Mars till exempel, för vem vet egentligen vad som händer efter döden? Det blir bara svart, säger vissa, men är det mörkret vi talar om samma mörker som i svarta håll och mörk materia, det vi inte vet något om? För det är ju därför vi kallar dem för det, för att det inte finns något ljus som kan nå våra ögon och visa vad det är. Det är slöjan mellan vetskapen och ovetskapen, slöjan mellan förståelse och oförståelse, bron mellan livet och döden. Vad vet vi egentligen?

Aja, jag bakade lite kanelbullar på hemkunskapen idag som jag tagit med mig hem, de är lite torra men jag ska se till att inte smula ner…

Namnlöst inlägg

Idag är det den internationella kvinnodagen, och jag ser inte alls vad jag skriver nu för jag skriver detta på mobilen och tangentbordet är i vägen. Men det ska gå. Jag vill, på grund av denna dag, bara påminna om att om du inte sett filmen ”Hidden Figures” så måste du se den, men det var inte det jag hade tänkt att säga. Det jag tänkt att säga har inte specifikt med rymden att göra, men det är ju ändå ett mansdominerat område, så varför inte?

Jag vill inte höra ”grattis” idag, när jag fick det för första gången idag kändes det fel redan då. Så, nej, och det är inte bara för att jag är transsexuell, det vill säga, ofrivilligt råkade hamna i denna kvinnokropp, utan också för att det inte finns något att gratta för. En människa med kvinnokropp har inga privilegier att vara stolt över, och har hen privilegier är det inte på grund av hens biologiska kön.
Varför gratta någon som är rädd för att gå ensam ute på kvällarna, inte för mörkret utan för något ännu värre, varför gratta någon som är den där tjejen en kille kastar som när han kastar dåligt? Varför gratta mig när alla mina småsyskon hittills fått reklam för fotbollstidningen ”Kickerz” hem i brevlådan, medan jag fick en om nå’ j***a cupcake? Som om du älskar att baka bara för att du har en extra x-kromosom istället för y.

Som det ser ut nu kan en kvinna aldrig bli ”the right man for the job”, och hon kan bara bli bra på något för att vara tjej. Trots att statistik säger att en man ligger bakom majoriteten av alla trafikolyckor så kör han som en kärring så fort en sker, eller är på väg att ske. Dessutom är tydligen alla bilister män enligt alla, och det är alltid män som tar mest plats, allt från vår hemska verklighet till filmerna vi ser på. Det är han som alla litar på i politiken, och alla skrattar åt på TVn, det är han som är kung för att ha ”erövrat” flest kvinnor i en säng eller vem f*n vet var?

Kvinnan är den där tysta, sexiga saken i bakgrunden med utsuddat ansikte. Hon som bara var skapad till att vara en barnfödande maskin som står hemma och bakar en cupcake eller två med sina fnittrande vänninor, medan de pratar om den där snygga killen i ett program. Hon ska vara glad för att hon har rösträtt, sägs det, men hon har ingen röst, och hennes manliga kollega får mer betalt för samma jobb.

Jag kämpar och kämpar, och ju mer jag kämpar desto svagare känner jag mig. Jag lägger ju upp all statistik på bordet, alla bevis och alla de självklaraste saker alla kan relatera till, men ändå kallas jag för ”lilla du” och plötsligt är det mitt fel att jag tolkat det hela som ett problem. Jag är ett dammkorn i vinden som försöker flytta på en betongvägg. Lägg ner kakorna och blommorna på bordet, de tillhör inte ens mig, och hjälp mig att krossa den här skiten.

Sen kan vi gratulera varandra för det.

(Vill bara också påminna om Hidden Figures också, se den.)

Liftarens guide till galaxen

Liftarens guide till galaxen

 

Har du, liksom jag och resten av Jordens befolkning, någonsin undrat kring meningen med livet, universum och allting? Jag skulle nog vilja påstå att det var en avgörande faktor i att mitt intresse för rymden väcktes. Hur som helst, vad skulle du säga om att skaka runt lite i huvudet och göra livet lite mer obegripligt än vad det redan är? Det tycker iallafall jag är en utmärkt idé.

Jag har en bok hemma, eller egentligen flera, och dem om inget annat bär text (du vet sådana krumelurer du läser just nu) som handlar om livet, universum och allting. -Jo, självklart är det Liftarens guide till galaxen jag talar om. Du som vet vad det är för bok, eller böcker, måste ju hålla med om att de är fantastiska, du som inte vet kanske känner igen att meningen med livet är 42? Blinkar någon glödlampa till där? Jag hoppas det, för det är en oerhört imponerande historia om en man som liksom du och jag får fråga sig själv världens mest kända fråga, vad meningen med livet egentligen är. Så trots att det är så få kvinnliga karaktärer med, vilket jag är ledsen för, så finns det mycket att ha i Liftarens guide till galaxen, för den får en att skratta över det självklara och liksom en annan bok av samma författare, Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå, får den en att ifrågasätta livet, och därmed universum och allting också.

Denna historia handlar om en man som heter Arthur Dent och som bor ensam i ett litet hus för sig själv, dock står han inför ett hot; huset måste rivas på grund av att en motorväg ska passera just där huset står. Arthur vägrar ge upp sitt hus men måste dock det ändå då han snart står inför ett annat problem; jorden måste sprängas på grund av att en intergalaktisk motorväg ska passera just där och korsar tyvärr Jordens omloppsbana. Detta ger en ju förstås lite perspektiv på saker och ting. Men hur som helst fortsätter historien och vi får komma över en annan bok i boken med exakt samma namn, som är en guide till alla för hela galaxen. Underbar bok. Vi får också berättat för oss att en dator en gång fått uppdraget att räkna ut meningen med livet, universum och allting, vilket inte kunde bli något annat än 42. Så nu är frågan, vad är den korrekta frågan till svaret?

Trots bristen på kvinnliga karaktärer vill jag ändå rekommendera denna bok, för om jag hade varit min mamma, vilket jag inte är, hade jag sagt att det är en del av allmänbildningen. Men jag kan ju inte tvinga någon.

(Bilden kommer att mejka sense när du läst boken.)

Liftarens guide till galaxen – Författare: Douglas Adams.

Apropå absolut ingenting

Föreställer Venus.
Bild: Nasa

Det är ju en himlans snack om att kolonialisera Mars, det vet alla, eller inte alla men många. Men är Mars verkligen den bästa planeten att kolonia…kolonialila-….kolo…kolloliania-, ja, du fattar! Tänk om vi egentligen bör åka till typ Venus, vår andra grannplanet som är närmare solen, den har ju så mycket gemensamt med Jorden som till exempel att de har ungefär samma storlek och att…eh…ja, det var typ det. Men det är ju varmt där, så det är positivt, hur varmt undrar du då och jag ska bara kolla Venus väderprognos närmaste dagarna…hmmmmmmmmmmmmmmmmmm (30 år senare…) Ja, där ser man! Över 400 grader celsius…

Aja, vem som än läser detta har iallafall lite kul att se på här:

Enceladus:

https://www.youtube.com/watch?v=YIVh53TBonM

Venus vs Mars:

https://www.youtube.com/watch?v=gJ5KV3rzuag&t=144s

Europa:

https://www.youtube.com/watch?v=pEJ-wXpeH6w&t=513s

 

Vad har jag för faktaböcker om rymden?

Här om dagen, eller rättare sagt typ nyss, kom jag att tänka på en sak. Jag tänkte på gamla faktaböcker vars innehåll inte längre stämmer, som boken som öppnade mitt intresse för rymden men var i de kategoriserade Pluto som en planet. Det kallar vi inte Pluto längre. Så jag kollade i mina böcker, kollade hur de fångar läsarna och kollade också när de gavs ut. Här har vi några av dessa böcker, vi kan ju börja med den nyaste:

 

Fokus på: Rymden

Okej, det här är inte min bok utan min lillebrors, men den är bra för barn och förklarar och berättar faktiskt ganska mycket om rymden och solsystemet på ett enkelt sätt som fångar läsarens intresse. Den innehåller färgglada, illustrerade bilder på planeter, rymdfarkoster, astronauter och annat, och varje sida är fylld med faktarutor och så att en lätt kan läsa om vad som fångar ens intresse.

Denna bok jag har trycktes 2012.

Stora boken om RYMDEN

Den här boken innehåller också en massa illustrationer, men också tagna bilder, och riktar sig också till barn. Det är en stor bok som knappt får plats i min bokhylla och innehåller fakta om rymden på sina ungefär 45 sidor. Det är allt från solsystemet till rymdfarkoster, dock är detta boken som kategoriserar Pluto som en planet så jag ska kolla när den gavs ut…två sekunder bara…där!

Denna bok, som jag har här framför mig, trycktes 2005!

Solsystemet

Den här boken har inte världens roligaste framsida, dock fina bilder, mycket och väldigt liten text och väldigt mycket fakta och information, statistik och historia. Jag tror inte att många känner ”ja, den här verkar intressant!” så fort de ser den för så känner inte jag.

Denna bok utgavs på svenska år 1985. (Mer än 30 år sedan)

Och jag undrar: var ifrån kommer den? Varför har den fått hänga med efter varje flytt? Vem köpte den? Vad gör den i min bokhylla? Jag frågade min mamma men fick tyvärr inget svar, var boken kommer ifrån förblir ett mysterium.

Uranus – inte den bästa planeten att bo på

Uranus – inte den bästa planeten att bo på

Med en radie på 25,362 kilometer är Uranus den tredje största i solsystemet och radien är dessutom fyra gånger bredare än Jordens. Uranus är en planet som lutar otroligt mycket, hela 98°, vilket får planetens poler att ligga ungefär där annars ekvatorn brukar vara, i förhållande till resten av solsystemet. Dessutom har Uranus också en ring vilket leder till att det ser ut som att planeten rullar fram i sin omloppsbana. Och det är ju lite kul…

Uranus är en gasplanet, vilket innebär att den inte har någon fast yta, den består av till största del väte och helium men innehåller också vatten, ammoniak och metan. I planetens mitt finns en kärna av is och sten. Det är den sjunde planeten i vårt solsystem och har ett avstånd från solen på nästan 3,000,000,000 km, vilket innebär att det tar 2 timmar och 40 minuter för solens ljus att nå dit. Om vi skulle se på Uranus genom ett teleskop skulle vi alltså se den som den såg ut för mer än 2 timmar sedan. Pågrund av avståndet är Uranus också en av de kallaste planeterna i vårat solsystem med en medeltemperatur på -205°C. Temperaturen kan också falla ner till ca -225°C. Dock är temperaturen i dess kärna nära 5,000°C varm.

Att flytta till Uranus är ingen bra idé, jag skulle rekommendera någon annan planet, dessutom är vädret inte det bästa, inte nog med kylan så kan vindhastigheten komma upp i 900 km/h, vilket är 250 m/s. För att jämföra är ju det svenska rekordet 47 m/s, så det är lite skillnad, med andra ord. Något annat som är väldigt häftigt med Uranus väder är att forskare har återskapat förhållandena där i laboratorium och visat på att det antagligen regnar diamanter. Detta pågrund av det höga trycket och att det finns metan i planetens atmosfär.

Hur som helst, flytta inte dit.

 

Källor: SMHI, Nasa, Illvet

 

Enceladus

År 1789 såg William Herschel upp mot himlen och upptäckte en himlakropp, en himlakropp som skulle komma att bli min favorit. Månen Enceladus.
Iskall och öde.
Så varför är den en av de månar i vårt solsystem som är mest intressanta?
Jo, för det är så att en av Saturnus alla månar, Enceladus, bär på vatten. Under den iskalla, hårda ytan finns havet, och kanske, ingen vet säkert, liv.

Månen Enceladus träder fram i en omloppsbana runt Saturnus, den sjätte planeten i solsystemet, och Enceladus står på sjätte plats i storleksordningen mellan sina syskon. Det är en liten måne, med allt för lite gravitation för att egentligen kunna hålla fast i en atmosfär, men Enceladus är envis. Atmosfären är tunn men hade inte funnits alls om det inte vore för gejsrarna och vulkanerna.

Det måste vara vackert att trots Enceladus mystiska, kanske spöklika, ensamhet, kunna se det skådespel i form av gejsrar som sprutar ut vatten från sprickor i marken. Med sina 500 kilometer i diameter kan Enceladus verka liten och ynklig, men dess gåtor är lika varierande som dess terräng.
Vad orsakar aktiviteten innuti Enceladus? Vad är det för mysterium som sker vid dess sydpol? Kan liv existera på en sådan måne?
Det finns många frågor, än så länge få svar. Den lilla månen har kanske en betydelse.

Voyager 2 var 1981 den första farkosten att observera Enceladus geologi. Det som sågs var allt från kratrar till slät terräng och sprickor som korsade allt oavsett. Den släta terrängen kan tyda på vulkaner som sprutar upp fruset vatten. Eftersom att månen reflekterar så mycket av det infallande solljuset, är temperaturen mitt på dagen endast -201 °C vid ytan. Bara här förstår vi att Enceladus är en mycket, mycket ogästvänlig måne.
– Men vad gör det?

När Enceladus gejsrar först observerades kunde analyser avslöja förekomsten av flera livsviktiga organiska ämnen, ett exempel metan. Att hitta levande organismer kanske därför inte är lika omöjligt som vissa kanske kan tro.

Men gåtorna förblir gåtor tills dess att någon löser dem. Och tills dess, när det nu är, kommer Enceladus att fortsätta sin bana fram genom oändligheten i en dans runt sin planet. Kall och ödslig, i väntan på svar.

Källor: Nasa