Så gick det för AURORE-3

När ingenjörsgruppen träffades för första gången i augusti 2024 fanns ingen modul. Det fanns en experimentplats ombord på en sondraket och gott om tid att fylla den med något. Gruppen delade upp sig i tre undergrupper: konstruktion, elektronik och mjukvara.

Det vi byggde är en sluten låda med kamera, skärm, mikrofon, accelerometrar, tryckgivare och temperatursensorer, allt runt en Raspberry Pi Compute Module 4. Tre utrymmen inuti lådan är reserverade för mindre experiment och lyses upp av LED-belysning, så att kameran kan filma vad som händer med dem i tyngdlöshet. Till modulen skrev vi också en egen markstation, programmet vi använder för att kontrollera och förbereda sonden under nedräkningen.

Mycket av arbetet gjordes på distans i undergrupperna, varvat med arbetshelger och byggdagar där hela gruppen samlades på samma ort. I elektronikgruppen coachade Mateusz Drwal de i gruppen som var nya på kretskortsdesign, och de timmarna gav förmodligen mer lärande per person än något annat i projektet. I mitten av januari 2026 lämnades säkerhetsdokumentationen in till SSC space, och kort därefter levererades modulen. Sedan var den ur våra händer.

Tre ur gruppen reste upp till Kiruna: Lucas Drufva som lead ingenjör, Mateusz Drwal för elektroniken och Vena Ström för mjukvaran. AURORE-3 flög som en del av SSC Space:s Shared Module, tillsammans med nyttolaster från europeiska universitet, forskningsinstitut och företag, och delegationen gick in i exakt samma kampanjrutin som alla de andra.

Uppskjutningsfönstret öppnade klockan fyra på morgonen. Det betyder att man är vaken mitt i natten, står i en kontrollsal tillsammans med folk som gjort det här i tjugo år, och ändå får samma nedräkningslista som de. Ingen i gruppen hade varit med om en fullständig nedräkning tidigare. Proceduren lämnar inget åt slumpen: varje delsystem ska verifieras, kvitteras och kvitteras igen, och när klockan väl går bakåt finns det inget

mer att göra åt saken.

Sex minuter

Enligt flygprofilen skulle raketen nå omkring 257 kilometers höjd och ge nyttolasterna mikrogravitation från T+1 minut 8 sekunder till T+7 minuter 18 sekunder, alltså drygt sex minuter. Huvudfallskärmen skulle fällas ut vid T+9 minuter 44 sekunder och nedslaget ske vid T+14 minuter 48 sekunder.

Modulen gjorde precis det den skulle. När den kom tillbaka kunde allt läsas ut från lagringen ombord: video, ljud, accelerometerdata, tryck och temperatur genom hela flygningen. Att sitta med den datan efteråt och se sin egen kod och sina egna kretskort fungera på 250 kilometers höjd är en märklig känsla när man två år tidigare ritade det i CAD.