I februari observerade jag och Måns supernovan i M82. Vi producerade en bild av det hela med universitetets CCD-kamera och bilden lade vi sedan ut på astronet.se. Sedan dess har bilden blivit publicerad i Populär Astronomi, Telescopium, Allt och Rymden, samt i Göteborgs Astronomiska Klubbs medlemstidskrift Aurora. Till bilden i Aurora skrev jag en liten artikel om vår observation:
Ingen har nog missat att en supernova upptäcktes i M82 i mitten av januari. Supernovan, som fick namnet SN 2014J, är den närmsta supernovan av typ Ia på över fyra decennier. Denna typ av supernova är speciell, då den kan användas för att bestämma avstånd i Universum, och det var exempelvis med hjälp av typ Ia-supernovor som Nobelpristagarna i fysik 2011 upptäckte Universums accelererande expansion.
Jag hade aldrig tidigare sett en supernova visuellt tidigare, men den 16:e februari, den första klara natten över Uppsala på flera veckor, blev natten som fotoner från en sådan stjärnexplosion, starkare än alla andra stjärnor i sin galax tillsammans, träffade min näthinna och jag begrundade vad jag såg. Det var en enormt häftig upplevelse!
Jag observerade med Westerlundteleskopet, en 90-cm Cassegrain-reflektor, ovanpå Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. I det andra nasmyth-fokuset på teleskopet sitter en SBIG STL-1001E; en CCD-kamera med 1024×1024 pixlar. Jag och min studiekamrat Måns Holmberg kylde den till -40 °C för att minska mörkerströmmen, och tog exponeringar av supernovan och M82 med den. Totalt blev det 11 minuters exponering vardera i de fotometriska filtren B, V och R, uppdelat i många individuella 30- och 40-sekundersexponeringar. Så totalt 33 minuter.
Då vi började observera runt 23-tiden på kvällen så hade vi inga flats tagna på himlen vid skymningen, så vi hade inget annat val än att sitta kvar i kontrollrummet till gryning. På den ljusa sidan fick vi gott om tid att ta bias och darks, vilket är andra kalibreringsbilder som också behövs till bildbehandlingen.
Självklart observerade vi även andra objekt under natten, såsom Jupiter och M106. Det visade sig också inte vara så ovärt att vara uppe hela natten, ty gryningen var enormt vacker och upplevelsen av den var onekligen speciell.
Efteråt analyserade Måns bilderna och mätte magnituderna i de olika banden till 12.97 i B, 11.14 i V, samt 10.60 i R. Den sammansatta bilden blev nog det bästa astrofoto någon av oss någonsin tagit.
– Mikael Ingemyr, ordförande Astronomisk Ungdom