Efter en lyckad uppskjutning av ett experiment kan det vara kul att ta en stund och titta tillbaka på allt det jobb som lagts ner för att designa och bygga ett fungerande experiment. Så vi börjar från början helt enkelt.
Någon gång i slutet på september hade vi vårt första möte, allt vi visste då var att vi på åtta veckor skulle designa och bygga en sond som kunde filma experiment designade av gymnasieelever. Eftersom AU redan hade utfört Aurore-1 uppdraget så hade vi lite att gå på sedan innan, det fanns tydliga dimensioner och lösningar på vissa problem som uppstod för Aurore-1 teamet var mycket användbara för oss också. Det skulle senare visa sig att de dimensioner vi fått inte var så fasta som vi trodde. I oktober hade vi en design som mer eller mindre fungerade, vi använde oss av en Raspberry Pi 2W och en kameramodul till denna dels för att dessa är väldokumenterade komponenter men även för att de är relativt billiga och lättillgängliga, dessa egenskaper skulle även dom visa sig vara användbara.
När vi nu hade en fungerande design var det bara en hel massa finslip kvar, vi la till och tog bort sensorer, batterier, skärmar, innerväggar och så mycket mer konstant i några veckor tills även mjukvaran var färdig. När vi nu hade allting färdigt var det dags för oss alla att ses och sätta ihop allt vi jobbat på separat hittills. Så i mitten på november sågs vi allihopa i Stockholm för att för första gången sätta ihop sonden – såklart fungerar den inte. Det är saker som inte passar som de ska, kod som inte gör vad den ska göra m.m. Efter den dagen följer en vecka av intensivt arbete där vi till slut får det mesta att funka, men inte utan problem. Under vårt intensiva arbete lyckas vi ha sönder en kamera och en Raspberry Pi. Som tur var hade vi fler och vi kunde fortsätta jobba utan större störningar. När veckan tar slut och det är dags för alla att åka hem så har vi en prototyp som nästan är flygredo.
December börjar närma sig och så även deadline för inlämning av experimentet. Det är även nu vi får reda på att vi har lite mer plats än vad vi trodde, för att utnyttja denna så designas och tillverkas det snabbt extra utrymmen vi kan fylla med saker och bulta på utsidan av vår originallåda. Dessa görs för hand i plåt med mycket möda och stort besvär så att de blir ganska lika CAD:en tillslut.
Dags för AU-konferens och även det sista jobbet inför experiment inlämning. De sista sensorerna ska kopplas in och några sista delprogram ska testas. På söndag kväll den 9 december så kopplar vi in batterierna, sonden startar upp och allting fungerar som det ska. Känslan som sköljer över mig är enorm lättnad. Fram tills dess var jag inte helt säker på att vi skulle få ihop den i tid, men det fick vi och vi alla var enormt nöjda.
På måndagen var det dags att lämna in den på SSC i Solna. Vi träffade Marci inne på kontoret kl 10 och sedan följde 7 timmar av tester diskussioner och last minute fixes, men tillslut var även han nöjd och experimentet integrerades i share-modulen. Sedan var det bara att vänta och hoppas att inget hände under alla tester och transporter nyttolasten hade framför sig.
Efter ca tre månaders väntan var det nu dags att åka upp till Kiruna för uppskjutning. Väl i Kiruna följde lite mer väntan och tillslut var det dags för uppskjutning. Vi klev upp 3 på morgonen för att vara på ESRANGE i tid. Strax efter sju lyfte raketen och 15 minuter senare var den tillbaka på marken igen. Åtta veckors intensivt arbete hade resulterat i 15 minuter på en raket. När man tänker på det är det ganska sjukt men det hela var absolut värt tiden. När raketen väl var nere på marken så tog det några timmar att få tillbaka den till basen och få ut vårt experiment. Jag har nog aldrig varit så nervös som jag var under dom timmarna, vi hade nämligen ingen möjlighet att se om saker och ting fungerade som dom skulle under flygningen. Så det var med stor spänning vi väntade på att få se om allting hade funkat som det skulle.
När vi väl fått tillbaka experimentet så var det dag att öppna upp det och extrahera SD-kortet där all vår data fanns. Detta gjordes med stor försiktighet då vi absolut inte ville skada kortet. Men när det väl kommit ut och vi kopplat in det i den dator och kunde se att det fanns data så var det som att inget kunde stoppa en, vi hade precis fått bekräftelse på att vårt experiment fungerade och den lättnad som kom med det var enorm.
Det som kom av det hela var 15 minuter video där vi kunde se med våra egna ögon att experimentet hade befunnit sig i micro-g. I videon kunde vi också se hur en kompass vi hade ombord påverkades av ett annat experiment i share-modulen som pulserande magnetfält. Vi fick också en hel del log-meddelanden med data som säkert går att få ur något intressant ur om man tog sig tiden att analysera den, vilket vi inte hunnit med ännu.
/ Anton Lindbro, projektmedlem i Aurore-2





