Den 7-9 mars ägde det svenska CanSat-Kvalet rum i Enköping. Där fick de tävlande lagen skjuta upp sina experiment högt upp i luften ombord modellraketer för att samla in vetenskaplig data. En av medtävlarna, Gustav Bondensson, återberättar hur uppskjutningsdagen var:
Den stora dagen har grytt! I snart tre månader har vi och ett par dussin andra aspirerande ingenjörer skissat, programmerat, caddat och 3D-printat. Vi har ställt upp budgetar och skrivit PDR:er (Preliminary Design Report) – vi har limmat, tejpat, lött och bortom alla tvivel svurit. Och så har vi testat: testat fallskärm, testat sensorer, testat chassis; testat på dagen, testat på natten; testat hemma, testat på tåget, testat på Stockholms station. Denna morgon var då inget undantag, först utförde vi våra egna tester, sedan arrangörernas obligatoriska – vår CanSat har kastats, skakats, slitits och accelererats, men prognosen är god: vi har grönt ljus för uppskjut.
TSCHIOUMMMM! – Ännu en raket avfyras och även från vår plats vid stugan hörs ljudet tydligt. Ett par hundra meter ut på åkern kan vi urskilja några medtävlare som med anspänning blickar uppåt, högt ovanför dem har ännu en liten färgfläck påbörjat sin resa mot ytan. Det är en strålande dag, bättre förhållanden är svåra att föreställa sig och trots vår nervositet njuter vi. Vårsolen värmer våra ansikten, de finns fika att äta av och på sina håll tittar årets första trevande grässtrån fram. Vi språkar med de andra lagen, vissa väntar liksom oss, men somliga har redan sina resultat. Det finns mycket som kan gå fel under en uppskjutning, raketer är i slutändan bara tuber med sprängämnen i och även om bärraketen håller så finns det ingen garanti att sonden däri gör det. Nu är det däremot för sent att göra något annat än att hoppas.
Det är dags. Vi tar med oss vår CanSat och skjutsas med skåpbil den sista biten ut på åkern. Stämningen är spänd, men positiv. Väl därute får vi möjlighet att förklara designen för juryn; vi skämtar friskt med dem, fast ber alla tyst en stilla bön att de ska ha överseende med vår elektronik, den liknar snarare något som konfiskerats i säkerhetskontrollen på Arlanda än vetenskaplig utrustning. Batteriet kopplas in, vi startar vår Arduino och skruvar ihop allt tajt – det får inte finnas minsta risk att något därinne skakar loss – innan vi överlämnar sonden till raketteknikern. Därefter återstår bara väntan.
5, 4, 3, 2, 1, Liftoff! – De senaste tre månaderna har lett fram till just detta ögonblick. På bara några få sekunder har raketen burit vår CanSat över en halv kilometer upp i luften, men vi har ingen aning om huruvida elektroniken överlevt strapatsen. Plötsligt går bärraketen i två delar medan dess fallskärm vecklas ut, det är en spektakulär syn men vi har alla blicken fäst på annat håll. Om allt gått som det ska har vår sond nu skjutits ut av en krutladdning och börjat falla själv, men än kan vi inte se någonting alls. Alla fruktar vi det värsta, att se vår CanSat falla handlöst till marken, utan fallskärm, men än har vi turen med oss – strax under bärraketens fallskärm snurrar en liten svart- orange prick runt, runt, runt. Den har inte hunnit landa på åkern förrän vi alla kommer springande, jag med datorn i högsta hugg. Vår CanSat må vara oskadd, men än är vi inte mål. Tänk om något gått sönder? Fel kabel kan ha skakat loss, fel knapp kan ha blivit intryckt.
Den minut det tar oss att skruva isär sonden, avlägsna SD-kortet och stoppa in det i datorn kan ha varit de längsta i mitt liv, men när rad på rad med tidsmarkerade mätningar av lufttryck, temperatur och luftfuktighet fyller skärmen hörs från en frusen åker i Enköping ett jubel – VI HAR DATA!
/ Gustav Bondensson
