Helt ärligt nu. Det finns inga ord, jag grät redan efter två minuter. Det tog mig endast någon enstaka scen innan den orättvisa som befann sig förr i världen, egentligen även idag, berörde mig djupt. Jag bokstavligt talat hatar det, hatar den förakt vi människor känner inför något som är annorlunda gentemot det vi är vana vid. 

Såklart jag valde att se filmen för att jag visste att den var rymdinspererad och utspelade sig på NASA, faktum är att jag faktiskt köpte biljetterna utan att egentligen ha funderat över vad den skulle handla om. Men tänk vad jag blev överraskad, när den var den bästa film jag sett på så länge. Det var som så att jag verkligen blev överraskad. Dorothy Vaughan, Mary Jackson och Katherine Johnson tog USA med häpnad när de som mänskliga datorer motbevisade dåtidens (nutidens?) fördomar gentemot kvinnor och speciellt Afro-Amerikaner. I början av filmen kunde de färgade inte ens dela samma toalett eller kaffekokare, för den delen, med de vita. Sjukt. Sjukt att de fanns skyltar som sade vart de färgade fick uträtta sina behov. Jag är väl medveten om att det inte är som det var på 50-talet, men vi människor har fortfarande väldigt nära till våra fördomsfulla sidor.

Jag älskar Marys attityd, hon låter ingen köra med henne och det märks tydligt när hon, Dorothy och Katherine blir eskorterade av en polisbil precis i början av filmen. Kvinnorna har fått motorstopp och Dorothy misstänker att det är startmotorn som strular, vilket hon åtgärdar utan problem som den händiga kvinna hon är. Det är bara det att en polis kommer förbipasserande och stannar till, med sirenerna påslagna, då han inte kan stå ut med tanken att tre kvinnor, som dessutom är färgade, befinner sig stillastående vid vägrenen. De utgör såklart ett enormt hinder för de enstaka bilarna som ska ta sig fram. Hursomhelst slutar det med att polismannen ger dem eskort till jobbet då han får reda på att de jobbar på NASA, det är trots allt framgångsrika färgade kvinnor han träffat på och sådana kan man inte bara lämna hur som helst. Är inte det lite ironiskt och samtidigt väldigt passande att en man kan acceptera en färgad kvinna om hon har ett arbeta som ger status och att hon faktiskt är intelligent?

Jag tycker verkligen att det är häftigt, häftigt hur dessa tre kvinnor står upp för sig själva trots allt det de tvingas utstå. I filmen får Katherine anställning i ”the Space Task Group” i ledning av Al Harisson, en svår uppgift inte endast på grund av matematiken utan även då alla män tittar konstigt på henne, ställer in en ny kaffebryggare för färgade och dessutom då hon måste springa till badrummet för dem färgade vilket leder till toalettpauser på 40 minuter! Harrison kan inte förstå varför hon försvinner dessa långa stunder varje dag vilket leder till att Katherine bryter ihop, och så snyggt, skäller ut alla vidriga män i det där trångsynta rummet (OBS! Harrison är inte vidrig). Vid det laget rann tårarna nedför mina kinder, igen.

Vilket du antagligen förstår vid det här laget så cirkulerar filmen till stor del runt mänskliga rättigheter. Men den visar även något annat, nämligen hur man kan nå sina drömmar om man bara vill. Jag blir så rörd av att se hur mycket dem kämpar för att bli det dem vill. Hur Mary Jackson drömmer om att bli ingenjör, ett yrke för en vit man, och  tillslut kommer in på universitets kvällskurser och kan studera till det! Detta tack vare att hon inte gav sig! Kvällskurser kanske inte var det optimala, men hon fick dommaren att ändra sin åsikt och det var ett litet (eller snarare stort) steg i rätt riktning.

Dessa tre, gud vad underbara. Vilka förebilder! De tog NASA med storm och människor som dem som behövs i världen. Det finns så mycket att kommentera med filmen och så mycket jag vill säga samtidigt som jag inte vill spoila den. Vem vet, jag kanske skriver en djupare analys senare.

Vad jag tar med mig från filmen är att man alltid ska tro på sig själv, tro på sina drömmar och leva dem! <3