AU AU AU AU!!! Utan detta förbund skulle mitt liv se betydligt annorlunda ut och det skulle ärligt talat bli väldigt tomt. För det är ändå som Mikael sade under sitt oplanerade tal under årsmötet ”de flesta av mina vänner finns i AU” och den gemenskapen är mer värd än guld. I detta förbund finns ofantligt med kärlek, på fler än ett sätt.
Utan AU skulle inte ungdomar i Sverige inspireras och stöttas i deras väg mot stjärnorna. Utan AU skulle de inte ha en plats att lära känna andra likasinnade. Utan AU hade jag inte haft en Leo som säger de mest av otippade men underbara kommentarer, jag hade inte haft en kompis som Robin att alltid kunna fråga om hjälp när det kommer till fysik, jag hade inte haft en lika blond vän som Yas… några nämnda om än ingen glöm! Om jag skulle skriva ner er alla skulle detta inlägg bli oändligt långt och ingen skulle ha energin att läsa det.
Jag påstår inte detta bara för att jag kan eller för att på något sätt hylla förbundet för att alla ska tycka om mig. Det jag påstår är helt enkelt sanningen för mig. Om vi ska börja från början på min rymdresa så gick jag med i AU runt 2013 (kan inte riktigt minnas när) då jag stötte på en annons om förbundet på SAS hemsida. Däremot gjorde jag ingen större ansats än så eftersom jag kände mig osäker på om jag skulle passa in. Visserligen var jag en nördig 13 åring, men jag kände mig väldigt ”liten” för att åka ner till någon ö utanför Skåne.. (värt att tillägga var att jag faktiskt mejlade projektgruppen för lägret och de sade att det skulle finnas andra i samma ålder som mig, och ändå åkte jag inte… kanske dumt…) Det dröjde ända till sommaren 2016 tills jag tog mig iväg till ett läger, och då ni, då hände det grejer men det kommer vi till senare.
Fortsättningsvis startade jag som nördig och konstig något som skulle lika en blogg om rymden på någon googledomän och såklart skaffade jag även en Twitter till bloggen. Om vi säger såhär, inget jag var stolt över, fast ändå är jag oerhört glad att jag gjorde det. Det fantastiska hände tack vare denna misslyckade blogg! Efter några dagar tweetade en viss Ingemyr till mig och frågade om jag ville börja rymdblogga på AU:s hemsida istället. Ni förstår, min kompis som sov över hos mig denna natt fick bevittna mig skrika med en mobiltelefon i handen. Skrika. Haha, det var verkligen en sådan där ”starstrucked” känsla som jag antar att andra tonåringar kände inför Justin Bieber. Jag menar, självaste Mikael tweetade lilla mig… det var stort mina vänner, stort för mig. I efterhand har han berättat för mig att han kände igen mitt namn tack vare att jag var en av de fösta att gå med och att han på den tiden hade koll på sina medlemmar (men jag tror även att han kände igen den fula ungen i glasögon från Facebook även om det är inget han sagt… haha).
Iallafall så började jag såklart utan att tveka blogga som rymdbloggare vilket jag idag är enormt glad att jag började med! Mina inlägg har, tro det eller ej, blivit betydligt bättre och en dag hoppas jag att de kan uppnå optimal kvalitet. Att bli aktiv inom AU på detta sätt har givit mig massor och det är jag mycket tacksam över.
Tiden gick och förra sommaren startade jag en lokalförening i Östergötland (LUNA) och bestämde mig även för att ta tåget ner till Lund. Att vara med andra engagerade ungdomar och driva en förening är underbart roligt! LUNA involverade mig såklart mer i AU, men det som verkligen drev på det hela var det faktum att jag hoppade på det där tåget, för första gången hel själv. Det låter antagligen som något vem som helst gör utan att tveka men för mig var det stort. Mina föräldrar var nervösa även om de inte erkände det, för jag hade trots levt i min lilla trygga bubbla ute på landet i hela 16 år. Det första som hände var att en person som med största sannolikhet var påverkad satt på min bokade plats. Vad skulle jag göra? Jag satte mig på en annan plats tills jag blev iväg schasad och då skakade jag kvinnans axlar tills hon vinglade iväg bort i vagnen… det gick ju.. bra… antar jag. Väl i Lund tog jag med min väska som var större än jag själv (mina packnings färdigheter har förbättras) på jakt efter busshållplatsen till Lomma. Jag gick såklart till fel hållplats men jag skymtade tack och lov en AU tröja på andra sidan vägen. Kan du gissa vem som bar tröjan? Han som bar tröjan hade blå ögon, skägg och kom från Örebro. Det var Scott som bar en där tröjan, personen som kom att vända upp och ner på mitt liv. Bredvid honom stod Marcus, en härlig Gävle-bo med grymma talanger inom astrofotografering.
Så fortsatte lägret och istället för att jag spenderade mitt första AU-läger med jämnåriga tjejer kastade jag kakor på Marcus och diskuterade kossor med Scott. Det var väldigt underhållande måste jag säga, tänk att jag mötte två vänner för livet första gången jag tog mig iväg på något AU höll i (såklart träffade jag fler underbara personer). Från den sommaren har jag ägnat all tid jag kunnat till förbundet vilket gjort att jag idag även är rymdreporter. Att samla ved i skogen för att tända en brasa under stjärnhimlen och sedan sitta där och prata om vad som helst… det var magiskt… för första gången kände jag att jag passade in.
Sammanfattningsvis vill jag poängtera att jag inte bara hittade universums finaste pojkvän genom AU utan att jag även haft lyckan att hitta universums underbaraste vänner! I mina ögon är verkligen AU=kärlek, utan några tvivel. Jag har fått tusen gånger mer tillbaka än vad jag gett och det säger jag med utgångspunkt från mitt hjärta. Som en parallell rådgivde min mentor mig att lyssna på min magkänsla när jag skulle välja mina ämnen inför år två på gymnasiet för ett par veckor sedan. Ordet som skreks i mitt huvud var ”SCIENCE”, osäkerheten som jagat mig i veckor rann helt plötsligt mig. På samma sätt vet jag att det jag kan göra inom AU är värt det. Jag blir enbart lycklig när jag ser att någon av oss vinner en tävling eller får sitt fotografi publicerat i en tidning. Det är speciellt att ha vänner som man kan diskutera fysik och andra rymdnyheter med in på småtimmarna. Detta halvår har förändrat mig och jag vill tacka alla som funnits där för mig. Jag är taggad inför vad komma skall, vilket jag hoppas att ni också är. Nu när vi har ett förbund som AU ska vi se till att värna om det och utveckla det till något av astronomisk storlek!
Till sist vill jag att ni ska observera att jag kursiverat ”av oss”, för AU är en gemenskap bundet av ren kärlek, inte av dubbel- eller trippelbindingar utan av bindningar skapade av det starkaste av element: KÄRLEKEN! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
