Den 4 augusti 2018 begav jag mig till Göteborg. Redan på tågresan ner från Stockholm kunde jag känna igen andra elever som, likt jag själv, skulle åka till Rymdforskarskolan. Väl framme vid Hulebäcksgymnasiet samlades vi utanför byggnaden, alla knäpptysta och med blickar som skrapade i marken, nervösa: “Hur ska det här gå?”, tänkte jag för mig själv. “Kommer hela lägret vara såhär?”.

(Inte visste jag då att jag skulle skratta så jag grät med mina rumskamrater redan samma kväll.) Efter lite väntan kom handledarna och släppte in oss, och efter ännu några minuters väntan inomhus började samtal långsamt rulla igång.
Därefter började Rymdforskarskolan på riktigt med en presentation av både skolan och av handledarna för att sedan fortsätta utomhus med en närmare introduktion av allihopa. Namnlekar (som var förvånansvärt effektiva), Knuten och Ninja raserade isarna mellan oss och utbyttes av skratt (och en och annan frustrerad min när Knuten inte kunde lösas).

Efter lunchen blev vi alla insläppta i ett klassrum. Gardinerna var fördragna och mystisk, men stämningsfull, musik pumpades ut från högtalarna. Mikael, programmets projektledare och även min handledare, stod längst fram i rummet om än dold i mörker. “Bästa elever”, började han, “ni kanske tror att ni är här för att gå på Rymdforskarskolan. Det är fel. Ni är här för att döda…” Upplagans Killer Game presenterades och direkt blev stämningen förändrad. Pakter bildades, elever ‘dödades’ och konspirationer skapades. Efter en kvällspromenad samlades alla igen när det var dags för bed-check, ett möte med ens handledargrupp för att diskutera dagen som gått och morgondagen. För vissa tog det en kvart att ta sig igenom mötet men för min grupp avslutades inte samtalen för ens halv tolv på natten med ämnen som nya datorer, universum och rädslor inför lägret om att inte hänga med i föreläsningarna och att inte passa in. Kvällen avslutades sent in på natten efter tjatter i sovsalen och flertalet, troligtvis för högljudda, övertrötta skrattattacker.

Av Nora Svensson Hahr