Den 10-23 juni fick Julia och Gabriel från UAPFF:s styrelse den fantastiska möjligheten att praktisera på CERN. Programmet hette High-School Students Internship Programme, HSSIP, och tog in 24 svenska gymnasieelever. Det var andra året i rad som HSSIP anordnades. Första året fick 5 olika länder chansen att delta och detta år fick 5 nya länder samma möjlighet, däribland Sverige. Här nedan berättar Julia och Gabriel mer om upplevelsen.

Julia

Under vår tid på CERN fick vi åka på flera besök till de olika experimenten, anläggningarna och acceleratorerna som finns där. Isolde (The Isotope mass Seperator On-Line facility), AMS (The Alpha Magnetic Spectrometer), SC (The Synchrocyclotron), CCC (CERN Control Center) och AD (The Antiproton Decelerator) är bara några exempel av många. Vi fick även lyssna till många bra föreläsningar med stor variation, där vissa handlade om ren elementarpartikelfysik, någon om kosmologi, många om CERN och vissa mer tekniskt inriktade. Förutom alla guidade turer och föreläsningar deltog vi även i många sociala aktiviteter, men fokuset i programmet låg ändå på vårt eget arbete i grupperna. De flesta av oss arbetade i par inom en speciell avdelning eller ett speciellt experiment på CERN.

Jag arbetade på Scientific Information Service (SIS) och hade den bästa gruppkamrat och handledare man kunde tänka sig! Till att börja med fick vi arbeta med att uppdatera och skriva nya wikipediasidor anknutna till CERN, men sedan gick arbetet mer och mer över till CERN Courier (CERNs egna tidning), CDS (CERN Document Service) och LaTeX (ett program som används för att skriva vetenskapliga artiklar, väldigt bra för exemplevis ekvationer). Vi fick även besöka CERNs arkiv, där vi bland annat fick se brev adresserade till Wolfgang Pauli, skrivna och signerade av Werner Heisenberg och Albert Einstein! Vi blev även introducerade till många av de som också jobbade på SIS, däribland hon som är ansvarig för CERNs officiella instagramkonto. Det var otroligt roligt att vara en del av SIS, att få vara med på insidan och se hur allt fungerar. Det är en erfarenhet som jag alltid kommer att ha med mig. Jag fick lära mig så otroligt mycket och jag blev fascinerad och förbluffad otaliga gånger under tiden jag tillbringade på CERN. Dessutom fick jag träffa både nya och gamla vänner och jag är oerhört tacksam för att just jag fick den här möjligheten!

Gabriel

Majoriteten av mina två veckor på CERN spenderades på ”the Microelectronics Section” (EP-ESE-ME), avdelningen vilken jag praktiserade på. Som namnet antyder är detta avdelningen för mikroelektronik, och mer specifikt för min underavdelning, strålningsresistenta ASICs (Application Specific Integrated Circuits). Under min praktik jobbade jag med en familj pixelsensorer, Medipix, vilket generellt kan sammanfattas som integrerade kretsar sammansatta av tusentals identiska kanaler vilka är förbundna till känsliga element för att forma en liten 2-dimensionell partikeldetektor. Redovisning av fysiken, tekniken och tillverkningsprocessen bakom denna familj detektorer genomsyrade min praktik, men centralt var mjukvaran vilken tolkade pixelsensorernas resultat. Denna mjukvara är designad specifikt för CERN, och är relativt simpel i dess layout. En funktion att räkna antalet partiklar detekterade i en frame fanns inte, och mitt primära jobb blev därför att skapa en algoritm som kunde ge dig denna siffra. Utöver klusteranalysen gavs jag också i uppgift att skriva kod som kunde ge färdiga rapporter direkt efter en mätning, översätta partikelkollisionerna i 3D-format samt spela upp alla partikelkollisioner i verklig tid med hjälp av de senaste sensorernas inbyggda klocka.

Oerhört uppskattat med min praktik var min handledares ofattbara förtroende för mig. Det enda jag fick var det tänkta slutresultatet och en dator, och därefter var det dags att programmera. Min handledare fanns alltid närvarande för att kunna bolla idéer med (trots att vi sällan var överens), men just denna självständighet tillät mig att växa i varje steg av uppgiften, vare sig motgång eller framgång.

Likt Julia är jag oerhört tacksam för att just jag hamnade bland de 24 svenska eleverna som blev uttagna. Att vara i en miljö som CERN är en mäktig känsla i sig, men att dessutom få en ID-bricka likt samtliga forskare och ingenjörer på plats och få bidra till CERN konkret är fortfarande surrealistiskt.