ESO Astronomy Camp 2018: en reseberättelse

ESO Astronomy Camp är ett vinterläger som årligen arrangeras av rymdorganet European Southern Observatory; organisationen som exempelvis driver det markbaserade jätteteleskopet VLT som finns i Chile. Varje år skickar AU en stipendiat på lägret, där medlemmar i gymnasieåldern får ansöka i om platsen där AU bjuder på deltagaravgiften och resan. Årets vinnare av Astronomistipendiet blev Axel Öhman Wiberg, och här följer hens reseberättelse!

En gruppbild med alla deltagare som åkt från Sverige. I bakgrunden syns Matterhorn (”Tobleroneberget”), samt en Orlando (en deltagare från Tyskland). Anledningen till att berget ser spegelvänt ut är att bilden togs från den Italienska gränsen.

Från resans start på Arlanda till lägrets sista dag, fick jag den otroliga möjligheten att lära mig mycket mer om astronomi, skåda himlavalvets alla hörn samt träffa massvis med nya, fantastiska människor som alla delade ett brinnande intresse för astronomi och rymdforskning. För mig – en artonårig rymdfantast från Stockholm – är ESO Astronomy Camp helt enkelt en av de häftigaste sakerna jag gjort i hela mitt liv.

Även fast vi var nio stycken deltagare från Sverige (en hel femtedel av lägrets alla deltagare!) kände jag förvånansvärt nog bara till några få av de som åkte från Sverige innan resans början. Två var goda vänner sedan Rymdforskarskolan 2018 i Stockholm och en tredje mötte jag på AU:s julmingel en vecka innan flyget skulle avgå från Arlanda. Sedan mötte jag en till på planet och ytterligare en på flygplatsen i Malpensa. Lägrets första dag blev på så sätt en form av “återförening” av deltagare som sökt från Sverige, vilket jag tycker är en liten kul detalj då det varit väldigt tyst mellan oss innan lägrets början.

Självfallet lärde jag känna många fler deltagare från andra länder. Ungdomar hade rest från ett tiotal länder i Europa och även några få från andra kontinenter! Det var ögonöppnande för mig att få träffa jämnåriga från stora delar av världen som alla delade fascinationen för rymden. Även fast Astronomisk Ungdom är hyfsat unikt i världen som ett ungdomsförbund för rymdintresserade, finns det otaliga unga världen över som delar intresset för astronomi. Ett av mina starkaste minnen från lägret var den första kvällen, då nästan alla femtio av oss deltagare låg bredvid varandra på bergstoppen över Aostadalen, med blicken mot stjärnorna.

Eftersom ESO Astronomy Camp är ett astronomiläger kan man inte säga att det var någon brist på föreläsningar, laborationer och (bland aktiviteterna min favorit) stjärnskådningar! Under lägret föreläste (bland annat) en astronom från en av de forskargrupper som upptäckt Oumuamua – det första upptäckta interstellära objekt som besökt Solsystemet. Vi fick även observera en passage av exoplaneten HAT-P-54b för att sedan beräkna några av den observerade exoplanetens egenskaper, som dess radie! Jag tycker det var otroligt givande att få komma i kontakt med astronomer och att faktiskt få räkna på saker i rymden. Aktiviteterna på ESO Astronomy Camp var något alldeles speciellt, som jag tror att man i min ålder har svårt att delta i annars – i alla fall i denna utsträckning.

Sist men inte minst vill jag berätta om lägrets stjärnskådningar. Natthimlen var nämligen något alldeles särskilt under lägret. Jag är medveten om att mina beskrivningar aldrig kommer kunna leva upp till verkligheten. Ändå är det värt att poängtera hur levande himlavalvet faktiskt kan vara – hur många satelliter, otaliga stjärnor och massvis med galaxer som går att se när allt inte blir utsuddat av ljusföroreningar. Av alla nätter som vi stjärnskådande under lägret kommer jag att minnas den sista allra bäst.

Det ryktades att rymdstationen ISS skulle passera över Aostadalen tidigt på morgonen till lägrets sista dag. Vi deltagare, alla exalterade över att äntligen få se ISS med egna ögon, hoppade ur säng någon gång mellan 4:30 och 5:30 på morgonen. Sedan stod vi ute i mörkret och väntade, blickarna fästa på den del av horisonten där stationen först skulle gå upp över. Tiden gick: tre minuter kvar, två minuter kvar… Först när vi trodde att vi missat passagen helt och hållet, pekar någon på en del av natthimlen bakom oss. Rymdstationen blev synlig, som från ingenstans, och växte sakta i ljusstyrka. Kort därefter lyste den starkare än allt annat på natthimlen och den rörde sig fort, väldigt fort, rakt mot horisonten i öst. Anledningen till att vi inte hade sett stationen förens då, är för att ISS måste reflektera solljus för att synas. Det var först när ISS passerade in i dagsljuset (som för oss blockerades av jordens lutning) som rymdstationen blev synlig från Jordytan.

Månen rakt över bergen, fotograferad efter lägrets sista stjärnskådning.

Kort efter (den första) passagen följde vi deltagare astronomerna Davide Cenadelli och Andrea Bernagozzi till observatoriet, som vi gjort alla tidigare nätter. Det var dags för lägrets sista stjärnskådning. Det speciella med den sista natten, var att alla tidigare observationer hade skett under kvällen. Under morgonen var Aostadalen riktad mot en ny del av natthimlen, vilket inte bara visade nya stjärnbilder, utan även solsystemets planeter. Venus, månen, Mars och Jupiter låg alla som på ett spikrakt streck över natthimlen – solsystemets plan. Astronomerna guidade oss över himlavalvet och pekade med laserpekare ut konstellationer, binära stjärnsystem, galaxer och nebulosor. Vi deltagare fick möjligheten att själva styra teleskop och ställa in dem på intressanta objekt. Under tiden föreläste Davide om kulturastronomi; forskandet om astronomins historiska, kulturella innebörd i olika delar av världen.

Det är även värt att notera, att vi kan ha råkat se ett UFO (eller eventuellt en kraschande satellit?) under lägrets sista stjärnskådning. Det var ljusstark, pulserande och försvann i ett ännu starkare ljussken…

Jag växte otroligt mycket som person under ESO Astronomy Camp. Jag fick massvis med nya vänner (bland annat från Tyskland, Katalonien, Sverige, Polen och mer!) och jag lärde mig otroligt mycket om astronomi. Dessutom fick jag se Vintergatan för första gången (om jag bortser från den gången jag såg galaxen från en scoutgård i skogen under AU:s Gastronomiläger 2018). Nu känner jag mig säker på att jag vill studera astronomi på universitetet för att en dag själv bli astronom. Kanske jag till och med kommer jobba på European Southern Observatory någon gång i framtiden.

/Axel