Jag sitter på tåget hem just nu. Rymdforskarskolan är officiellt över. Jag tror aldrig jag varit så ledsen som jag var idag, eller det känns åtminstone som det. Hela den här veckan har varit så fantastisk, så lärorik och helt magisk, men mer om det senare, först kommer en sammanfattning av det senaste dygnet.
Igår morse fick vi sovmorgon, det var vår sista dag och det var även dagen för redovisning av projekten vi gjort. Vi vaknade vid 8 för frukost innan vi rörde oss mot Ångan för att öva och förbereda oss inför presentationerna, därefter grillade vi hamburgare vid en liten grillplats i skogen precis utanför, det hade precis regnat men inte skulle väl lite vatten hindra oss? Det började dra ihop sig för seminariet och på vägen tillbaka till Ångan stannade vi på boendet för att byta om och göra oss i ordning. Det märktes att nervositeten började kicka in för vissa, men upprymdheten hade fortfarande övertaget. Väl på Ångan var det dags, med föräldrarna på Zoom och övriga i publiken så var min grupp först ut och pressen för att vi skulle sätta ribban kändes starkare än någonsin. Det kändes dock bra, vi stod där, med ett projekt och resultat som vi själva framställt, att få visa att vi faktiskt också kan bara vi vill, och efter kändes adrenalinkicken så starkt att jag började skaka, vilken känsla! Grupperna rullade på och det gick oerhört bra för oss alla, vi var äntligen klara!
Det hade nu blivit dags för middag på hemlig adress och att gå genom Uppsala stad en sista gång var en så härlig känsla. Det visade sig att även Mikael har sina kontakter och att han ordnat en riktigt fin trerätters-middag, med fantastisk underhållning, spex från oss elever, Wijkmanska Blecket som uppträdde och tal från både elever och andra i organisationen, vi hade med andra ord en riktigt fantastisk kväll. Jag tror aldrig jag skrattat så mycket, och i det ögonblicket kändes allt okej, inte alls som att vi, tolv timmar senare, skulle åka hem. Sent på kvällen, eller snarare under natten, började vi röra oss tillbaka mot boendet för hemlig aktivitet, men jag kan tyvärr inte nämna mer än att det var oerhört roligt och speciellt, du måste helt enkelt vara med för att själv om du vill veta vad som egentligen hände igår kväll.
Natten var dock fortfarande ung och ingen av oss hade planer på att sova. Väl tillbaka på boendet inledde vi en omgång mafia innan Mikael insett att det var en perfekt natt för att se både Saturnus och dess ringar, men även Jupiter med sina månar och han ordnade snabbt ett teleskop. Klockan 3 inatt stod alltså en sömnig skara ute på en skolgård i Uppsala kring ett teleskop för att titta på planeter och det var helt fantastiskt! Det blev även självklart karaoke och en och annan elev som somnade lite var som i skolan, och när dagen började gry igen var det städning som stod på schemat och jag känner att citatet från mitt favoritbarnprogram: “Vad funkar bäst? Teamwork” passar väldigt bra in där. Det var nu dags för mig och några andra att röra oss hemåt, vi letade upp våra små pamfletter i vilka vi fått skriva personliga meddelanden till andra i och begav oss mot tågstationen efter ett tårfyllt hejdå. Där är vi nu, på tåget, tokbölandes för att den här tiden är över.
När jag sökte till Rymdforskarskolan hade jag aldrig kunnat tro att det skulle sluta såhär. Jag åker härifrån med ny kunskap, nya vänner och minnen för livet. När jag sa att jag ville söka hit frågade min vän mig “Sommarskola? Har du blivit knäpp?” och jag kan meddela att nej, rymdforskarskolan kan ha varit något av det bästa jag någonsin gjort.
MVH Amanda