Den 27 februari i år lyfte Astronomisk Ungdoms experiment AURORE-2 till rymden från Esrange ombord raketen MAPHEUS-14. Läs en återberättelse om upplevelsen nedan från Dani som var med i projektgruppen.
Efter att ha blivit erbjuden att åka upp till Kiruna för att vara med på AURORE-2 launch, började denna otroligt fantastiska och minnesvärda resa till att göra något av det coolaste jag har varit med om.
Det länge efterlängtade Kiruna. Efter lite mer än en dag av resande var det grymma AURORE-2 gänget framme i Kiruna. Det hade varit en härlig tågfärd med mycket snack och skratt, samt mycket planering av framtida AU projekt. När vi väl var i Kiruna var det hur mycket snö det var som först stod ut för mig. De flesta av oss kommandes från Lund och Stockholm, var det väldigt mycket mer vitt på marken jämfört med vad vi precis hade kommit från.
Vi hade tur i början med att raketuppskjutningen inte hade skett samma morgon som vi anlände, då enligt den launch-window vi hade fått av SSC, så fanns det en risk att vi skulle missa det precis. Det preliminära datumet för uppskjutningen skulle vara dagen efter att vi hade anlänt. Detta innebar att vi alla kunde ta det lite lugnt under kvällen, kolla på melodifestivalen tillsammans och ha lite bonding-time med hela teamet, vilket jag personligen tyckte var väldigt kul, speciellt på grund av våra två nya projekt vinnare som de flesta av oss för första gången får chansen att träffa. Tyvärr kom dock nyheterna att uppskjutningen inte skulle ske under morgondagen, utan vid ett senare tillfälle, förmodligen två dagar senare.
Att det inte blev en uppskjutning innebar inte att vi inte hade någonting spännande att se fram emot. Under dagen färdade vi oss till SSC Esrange och fick till en början vara på Visitor Center innan vi skulle få gå in till faciliteten. Det må låta tråkigt, men för oss som inte tidigare hade varit på Esrange innan, var Visitor Center i sig väldigt coolt. Man kunde se gamla rester av raketer, maskiner och modeller av nyare projekt. Redan då var det kul och det kändes som att väldigt coola saker väntade oss (vilket det gjorde!). Sedan blev kom personen som ansvarade för oss på SSC och vi fick gå in i byggnaden där raketen vi har vårt projekt på höll på att monteras. Att gå in i den byggnaden och se raketen i verkligheten för första gången var en surrealistisk upplevelse. Länge har jag varit fascinerad över ingenjörskap och specifikt hur processen av att skjuta upp en raket i rymden går till, och detta var det närmaste jag någonsin kommit till att få vara med och skjuta upp en raket i rymden. Man kunde se hur alla jobbade stenhårt för att få allting att fungera, och man kunde också se de olika grupperna som hade specifika saker att fixa med raketen, ibland jobbade för sig själva, och ibland samarbetade. Detta var för mig någonting som var väldigt kul att se, eftersom man ofta får höra från människor att “Jag jobbar mycket bättre själv!”, eller “Att arbeta i grupp är så mycket enklare!”, men för detta projektet krävdes det människor som fungerar i båda situationer. Under tiden vi var på Esrange pratade vi med en Australiensisk forskare som delade samma del av raketen som oss, och det var väldigt ögonöppnande att få höra hennes historia. Inte nog med att det hon gjorde var otroligt coolt, utan hennes berättelse om hur hon kom till där hon är idag, och hur hon jobbar för att få rymdteknik mer tillgänglig var väldigt inspirerande. Detta var heller inte slutet på de coola människor vi fick prata med. Senare under vår resa i Kiruna hade vi chansen att prata med studenter på Luleå universitet som arbetade med projektet FENRIR, samt elever på rymdgymnasiet.
Efter flera dagar av väntan på uppskjutningen var dagen äntligen kommen. Vi gick upp tidigt, tog på oss flera lager av kläder för att vara redo att stå på Radioberget, tog med frukost som vi hade fixat dagen innan och var nu på väg till Esrange för den efterlängtade uppskjutningen. Det började med att det sköts upp ännu 2 timmar, och vi hade nu lite väntetid. Denna tiden tillbringade vi genom att få ta en titt på control-room, ladda allting som kan behöva laddas inför uppskjutningen, samt tagga till i hela teamet tillsammans. Vi var alla väldigt nervösa och taggade samtidigt. Att se tiden ticka ner var väldigt nervöst, speciellt när det blev T-45 minuter. Detta var för att T-45 min var vår signal att åka upp till Radioberget och göra oss redo för att se uppskjutningen. Vi satte oss alla i bilen och började köra upp. Hela gänget var otroligt taggade, vilket man kunde känna i atmosfären i bilen. Vi är trots allt alla ungdomar, och nästan alla av oss har aldrig sett en riktig raketuppskjutning på riktigt tidigare. Det som gjorde det extra speciellt denna gången var att vi själva hade fått den ärofyllda chansen att skapa någonting som nu skulle upp i rymden. När vi var på Radioberget var det till majoriteten fix och trix med kameror. Nästan alla hade med sig någon form av kamera att ta bilder med eller filma. Vissa hade filmkameror, andra hade väldigt moderna kameror. Någonting jag finner helt fantastiskt med den interna kulturen i Astronomisk Ungdom, är att väldigt många tycker om fotografering och kameror (vilket jag själv gör). När tiden började närma sig började kamerorna rulla på riktigt. En kamera som vi hade använt för att filma under hela resan ställdes bakom oss och filmade hela vårt team bevittna uppskjutningen av raketen. Jag stod bredvid alla andra, med min kamera i handen, väldigt nervöst. Mitt främsta uppdrag under hela resan har varit att filma vår resa, filma intervjuer med forskare, ingenjörer och andra viktiga människor till vårt uppdrag, samt att fotografera så många coola saker som jag kunde. Därför var det väldigt high stakes för mig i detta ögonblick, då att fånga en bild på raketen nu var det viktigaste under hela vår resa att få till rätt. Jag fick höra 2 minuter innan T-0 att vi behöver en vinkel framifrån också. Detta var ett problem då vi stod på kanten av den plana ytan på berget, och det fanns inget bra sätt att få en vinkel på oss framifrån. Då tänkte jag lite hastigt och offrade min telefon i snön. Jag tryckte ner den i en snöhög precis vid våra fötter och började filma. Allting var väldigt kallt, jag var väldigt nervös och mina fingrar nästan darrade. När det blev T-50 sekunder kände jag hur allting blev 10x mer intensivt. Jag fick panik över att jag inte fick på mig mina vantar, mina fingrar började nästan skaka och alla inställningar på kameran kontrollerades en sista gång. När vi fick höra nedräkningen vid de sista 10 sekunderna kände jag hur mitt hjärta nästan hoppade ut ur mitt bröst. Detta var ögonblicket vi har väntat på, ögonblicket vi har jobbat för, och ögonblicket som kommer bli något av det coolaste jag har fått äran att bevittna. Sedan blev det T-0. Nu händer det. Raketens låga syntes i en bråkdel av en sekund under täcket av dimma som hade formats, och sedan var den framför oss. Alla kameror klickade, alla ögon öppnades och alla hakor var nere i snön. Efter en liten stund, som kändes som evigheter, hördes och kändes ljudet av raketen. Jag var själv obeskrivligt hypnotiserad av vad vi precis har fått vara med om. När raketen var ur syn, stod jag och kollade på det fantastiska spår raketen har lämnat efter sig, och hur turbulensen i luften skapade en vacker form på detta spår. Jag hör våra kamrater bakom oss klappa, kramas och gratulera varandra för ett lyckat projekt. Nu var det över, och raketen är ute i RYMDEN!!! När jag sedan kopplar tillbaka till verkligheten efter att ha varit med om någonting yngre jag bara hade kunnat drömma om att få vara med om (speciellt i denna åldern), så kollar jag stressat genom bilderna på min kamera. Detta var när jag upptäcker ifall jag hade lyckats, eller ifall jag svek alla. Resultatet var att jag fick bilden jag tagit som jag är absolut mest stolt över. Det var fantastiskt. Allting var som en dröm, som att man var i en bok och detta var klimax. Men resan var inte över ännu. Nu var det dags att åka tillbaka till Esrange och samla vår data. Detta var ännu ett stressmoment, då ena halvan av att vårt projekt skulle lyckas var att raketen skulle skjutas upp framgångsrikt, och att vårt projekt på raketen faktiskt fungerade. Som tur var, hade vi data!! I den sekunden när vi såg vår data för första gången och folk hoppade och kramades kändes det verkligen som att jag var hemma. Denna resa har fått mig att lära känna dessa fantastiska människor mycket bättre, och det har fått oss att känna en typ av gemenskap man väldigt sällan får uppleva annars.
Jag vill säga tack till alla som var med uppe i Kiruna, ni förgyllde verkligen dagarna. Jag vill säga tack till alla som var med i projektet från Astronomisk Ungdom över huvud taget, och jag vill säga tack till alla organisationer, företag, och alla andra som gjorde detta projektet möjligt. Detta har varit en upplevelse jag förevigt kommer att vara tacksam över.
Jag hoppas detta inlägg var kul att läsa, samt att det gav en inblick i hur denna resa var, i alla fall för mig.
Astronomiska hälsningar,
Dani Zuhair
