Rymdresan 2017 gick till den totala solförmörkelsen över USA! 18 AU-medlemmar samlades söder om staden Douglas i Wyoming den 21:a augusti för att tillsammans uppleva ett av de häftigaste astronomiska fenomenen man kan uppleva på jorden. Uppe på ett berg, ensamma i halvöknen, såg de solen slockna på himlen under knappt två och en halv minut. Här berättar resans deltagare Elin Pettersson mer om upplevelsen:
För att få se en total solförmörkelse gäller att man befinner sig på rätt plats, vid rätt tillfälle. Solförmörkelser sker ungefär två gånger om året, men totalitetens bana är bara cirka 10 mil bred, och det är sällan den passerar över land. När förmörkelsen är total täcker månen solen till 100 % och en betraktare kan, under totaliteten, ta av sig sina skyddsglasögon och bara njuta. Det var precis det vi fick uppleva i dag.
Dagen i dag var verkligen som en saga. Vi lämnade hotellet 04:00 för att vara framme i god tid innan förmörkelsen. Vi lämnade ingenting åt slumpen. För att undvika bilköer höll vi oss borta från de stora vägarna och åkte på småvägar. Platsen vi skulle till var noga vald med hänsyn tagen till allt ifrån väderstatistik till mängden ljusföroreningar.
07:15 parkerade vi bilarna någonstans ”in the middle of Wyoming”. Utsikten var helt fantastisk och det var knappt ett moln på himlen. Luften var tung av förväntan. Det var tre timmar kvar tills det att månen skulle börja skymma solen. Där vi befann oss började den partiella förmörkelsen 10:22. Tiden fram till dess spenderades med att hitta den ultimata platsen att bevittna totaliteten ifrån. ”Är det bra här?” ”Ska vi testa tio meter bort ditåt?” ”Vi går upp på den där toppen!”
När vi vandrat runt i ungefär en timme parkerade en annan bil nära vår och två amerikaner i 60-årsålderngjorde oss sällskap; Peter och Ernie. I väntan på totaliteten diskuterade vi livet med dem. Jag tror jag talar för alla när jag säger att Ernie hann lära mig mer under de här timmarna än jag lär mig under en termin i skolan. Peter och Ernie tog sedan med oss upp på ett berg vi aldrig vågat oss upp på om vi inte hade haft dem med oss. Detta på grund av vår okunskap om den lokala faunan.
Plötsligt kunde man se en partiell förmörkelse. På solen syntes en svart fläck, som sakta växte sig större. Ju längre tiden gick, desto mörkare och desto kallare blev det. Framför allt blev temperaturförändringen snabbt påtaglig. Det var dags att börja räkna ner.
Och så plötsligt försvann solen bakom månen och koronan blev synlig. Koronan var utan tvekan det vackraste jag någonsin sett. Men det var mörkt, det var kall och fåglarna hade tystnat. Det var solen som bestämde och vi hade ingenting att säga till om. Så länge den lyste var allt som vanligt, när den försvann så slocknade allt. Det blev för mycket att ta in och tårar började rinna ner för mina kinder. Allt var så otroligt vackert. Det fanns inte ett moln på himlen. Runt hela horisonten sågs samma vackra färger som syns under en solnedgång. Stjärnorna kikade fram. De kor som gått och betat en bit bort vände hemåt då de trodde det var sovdags. Jag såg mig omkring och mötte de andras blickar. Där fanns bara vi. Jag har aldrig varit så närvarande som jag var just då.
Jag fick en omöjlig uppgift att beskriva vår upplevelse på ett sätt så att utomstående förstår. Den här upplevelsen kommer alltid vara något vi delar bara vi, men jag har gjort så gott jag kan. Tack för i dag. Ni betyder allt!
Kram, Elin
