Sista dagen kom igång sent. Efter en rejäl sovmorgon till 11 (några passade även på att bada i hotellpoolen) kom vi iväg till vårt sista resmål, nämligen Bonneville Salt Flats, saltöknen. Det tog ett tag att komma dit i våra två bilar, så vi fick stanna och tanka innan vi åkte. I vår luftkonditionerade bil hade vi allsång och beundrade aggressivt utsikten. Det var ju trots allt vår sista dag tillsammans i USA och stämningen var på topp.

När vi hade kanske tio minuter kvar till öknen passerade min bil den andra bilen. TIll vår förvirring var det ett anteckningsblock tryckt mot fönstret, där det stod “GAS” i svart märkpenna. Vid The Tree of Utah stannade vi och tog en snabb gruppbild med passagerarna i min bil. (Detta trots att man egentligen inte fick stanna där med bil.) Mikael i vår bil frågade även Theresia i den andra bilen var skylten var om, och det visade sig att de inte hade tankat när vi gjorde det, utan bara haft kisspaus. Så där stod de, med nästintill ingen bensin i tanken. Trots det körde vi på.

Väl vid öknen steg vi ut i de 30 graderna Celsius och alla bättrade på sin sololja. Framför oss var ett vidsträckt landskap vitt som snö. Det var det ju naturligtvis inte, utan det var salt alltihop. Det var alldeles platt, och man bländades av det starka ljuset som reflekterades mot den vita ytan av saltet. Bländade eller ej tog vi en gruppbild. När vi gick ut i saltöknen var det som att vi inte kom någonstans. Horisonten bara flyttade inte på sig. Bergen kom inte närmre ett dyft. Det fick en att inse hur långt man faktiskt såg. 121 kvadratkilometer stor är öknen. Vissa slickade på saltet, och bekräftade att jo, det var verkligen salt. Sen kom beskedet från Mikael att det fanns ett annat par vid samma rastplats, som också hade slut på bensin i en av deras bilar. Detta generösa par erbjöd sig även att köpa bensin till oss, eftersom bensin bara får förvaras i speciella dunkar som vi inte hade. Mycket snällt gjort av dem. Mannen av de två återvände inte mindre än en timme efteråt, och vi var mycket tacksamma att kunna ge oss iväg, lite ökenmätt kan man ju bli på några timmar. Lunch intogs vid en mack, antingen från affären eller den indiska restaurangen.

Det var sedan tanken att de som ville skulle åka ut på racerbanan där och köra mycket mycket snabbt. Tyvärr pågick det en tävling där så vi begav oss till flygplatsen. De som skulle mellanlanda i Texas fick på grund av orkanen Harvey prata med sitt flygbolag, och sen åkte alla till sina hotell med skyttel.

Den sista aktiviteten tillsammans var middag. VI åt på en liten restaurang nära hotellet de flesta bodde på, och fick ett långbord ihopsatt bara för vår skull. Gruppbild togs, mat beställdes, det pratades och skrattades och vi hade en sista allsång till Bohemian Rhapsody, även om Mikael inte bjöd på efterrätt. Tillbaka på hotellet sades det avsked och kramades.

En sista utflykt till centrala Salt Lake City gjordes av några av oss, och vi såg Capitoleum och mormonkyrkan mitt i stan innan vi begav oss för natten och inväntade hemfärd.

Adjö rymdresenärer,
Saga