Det är en sak som jag själv inte publicerat än och som jag blev påmind om när det senaste numret av Populär Astronomi anlände i brevlådan här hemma.. HERREGUD… i början av hösten hände det ofattbara då jag fick veta att jag hade blivit årets mottagare av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium! Jesper Sollerman, ordförande i Svenska Astronomiska Sällskapet, hade skickat ett mejl mig och jag läste mejlet om och om igen tills dess att jag lyckades förstå att han verkligen skrev och gratulerade mig. Det var för overkligt en måndagsmorgon och tårarna var så nära att börja rinna.
Den 23 september blev det bestämt att jag skulle åka upp till Stockholm för att ta emot stipendiet samt att delta i Vetenskapens Hus firande av Astronomins Dag och Natt. Som stöd följde min pojkvän med och vi hade fått ett schema att följa under dagen. Efter att jag lett oss på villovägar hittade vi äntligen till Vetenskapens Hus (för er som inte vet var det ligger så är det på KTH:s område, bredvid Alba Nova). Under dagen lyssnade vi på flera föreläsningar, fick följa med på en visning av Alba Novas teleskop, en rundtur bland Vetenskapens Hus lokaler och det bästa av allt, stipendieutdelningen.
När vi hälsat på alla deltog vi i en föreläsning av Seméli Papadogiannakis och jag minns hennes föreläsning fortfarande eftersom hon visade upp olika spektrum vilket jag tycker var väldigt häftigt. Personligen så uppskattar jag verkligen när en föreläsare gör något mindre experiment under sin föreläsning då det ”väcker liv” i den forskning som föredraget berör och drar in publiken i det hela.
Efter hennes föreläsning följde vi med Aage Sandqvist upp på taket av Alba Nova. Där uppe hade vi en väldigt vacker vy att njuta av och jag kände mig väldigt liten där bredvid teleskopets vita kupol.
Sandqvist inledde sin visning med att berätta för oss om Swedish Solar System vilket är att projekt där objekt i relativ storlek till varandra placeras runt om i Sverige. Sedan visade han oss in till teleskopet och berättade för oss om allt vi ville veta och lite till.
När visningen var klar hann vi precis skynda oss in i föreläsnings salen och lyssna på
slutet av Jesper Sollermans föredrag. Jag kunde dock inte ta in särskilt mycket eftersom mitt hjärta bankade i bröstet- det var endast några minuter kvar innan stipendieutdelningen. När Jesper hade tackat för sig bad han os gå ut i entrén där alla sedan samlades runt honom. Det var en så härlig känsla att stå där och jag kände mig otroligt lycklig. Nervositet rann av mig och kvar fanns bara ren lycka. Efter att jag tagit Jesper i hand och tackat honom och Svenska Astronomiska Sällskapet gick vi ut för att ta några bilder.
Sedan, en aning lugnare, begav vi oss ner i källaren för att besöka utställningen Och Jorden Hon Snurrar. Utställningen var riktad till dem lite yngre, men jag tyckte att den var riktigt fin och den framställdes på ett intresseväckande sätt. Däremot så var jag väldigt nervös, igen, då jag insåg att det började närma sig min presentation.
Som tur var fanns det tid att sätta sig ner och ta en kopp kaffe och en smörgås innan DET skulle hända. Ja DET var så oerhört nära vid det laget. Men en klump i magen ställde jag mig framför projektorduken och började, dock på dok för fort. Som tur var bestod inte publiken av särskilt många och jag hade stöd från både Scott och Mikael som både sade att det var bra efteråt (även om jag inte trodde på någon av dem). Jag blev trots allt nöjd med mitt framförande även om jag kunde ha gjort det bättre. Vilken dag det hade varit- och roligare skulle den bli.
Efter att Vetenskapens Hus event var över begav vi oss mot en italiensk restaurang och år pizza: Jesper, Aage, Scott och jag. Vi diskuterade allt möjligt och hade en trevlig middag tillsammans, ett perfekt avslut på en perfekt dag.
Men vänta nu, den var ju inte slut där! Efter middagen träffade jag och Scott några av våra vänner och tog en fika innan vi gick mot tågstationen. På vägen mot kaféet träffade vi på denna planet, vilket jag tycker var en liten rolig detalj.
Avslutningsvis, denna dag kommer jag aldrig att glömma. Det fina diplomet med en underbar bild tagen av Alexis Brandeker (meteorer med en lila himmel bakom sig) hänger nu över mitt skrivbord och jag kan inte kolla på det utan att le. ♥
