Vad hände under det gångna rymdåret? Det är inte bara i Astronomisk Ungdom som det hänt så mycket under året att det förtjänar en egen årskrönika. Även ute i den astronomiska världen har nya upptäckter gjorts och utvecklingar skett. Exoplaneter, Junos utforskning av Jupiter, Cassinis dödskrasch och nya upptäckter som relaterar till årets Nobelpris i fysik är bara några nedslag. Örebro Astronomi sammanfattar astronomins år 2017 i denna utmärkta årskrönika.
Många astronomiska nyhetshändelser utvecklas till riktiga långkörare som sträcker sig över flera år. Sökandet efter solsystemets nionde planet är ett bra exempel. Det inleddes i början av förra åtet när CalTech-astronomerna Konstantin Batygin och Mike Brown presenterade sina resultat. Arbetet har sedan fortsatt och intensifierats under 2017. Men nålen är så liten och höstacken så stor att man kan fråga sig om planeten, även om den existerar, kommer att kunna hittas.
Ett annat exempel är rymdsonden Juno som förra året nådde fram till Jupiter. Under 2017 har den levererat en uppsjö av fantastiska närbilder från jätteplaneten och nya forskningsdata fortsätter att strömma in.
Antalet bekräftade exoplaneter växer konstant och är vid årsskiftet uppe i över tre och ett halvt tusen.
Den 6 januari aktualiseras en upptäckt från 2015. Professor Larry Molnar med team förutsäger nu på största allvar att stjärnparet KIC 9832227 kommer att kollidera med varandra år 2022 (+- 1 år) och resultera i en s. k. röd nova. Stjärnbilden Svanen kommer därmed under något års tid att berikas med en stjärna av Polstjärnans magnitud. De båda stjärnornas atmosfärer har redan börjat sammansmälta och den gemensamma ringdansen virvlar allt snabbare.
Den 22 februari meddelas att astronomer funnit ett solsystem med sju jordlika planeter på bara 40 ljusårs avstånd från oss. Planeterna rör sig runt en liten och sval röd dvärgstjärna vid namn Trappist-1. Upptäckten stärker hoppet om att framöver kunna finna spår av utomjordiskt liv.
Kanske hälften av Vintergatans råmaterial av gas, stoft och stjärnor kommer från andra galaxer. Det häpnadsväckande påståendet kommer i juli från ett team av astrofysiker vid det amerikanska Northwestern University. Deras forskningsresultat antyder alltså att våra egna kroppar har extragalaktiska rötter.
Den 21 augusti är ett minnesvärt datum i USA. Då inträffar en total solförmörkelse som sveper över landet från Oregon i nordväst till South Carolina i sydost och medför inte bara ofantliga trafikstockningar utan också en oförglömlig upplevelse för miljontals människor.
Den 15 september var det så dags för rymdsonden Cassinis sista färd när den efter 13 år och 294 varv i omloppsbana kring Saturnus, styrdes in mot jätteplanetens övre atmosfär och förintades. Vi ser tillbaka på över 4,5 miljoner fantastiska bilder från solsystemets mest spektakulära planet och konstaterar att Cassinis 635 gigabyte hopsamlade data hittills resulterat i oräkneliga upptäckter presenterade i närmare 4000 vetenskapliga rapporter.
Den 23 september firades Astronomins dag och natt över hela landet men Örebro Astronomi tjuvstartade redan den 16:e på Vågengallerian med utställningen “Upptäck universum” som sedan pågick i 6 veckor och besöktes av över 6000 personer.
Den 16 oktober utgjorde en ny milstolpe i gravitationsvågornas segertåg när det på flera samtidiga presskonferenser utannonserades att vi nu för allra första gången med egna ögon kunnat se och studera en källa till gravitationsvågor. Den 17 augusti hade nämligen inte bara de två LIGO-anläggningarna i USA utan även Virgos interferometer i Italien registrerat vågor från en kollision mellan två neutronstjärnor. De tre observationspunkterna ledde till att källan snabbt kunde lokaliseras och studeras. I ett slag hade man löst de korta gammablixtarnas gåta, hittat källan till en s. k. kilonova och fått överväldigande bevis för att kollisioner mellan neutronstjärnor producerar stora mängder tunga grundämnen, i detta fall t. ex. guld motsvarande ett eller ett par jordklot.
I oktober får vi veta att man med hjälp av den japanska månsatelliten LRS har upptäckt lavatunnlar som sträcker sig flera mil under Mariuskullarna, ett vulkaniskt område på månen. Dessa grottor som kan nås genom kraterliknande öppningar i månytan kan bli livsviktiga för framtida månbaser. Avsaknaden av både magnetfält och atmosfär gör månen till en farlig plats att vistas på för människor av kött och blod. Under några meter av månskorpans ytskikt är man dock väl skyddad mot såväl kosmisk strålning som mikrometeoriter.
Senare i oktober kunde vi konstatera att solsystemet fått sin första bekräftade besökare från yttre rymden. Himlakroppen som vi först trodde var en komet, sedan en asteroid, rundade solen redan i september och är nu på väg bort ifrån oss. Den har fått det hawaiianskt klingande namnet 1I/’Oumuamua, där det versala I:et står för Interstellär, alltså en kropp som har sitt ursprung utanför vårt planetsystem. Det cigarrformade objektet är dock vare sig det första eller sista av sitt slag. Vi har vetat att alla Vintergatans solsystem, även vårt eget, slungar ut sådana projektiler, speciellt under uppbyggnadsfasen, vilket bör innebära att vi får regelbundna påhälsningar. Detta var dock första gången vi fått svart på vitt på den saken.
Att Nobelpriset skulle följa på upptäckten av gravitationsvågorna förutspådde vi redan förra året när meganyheten briserade. Antalet personer som bidragit med stora insatser för att möjliggöra upptäckten får nog räknas i åtminstone fyrsiffriga tal. Ändå är de tre pristagarna Rainer Weiss, Barry Barish och Kip Thorne väl värda utmärkelsen som i sedvanlig ordning utdelades den 10 december. Priset motiverades med orden: “En upptäckt som skakade världen”.
