Fotograf: Hanna Westman
Idag delades pris ut till vinnaren av Sirius skrivtävling sommaren 2018, och alla bidrag var fantastiska. Tyvärr kunde endast en få pris och därför var ett beslut tvunget att tas, grumlandet var inte lätt!
Med en novell som både ger tankar om liv i rymden och faktiskt också ger det en realistisk bild på en absolut möjlig framtid, lyckades också humorn, liksom allvaret, få plats i det vinnande bidraget skrivet av Ida Grimheden.
Nedan följer tre oerhört fantastiska noveller inskickade till tävlingen med först ut:
Under ytan – Författare: Ida Grimheden
Det var första gången Livia skulle ha ett uppdrag utanför rymdbasen. Hon borstade bort sitt kortklippta kastanjebruna hår från ögonen och studsade sedan till laboratoriet där hon hämtade provutrustning. Livia skulle äntligen få utforska Enceladus möjlighet till liv på egen hand. En gång hade hon fått analysera ett provresultat och hon hade varit säker på att någonting levande fanns i det men det hade sedan visat sig att den analysen varit fel. Hon ville så gärna hitta liv, det var därför hon från första början ville utbilda sig till astronaut. Under hela den tuffa utbildningen hade hoppet om utomjordiskt liv varit hennes drivkraft, gjort så att hon orkade fortsätta kämpa. Och här var hon, på en av de första rymdbaserna som byggts, Jacques Space Station på Enceladus.
Utan att hon märkte det hade hon kommit fram till öppningen och tagit på sig sin rymddräkt. Hon öppnade luckan och klev ut. Hon stod där i säkert flera minuter, paralyserad av den frusna världen som bredde ut sig framför henne. Hon hade sett Enceladus massvis av gånger, både på film och genom flera fönster men att se det i verkligheten var helt annorlunda. Hon började sakta halvt gå halvt studsa fram till den markerade provplatsen och stack ned en liten maskin som surrade ner i det kilometerdjupa borrade hålet, samlade upp en deciliter av det iskalla vattnet där nere och sedan flög upp igen. När Livia fångat maskinen upptäckte hon hur kall hon var och kylan blandat med nyfikenheten fick övertaget om utsikten och hon började hoppfullt sin promenad tillbaka mot rymdstationen.
Livia kunde inte tro sina ögon. Det här var vad hon hade hoppats på i hela sitt liv. Hon stod i det vitglänsande, för starkt upplysta laboratoriet fullt med maskiner som hon för tre år sedan inte haft någon aning om vad de skulle användas till. Analysen av vattnet hon fått med sig tillbaka hade precis blivit färdig och här stod hon, Livia, med en deciliter vatten i ett avlångt rör med en digital skylt som visade att detta vatten innehöll de första utomjordiska organismer någon människa någonsin hittat.
Den kvällen när alla satt i matsalen och smakade på några alger som några i astronautteamet fått till uppgift att odla ställde sig Livia upp och påkallade allas uppmärksamhet.
”Jag har glada nyheter att berätta” sa hon uppspelt. Hon fortsatte sedan med att förklara hur hon hade analyserat vattnet och fått fram resultatet. När hon slutligen var färdig såg hon hoppfullt ut över alla ansikten och möttes av blandade känslor. Några såg nyfiket upp på henne medans andra stirrade misstroget. Ett ansikte lade hon särskilt märke till. Christian, en amerikan som hon hade rest hela vägen till denna avlägsna måne med, såg på henne med en blandning av misstro och förtvivlan. När han upptäckte att hon kollade på honom vände han hastigt bort blicken.
Liv… Analyserat prov… Titta själva… Christian tänkte på vad Livia hade sagt. Det fick inte vara sant. Gud skulle inte skapat något annat liv än det som fanns på jorden, han hade varit säker på det. Hon måste ha ljugit. En liten röst i hans huvud kunde dock inte hålla tyst. Tänk om hon talade sanning?
Livia öppnade dörren till laboratoriet. Hon hade aldrig varit så nervös i hela sitt liv och hennes händer darrade när hon tryckte ner dörrhandtaget. Hon såg sig om i rummet och gick sedan fram till provröret. Hon stirrade på den digitala skylten där orden ”Sign of life” stått för bara några timmar sedan men som nu visade ”No sign of life”.
”Den visade positivt när jag gjorde testet” sa Livia desperat. När hon åter vände sig mot de andra såg hon blickarna de kastade och hörde vad de mumlade till varandra.
”Kommer du ihåg förra gången?”, ”…hennes fantasi”, ”lögn…”. Hon kunde inte tro det. Hon fick inte ha fel, inte igen. Tänk om det bara varit önsketänkande den dagen också. Hade hon verkligen varit helt säker? Tvivlet spred sig allt snabbare tills det fyllde hela Livias kropp. Hon stod inte ut att vara här längre, inte med de här människorna. Hon rusade ut ur laboratoriet och slängde igen dörren efter sig. Det sista hon hann se var Christians självbelåtna flin.
Tre dagar hade gått sedan hon berättat för alla om livet. Hon stod vid ett fönster och tittade ut i den vidsträckta rymden som bredde ut sig framför henne, ett oändligt hav av stjärnor, planeter och månar. Någonstans därute måste det väl finnas? Andra varelser som kanske just i detta ögonblick också såg ut över detta ständigt pågående skådespel och som också undrade över andra livsformer långt, långt borta. Eller små organismer som ovetandes om livet över ytan guppade runt i något okänt hav.
Hennes allt mer svävande tankegång fick ett abrupt slut som orsakades av ett minne, Christians självbelåtna flin. Hon måste prata med honom.
Hon stod vid glasdörren som ledde till Christians rum och knackade. Ingen var där. Ett pling inifrån rummet fick henne att kika in genom den stora glasrutan. På bordet som stod intill andra änden av rummet var Christians laptop uppfälld. Plinget hade varit ljudet av ett meddelande som kommit fram. Livia kunde inte låta bli att läsa. Mailet innehöll förutom avsändaren endast två ord: TRUMP, DONALD: EXCELLENT JOB!!!
Rymdpiloten-2043 – Författare: Sofia Svahn
Det är ännu ett världskrig eller ska man säga rymdkrig. Den stora blå planeten Neptunus som var så vacker förr har blivit en enda stor krigszon. Han är den ända mänskliga varelse, resten är androider eller mekaniska ting. Ingen kontakt med jorden eller något annat. Bara döda ting. Det är också det enda dom ser, att döda.
Jag går med tunga och bestämda steg emot ett livsfarligt öde. Varför valde jag detta? Varför utbildade jag mig till rymdpilot? Tankarna blir bara större och mer dömande. Svävaren kommer närmare och närmare och snart är det dags att sätta sig i hytten och försvara en planet som jag hatar. Jag blir snarare tvingad. Jag känner lukten av bränt och hör hur fler och fler motorer börjar snurra. Paniken och rädslan sätter sig djupare och djupare i halsgropen.
Jag sätter mig darrande ner i hytten och känner det varma genomskinliga ståltaket trycka sig närmare, snart är det dags. En android gör tummen upp utanför och jag startar motorn. Den där androiden har han aldrig gillat. Dom där mordiska ögonen, en riktig psykopat. Så är dom alla. Varför ska jag förknippas med en sån som han? Varför är jag ens här? Det kommer en tillbakablick på en pojke som köper sin första model av ett rymdflyg. Hur kunde något så oskyldigt bli en dödsmaskin. Varför, hur tänkte jag? Hur kunde jag tro att bli rymdpilot skulle bli bra, den där sommaren 2025. Eller redan som liten pojke. Tillbaka till verkligheten, fokusera om du vill överleva. Men det var svårt. Redan igår hade fem piloter dött i exploderande silvriga svävare som störtar ner i det kalla mörka gasfyllda vattnet, som är så djupt och otroligt skrämmande. Fokusera! Hör han igen i huvudet.
Svävaren börjar åka fortare och fortare på den känslokalla planen. Han ser sig om, alla dom andra ser fokuserade ut. Ja, det är ju inte så konstigt. Dom är alla androider. Alla utom han själv. Paniken stiger mer och mer. Jag är inte som dom, men det kan inte hjälpas nu, det är försent. Svävaren stiger nu, högre och högre. Väl uppe i luften går det inte att vända. Jag får skylla mig själv att jag gick den där snabbutbildningen.
Den genomträngande bastonen i svävarens motor blir bara större och större. Men plötsligt blir det otakt. Det kommer en okänd ton. Långt borta vid horisonten ser man ett tiotal svarta prickar som kommer allt närmare och blir mer hotfulla. Till slut går det upp för honom att det är svävare från Mars som är beredda att attackera. Nej! Inte nu, mitt i utbildningen!? Vad ska jag göra nu!? Han tittar mot dom andra piloterna som ser helt nollställda ut. Inte en enda blinkning. Nu gäller det att fokuse… PANG! Helt plötsligt från ingenstans störtar ett stort brinnande silvrigt fordon ner i det djupa havet. Paniken kommer som en snabb fors i hjärtat. Pulsen pumpar allt snabbare och det känns som om hjärtat ska hoppa ut när som helst. Nu gäller det att rädda sitt eget skinn. Vad ska jag annars göra! Han gör en kraftig vänstersväng när ett tiotal kulor kommer emot honom. Svävaren bakom honom störtar precis som det förra. Han hinner aldrig uppfatta om det var en utav hans egna eller motståndare. Det är försent. Jag kan inte tänka på det nu. Nästa gång kanske det är jag!
När han är påväg att dyka ner så PANG! Ena vingen är skadad. Fan! Skriker han. Nu är det bara sekunder som gäller. Det är så trångt i svävaren att det känns som att han ska kvävas av all rök och ångest. Han ser i det lilla fönstret att himmelen försvinner och vattnet kommer närmare. Som tur är har han redan på sig fallskärmen som han satte på sig i säkerhetskull, som dom andra piloterna kallade honom fånig för. Dörren kan han glömma att hoppa ut från, det är för mycket rök och eld. Taket är den enda lösningen. Det bländande silvertaket är så trögt och varmt och han mister flera viktiga sekunder. Poff! Han fick upp det. Han tar sig upp på taket och är redo att hoppa när ett stort svart rymdplan kommer i en svindlande fart emot honom. Han hoppar av skräck ner från svävaren och är redo att fälla ut fallskärmen. Det är bara några sekunder kvar innan hans svävare störtar ner i vattnet. När han precis ska fälla ut fallskärmen känner han till sin fasa att höger armbåge har smält utav elden i motorerna. Det är till och med så att läderjackan har smält in i huden. Men det struntar han i. Han har bara en tanke i huvudet, överleva!
När han väl har fällt ut fallskärmen kommer nästa ångest. Vart ska han ta vägen när han väl kommer ner i vattnet!? Han kan inte simma på grund av den smälta armbågen. Han kollar panikslaget omkring sig om det finns några klippor, öar, delar från svävare och till och med döda kroppar han kan flyta på. Där! En vingdel ligger inte långt borta från honom. Han siktar in sig på att falla ner i vattnet och sedan ta sig på något sett till vingen. Han tar upp en laserkniv och skär av fallskärmen eftersom att han inte är långt ifrån vattnet.
Han faller med en plums ner i det kalla metalliska vattnet. Det kommer en svår brännande känsla vid armbågen. Han kämpar sig gråtandes och blodig fram mot vingen. Han häver sig upp på vingen och sliter bort läderjackan från det blodiga såret och lindar en bit av hans övertröja runt armbågen. Det gör så ont fysiskt och psykiskt att han nästan sprängs. Ibland önskar han bara att han var android. Då skulle han inte känna smärta eller vara helt nerskjuten inifrån. Långt borta hör han bastonen av svävarna åka längre och längre bort. FAN FÖR KRIG! Skriker han ut i det tomma känslokalla landskapet. Hans röst spricker. Han bryter ihop. Det är helt tyst. Ingen kommer, tänker han. Jag kommer att dö här alldeles…men vad i hela! Plötsligt ser han en helt ny svävare som han aldrig har sett tidigare komma närmare. Det kan bara tillhöra en person, men det är omöjligt. Här? Det måste vara Stella. Ja! Han hinner inte uppfatta mer än att en stor räddningsbåt med två stora skepnader i kommer emot honom när han till slut svimmar.
Han vaknar med ett ryck i ett väldigt vitt rum. Det verkar vara ett sjukhus. Det är någon som håller i hans vänstra hand. Han känner genast igen vem det är. Det är Stella, hans syster eller hon är en hybrid mellan människa och robot men hon kan känna känslor och ta in andras intryck. Stella har blivit som en syster. Hon kom till mig när jag var 10 år och har alltid funnits där tills 2035 då försvann hon, när kriget började. Hon ler mot honom med svullna, röda ögon. Jag har suttit här hela natten, säger hon lite grötigt. Han försöker sätta sig upp och krama henne. Men något är fel. Han kan bara stödja sig på vänster arm. Han tittar förskräckt på det tomma utrymmet där högerarmen skulle ha suttit. Förlåt förlåt dom var tvungna att göra det! Säger Stella gråtandes. Han får en konstig känsla. Han är lugn och glad? Han säger glatt till Stella. Det här är ju positivt! Hon kollar frågande på honom utan att svara. Men förstår du inte? Jag behöver inte flyga mer! Dom kommer aldrig ta in en pilot med bara en arm. Jag behöver inte vara med i kriget mer! Han sätter sig upp och kramar Stella skrattandes. Hon ler ett svagt och förundrat leende.
2 år senare
Jag går åter igen med bestämda steg, men denna gång utan ångesten. Folk runt omkring mig kollar respektfullt och glatt. Dom kastar vita dukar och jublar KRIGET ÄR ÖVER! Det är det verkligen! Jag är hemma igen, på jorden. Det står en mycket stor man framför mig som kollar mjukt på mig. Han sätter en stor silverfärgad stjärnbrosch som glimmar stolt på mitt bröst. Det bevisar att jag var modig, trots att alla sa motsatsen! Jag går raskt fram och tackar med att skaka med vänster hand (lika stolt som om jag skulle ha gjort det med en högerhand). När jag går ner från scenen så får jag mycket klappar och dunkar av stolta och tacksamma civila som bara råkade hamna i ett världskrig. Stella kommer med ett stort leende och kramar mig hårt. Jag måste skriva en bok om detta, säger jag. Det får inte glömmas bort i framtiden vad stormakterna kan ställa till med och hur många som blev drabbade. Hon nickar och är mycket stolt över sin bror. Hon tittar ännu stoltare på den bländande silverbroschen där det står med fina bokstäver Peter Kennedy.
40 år senare
Nyheter 3 april 2085
Peter Kennedy har avlidit, 65år, läs hur systern Stella minns sin bror
Peter var en mycket snäll person som alltid var ansvarsfull och mycket mogen för sin ålder. Han blev i mycket tidig ålder intresserad av rymden, svävare mm och drömde om att bli en rymdpilot. När han väl blev pilot blev han inlurad i ett fasansfullt krig som nästan kostade honom livet. Han blev av med en arm som han själv såg som något positivt, säger Stella med ett brett leende. Sedan efter detta ville han så gärna skriva en bok om hur det var att vara med i ett krig med både fysiska och psykiska påfrestningar. Men idén dog bort och åren gick. Men för tio år sedan kom idén upp igen och han ville att jag skulle hjälpa honom med boken. Så här står jag idag med en helt klar bok som skulle blivit klar för nästan 40 år sedan, säger Stella med ett litet skratt på dom silvertoniga metalliska läpparna. Han kommer bli otroligt saknad. Men han kommer leva kvar i boken. Där kommer jag alltid hitta min bror igen.
Stella Kennedy
Journalist: Keith Jefferson
Plats: London
EKO-001 – Författare: Nils Jansson
EKO 001, så heter det sönderfallna gruvsamhället, som befann sig i en instabil bana mitt i asteroidbältet; mellan en rosthög och en massa lögner.
Får jag leka? Det var min första tanke. Jag släppte mitt arbete och såg mig omkring. Allt var kalt och rostigt från årtusenden av onödigt syre på gruvbasen. För att de enda som var kvar var robotar. Vill ni leka? Jag såg på de sönderrostade robotarna. Det kom inget svar och allt var tyst. Om ni inte vill leka så bygger jag någon som vill leka! Jag började leta mitt bland de elaka robotarnas skal, jag tog allt som skulle kunna bli något. Jag var nästan färdig men jag skulle behöva en AMI-processor som bara fanns i storroboten Modos gigantiska moderkort. Ljuset från den stora glödlampan som stod utanför EKO 001 som alla kallade sol blev starkare hela tiden.
Varför lämnade Människan mig så ensam? I all den här röran också. Det var det jag tänkte på vägen till storroboten Modos. Den höga porten öppnades inte hur mycket jag än tryckte, så jag gav mig av till EKOs centralserver.
En stor rostig järnstruktur i form av en sfär. Där fanns den centrala processorn, jag klättrade upp för järnstrukturen, den rasade. Allt rasade. Processorn gick i bitar. Jag stoppade den största biten i en av robotarna jag byggt, den skakades till liv. Vi skrattade, något jag aldrig gjort förut, och utanför steg Venus med sina gröna fält och människans sista hem över horisonten.