Julen är över men ut kastas inte granen förrän tjugondag knut! Nedan följer Ida Grimhedens julnovell ”En julsång”. Ha ett trevligt nytt år allesammans!

En julsång

Vega tittade ut genom fönstret. Hon hade gjort det i timmar nu. Allteftersom hon satt i fönsterkarmen och lät benen somna släcktes hela stan, hus efter hus, rum efter rum, ner. Nu kunde hon räkna alla tända rum hon såg. Inte som stjärnorna, de oräkneliga, till synes oändliga, ljuspunkter som hon skulle ha sett om hon inte suttit här inne. Hon kom att tänka på en natt för fem år sedan. Vega och hennes pappa hade åkt ut med bilen till en äng ett par mil utanför stan. Hon hade varit så påbyltad med kläder att hon kände sig som en planet försökande att ta sig fram utan att rulla (en orimligt svår uppgift). När de släpat det hopfällda teleskopet och en liten ryggsäck med ett par mackor, en termos varm choklad och ett par koppar ut på fältet hade det nästan mörknat helt och solen hade sjunkit allt snabbare. Medan pappa Christoffer fumligt i sina tjocka vantar monterade ihop teleskopet hade Vega vänt huvudet uppåt, mot stjärnorna, rymden, oändligheten som sträckte ut sig ovanför henne och omslöt henne och stirrat som förtrollad ända tills hennes pappa varsamt skakat hennes axel. Sedan hade de ägnat resten av natten tittandes genom teleskopet, omväxlande med att dricka den varma chokladen, ångande i den kyliga vinterluften. Vega hade envisats med att ta med den mugg hon hade fått på sin förra födelsedag, med ett motiv av solsystemets alla planeter cirkulerandes kring muggen. Det hade varit en av de lyckligaste stunderna i hennes liv, som så ofta när hon var med Christoffer. Hon önskade att han hade varit här. Men det var han inte. Inte längre.

Hon hörde ljudet av något som föll som föll i golvet tätt följt av en lång radda med ord som inte skulle passat på julottan. Hon vände sig om.

-Nej!

En djup röst med en något underlig form av auktoritet ljöd från personen som stod framför Vega och hon kom på sig själv med att känna lättnad att mamma inte var hemma. Hon flyttade blicken från den omfångsrika magen upp till det stora, skäggtäckta ansiktet och kom sedan att tänka på att en gigantisk, vilt främmande man kommit in i hennes lägenhet på något märkligt sätt och sa därefter den mycket intelligenta och genomtänkta frasen:

-Öh…Va?

Mannen stirrade på henne med en blandning av förvåning och irritation i blicken.

-Du såg mig.

Vega stirrade tillbaka, minst lika förvånad. Vad handlade allt det här om? Här stod Vega, i sin egen lägenhet, och en främling blev irriterad för att hon såg honom.

-Ja, sa hon och kände hur förvåningen hade övergått i ilska. Hon stängde sin förut halvöppna mun och knep istället ihop den till ett streck innan hon fortsatte.

-Jag såg dig. Jag ser dig fortfarande. Vad gör du ens här? Och vem är du? Varför är du utklädd på det där viset?

-Utklädd! Skrockade mannen. Ta det lugnt, flicka lilla, och lyssna på mig nu.

Han pausade i några sekunder medan Vega kände ilskan rinna av henne som grädden efter en kastad tårta. Hon såg uppfodrande på honom. Undrade vad han hade att säga.

-Det här är lite svårt att förklara. Du har möjligtvis inte lite mjölk? Man blir så törstig av allt arbete. En kaka skulle heller inte skada.

Han gick och satte sig i en av de två fåtöljerna som stod intill den välfyllda bokhyllan i vardagsrummet och Vega blev förbryllad över att han verkade så hemmastadd. Hon kom dock inte på något annat att göra utan gick och hämtade mjölk och kakor till både mannen och sig själv och satte sig sedan ner i den andra fåtöljen. Hon brukade älska känslan av att sjunka djupt ner i fåtöljens mjuka tyg men var denna natt alldeles för upptagen av mannen snett framför henne för att tänka på det. Hon knäppte händerna under hakan och väntade än en gång på att den okända mannen skulle ge sig till tals.

-Jo, började han, med en lätt, nästan omärkbar darrning på rösten. Han pausade igen.

-Jo, sa han igen. Det här kan nog vara lite svårt att greppa. Okej, vi säger så här. Jag är inte direkt någon vanlig främling som av ingen anledning alls sitter i en främmande lägenhet. Det jag säger nu kanske låter orimligt och du kommer nog inte att tro mig, men avbryt mig inte. Förstått?

Han tittade på Vega som långsamt nickade.

-Jag är tomten.

Hon stirrade på honom. På de röda kläderna, på det vita skägget. Hon undrade vad i hela friden som höll på att hända. Det kändes som någon form av enormt urspårat skämt men av någon anledning som Vega inte kunde komma på var hon ändå inte på långa vägar lika skeptisk som hon borde vara.

-Du är tomten?

Hon förbannade sig själv över sin korkade fråga. Han skulle inte direkt ändra sitt påstående om sin identitet bara för att en urdum flicka ställde en urdum fråga.

-Har du något bevis.

Vad sa hon egentligen? Vad tusan höll på att hända och vad hade hon för del i det?

-Nej Vega önskade-sig-en-hundvalp-när-hon-var-fem-men-fick-ingen Andersson, men om du bara är villig att lyssna på mig kommer du nog snart förstå. Det är en lång historia men jag ska försöka mitt bästa med att berätta den för dig. Har du möjligtvis hört talas om Kvantteorin?

Hon sken upp när hon hörde ordet. Hon hade fått en tjock bok av Christoffer dagen innan han åkt iväg och hon hade läst den så mycket att hon kunde citera långa stycken av den utantill.

-Du var en kunnig en. Vilken tur, för vi har inte mycket tid. Du vet också att koloniseringen av Mars inleddes för 23 år sedan. De kunde inte ha frågat mig först, tillade han för sig själv. Förstår du vilka problem det ledde till?

Han väntade inte på att hon skulle svara utan fortsatte direkt.

-Jag hade redan det svårt som det var att färdas runt hela Jorden på julnatten. Tur förresten att ni uppe i Skandinavien bestämt sig för att ni inte orkar vänta med presenterna till den 25:e. I alla fall, när folk började flytta till Mars var det inte längre möjligt att med hjälp av renar och släde hinna med att dela ut alla paket på julnatten. (Visserligen hade tomten 24 timmar på sig tack vare tidszonerna men det är ändå ganska mycket att hinna med.) Jag fick riktigt bråttom och behövde jobba flera timmar övertid med att komma på en lösning. Ärligt talat kanske det inte riktigt var jag som kom på det. En av mina underställda, nissen Niels, kom med lösningen. Jag förstår kanske inte helt hur det går till men det bygger på att jag är på alla ställen samtidigt tack vare kvantmekaniken. Men nu har du sett mig, avlutade han med en suck.

Den här gången behövde Vega inte fråga. Hon förstod. Enda sättet för tomten att hinna dela ut alla julklappar var att dela ut alla på samma gång. På samma sätt som att Schrödingers katt är både död och levande samtidigt var tomten både på Jorden och på Mars, och på alla andra platser, samtidigt. Men nu hade Vega sett honom och på samma sätt som att katten när man öppnar lådan och tittar efter måste vara antingen död eller levande kunde inte tomten längre vara på alla platser samtidigt längre. Han var här. Bara här. Hon tittade på armbandsuret som hon hade runt sin handled.

-Och du har tre timmar på dig att lämna alla kvarvarande paket.

Hon önskade att Christoffer var här. Han hade kommit på någon lösning. Han hade lärt henne så mycket. Han kunde så mycket. Han hade kommit på det. Hon visste det. Hon visste det!

-Du sa att du kan använda kvantfysiken på makronivå också? Frågade hon.

Han nickade med ett förbryllat uttryck i ögonen. Hon kände idén formas i hennes huvud samtidigt som hon pratade.

-Och du måste från Jorden till Mars.

Alla pusselbitar började pussla ihop sig själva i en sådan fart att hon knappt hann följa med.

-Mars är på omloppsbanan precis utanför Jorden, fortsatte hon och pratade allt snabbare. Borde du inte kunna…

Hon tog ett djupt andetag och la till sist fram slutet av hennes tankekedja, bilden som nu inte längre var suddig utan blank som en spegel.

-…ta ett kvantsprång? Med hjälp av rätt mängd energi borde du, på samma sätt som elektronorna kan, flytta dig från ett inre till ett yttre skal, från Jorden till Mars, ytan att färdas den sträckan. Du skulle komma dit på ingen tid alls.

Hon hade nästan studsat när hon berättade sin plan men kände nu hur tung kroppen blev och sjunk sakta tillbaka i fåtöljen.

-Men du behöver energi.

-Mycket energi.

-Men du måste ha behövt massor med energi förut, när vi bara bodde på Jorden, också. Renarna kan ju inte bara ”sprungit” i luften, Jordens gravitation är alldeles för stark för det. Hur gjorde du förut?

-Jo, sa tomten. På den gamla goda tiden, innan Bohr och Mars och allt sådant där modernt påhitt, då drevs släden helt enkelt av julglädjen. Men det var före alla mobiltelefoner och nu sitter alla helt uppslukade av sina skärmar. De som sprider julglädjen blir allt färre och de som förut tog emot den sitter nu zombiefierade framför telefoner och TV-apparater så julglädjesenergin skulle nu för tiden knappt kunna driva den GPS som jag hade på släden för att kunna navigera. Alla sitter vid sina telefoner.

-Alla sitter vid sina telefoner. Där har vi det! Julglädjen kommer ur gemenskapen. Tänk om man skulle använda telefonerna som de var tänkta för att användas, för att föra samman människor, istället för som de används nu, genom att isolera alla. Skulle inte du kunna ladda upp en app till alla telefoner där alla kan förenas, som något slags gigantisk Skype? Du kan få hela Jordens uppmärksamhet för att sedan skapa julglädje och gemenskap och bara ta tillvara på den energin som skapas. Det borde räcka för ett kvantsprång.

Tomten såg upplyft ut och sa sedan med ett leende som skulle passat på vilket barn som helst som hade tjuvkikat på julklapparna:

-Så vi ska hacka alla telefoner?

-Det är bara en gång. Och det är faktist det enda sättet vi har kommit på för att lösa julklappsdistribueringen. Snälla.

Inom loppet av en halvtimme hade alla telefoner på hela planeten en ny app som blinkade rött. 27 sekunder senare var sju miljarder användare registrerade. Tomten tryckte på knappen där det stod ”Starta samtal” och lät signalen skickas iväg till mobilerna.

-Hej, sa han försiktigt. Vi har alla samlats, eller ja, typ samlats. I alla fall: Vi har alla uppkopplats här tillsammans för att låta alla ta del av glädjen och gemenskapen som julen för med sig. Till alla ni som firar tillsammans med någon ni tycker om, och till alla er som inte har någon att fira med: Ha en riktigt god jul och låt oss alla sjunga en sång tillsammans. Ska vi säga ”White Christmas”? Jag sätter på texten så kan alla sjunga med.

Först var allting tyst. Vega kunde inte stå ut med tystnaden så hon tog ett djupt andetag, släppte alla pinsamhetssppärrar och brast ut i:

-I’m dreaming of a white Christmas

Tomten hjälpte henne och stämde in med sin kraftiga stämma.

-Just like the ones I used to know

När sången hade kommit till ”May your days be merry and bright” dånade sju miljarder stämmor, aningen falskt, genom appen och till slut behövdes inte telefonen för att höra, sången strömmade in, från våningen ovanför, nedanför och till slut hördes hela staden sjunga.

-Snabbt, sa tomten. Ut till släden. De rusade ner de fem trapporna ner till marken och hoppade upp i släden. Ena sekunden var hon ute på gatan och i den andra stod släden utanför en byggnad, framför en person hon kände igen. Hon tittade upp på den röda himlen och sedan på personen framför henne.

-Pappa!