Välkommen till SIRIUS! Vi är ett gäng ungdomar i Stockholm som tycker om att mötas och lära oss om rymden.

SIRIUS är Astronomisk Ungdoms lokalförening i Stockholm. Vi brinner för astronomi och rymdfart och vill främja ungdomars intresse för dessa ämnen. Vi möts regelbundet på olika platser i Stockholm och gör saker där man får lära sig om astronomi och rymden. Detta kan vara allting från stjärnskådningar med vårt teleskop, filmkvällar och föreläsningar. Det är jätteroligt att möta andra människor som har samma intresse som en själv och tillsammans med en god fika kan allting möjliggöras.

Vill du lära känna trevliga människor och delta i roliga rymdaktiviteter lokalt i Stockholm? Bli medlem i SIRIUS!

Vill du veta mer om oss och våra aktiviteter? Gå med i vår Facebook-grupp, det är där vi är mest aktiva! Du kan alltid maila oss på sirius@au.se om du vill komma i kontakt med oss eller har några frågor.

Vi har flera aktiviteter på gång under den närmaste tiden så välkommen och var med!

Med vänliga hälsningar,
SIRIUS

Vad händer i Sirius?

En julsång – av Ida Grimheden

Julen är över men ut kastas inte granen förrän tjugondag knut! Nedan följer Ida Grimhedens julnovell ”En julsång”. Ha ett trevligt nytt år allesammans!

En julsång

Vega tittade ut genom fönstret. Hon hade gjort det i timmar nu. Allteftersom hon satt i fönsterkarmen och lät benen somna släcktes hela stan, hus efter hus, rum efter rum, ner. Nu kunde hon räkna alla tända rum hon såg. Inte som stjärnorna, de oräkneliga, till synes oändliga, ljuspunkter som hon skulle ha sett om hon inte suttit här inne. Hon kom att tänka på en natt för fem år sedan. Vega och hennes pappa hade åkt ut med bilen till en äng ett par mil utanför stan. Hon hade varit så påbyltad med kläder att hon kände sig som en planet försökande att ta sig fram utan att rulla (en orimligt svår uppgift). När de släpat det hopfällda teleskopet och en liten ryggsäck med ett par mackor, en termos varm choklad och ett par koppar ut på fältet hade det nästan mörknat helt och solen hade sjunkit allt snabbare. Medan pappa Christoffer fumligt i sina tjocka vantar monterade ihop teleskopet hade Vega vänt huvudet uppåt, mot stjärnorna, rymden, oändligheten som sträckte ut sig ovanför henne och omslöt henne och stirrat som förtrollad ända tills hennes pappa varsamt skakat hennes axel. Sedan hade de ägnat resten av natten tittandes genom teleskopet, omväxlande med att dricka den varma chokladen, ångande i den kyliga vinterluften. Vega hade envisats med att ta med den mugg hon hade fått på sin förra födelsedag, med ett motiv av solsystemets alla planeter cirkulerandes kring muggen. Det hade varit en av de lyckligaste stunderna i hennes liv, som så ofta när hon var med Christoffer. Hon önskade att han hade varit här. Men det var han inte. Inte längre.

Hon hörde ljudet av något som föll som föll i golvet tätt följt av en lång radda med ord som inte skulle passat på julottan. Hon vände sig om.

-Nej!

En djup röst med en något underlig form av auktoritet ljöd från personen som stod framför Vega och hon kom på sig själv med att känna lättnad att mamma inte var hemma. Hon flyttade blicken från den omfångsrika magen upp till det stora, skäggtäckta ansiktet och kom sedan att tänka på att en gigantisk, vilt främmande man kommit in i hennes lägenhet på något märkligt sätt och sa därefter den mycket intelligenta och genomtänkta frasen:

-Öh…Va?

Mannen stirrade på henne med en blandning av förvåning och irritation i blicken.

-Du såg mig.

Vega stirrade tillbaka, minst lika förvånad. Vad handlade allt det här om? Här stod Vega, i sin egen lägenhet, och en främling blev irriterad för att hon såg honom.

-Ja, sa hon och kände hur förvåningen hade övergått i ilska. Hon stängde sin förut halvöppna mun och knep istället ihop den till ett streck innan hon fortsatte.

-Jag såg dig. Jag ser dig fortfarande. Vad gör du ens här? Och vem är du? Varför är du utklädd på det där viset?

-Utklädd! Skrockade mannen. Ta det lugnt, flicka lilla, och lyssna på mig nu.

Han pausade i några sekunder medan Vega kände ilskan rinna av henne som grädden efter en kastad tårta. Hon såg uppfodrande på honom. Undrade vad han hade att säga.

-Det här är lite svårt att förklara. Du har möjligtvis inte lite mjölk? Man blir så törstig av allt arbete. En kaka skulle heller inte skada.

Han gick och satte sig i en av de två fåtöljerna som stod intill den välfyllda bokhyllan i vardagsrummet och Vega blev förbryllad över att han verkade så hemmastadd. Hon kom dock inte på något annat att göra utan gick och hämtade mjölk och kakor till både mannen och sig själv och satte sig sedan ner i den andra fåtöljen. Hon brukade älska känslan av att sjunka djupt ner i fåtöljens mjuka tyg men var denna natt alldeles för upptagen av mannen snett framför henne för att tänka på det. Hon knäppte händerna under hakan och väntade än en gång på att den okända mannen skulle ge sig till tals.

-Jo, började han, med en lätt, nästan omärkbar darrning på rösten. Han pausade igen.

-Jo, sa han igen. Det här kan nog vara lite svårt att greppa. Okej, vi säger så här. Jag är inte direkt någon vanlig främling som av ingen anledning alls sitter i en främmande lägenhet. Det jag säger nu kanske låter orimligt och du kommer nog inte att tro mig, men avbryt mig inte. Förstått?

Han tittade på Vega som långsamt nickade.

-Jag är tomten.

Hon stirrade på honom. På de röda kläderna, på det vita skägget. Hon undrade vad i hela friden som höll på att hända. Det kändes som någon form av enormt urspårat skämt men av någon anledning som Vega inte kunde komma på var hon ändå inte på långa vägar lika skeptisk som hon borde vara.

-Du är tomten?

Hon förbannade sig själv över sin korkade fråga. Han skulle inte direkt ändra sitt påstående om sin identitet bara för att en urdum flicka ställde en urdum fråga.

-Har du något bevis.

Vad sa hon egentligen? Vad tusan höll på att hända och vad hade hon för del i det?

-Nej Vega önskade-sig-en-hundvalp-när-hon-var-fem-men-fick-ingen Andersson, men om du bara är villig att lyssna på mig kommer du nog snart förstå. Det är en lång historia men jag ska försöka mitt bästa med att berätta den för dig. Har du möjligtvis hört talas om Kvantteorin?

Hon sken upp när hon hörde ordet. Hon hade fått en tjock bok av Christoffer dagen innan han åkt iväg och hon hade läst den så mycket att hon kunde citera långa stycken av den utantill.

-Du var en kunnig en. Vilken tur, för vi har inte mycket tid. Du vet också att koloniseringen av Mars inleddes för 23 år sedan. De kunde inte ha frågat mig först, tillade han för sig själv. Förstår du vilka problem det ledde till?

Han väntade inte på att hon skulle svara utan fortsatte direkt.

-Jag hade redan det svårt som det var att färdas runt hela Jorden på julnatten. Tur förresten att ni uppe i Skandinavien bestämt sig för att ni inte orkar vänta med presenterna till den 25:e. I alla fall, när folk började flytta till Mars var det inte längre möjligt att med hjälp av renar och släde hinna med att dela ut alla paket på julnatten. (Visserligen hade tomten 24 timmar på sig tack vare tidszonerna men det är ändå ganska mycket att hinna med.) Jag fick riktigt bråttom och behövde jobba flera timmar övertid med att komma på en lösning. Ärligt talat kanske det inte riktigt var jag som kom på det. En av mina underställda, nissen Niels, kom med lösningen. Jag förstår kanske inte helt hur det går till men det bygger på att jag är på alla ställen samtidigt tack vare kvantmekaniken. Men nu har du sett mig, avlutade han med en suck.

Den här gången behövde Vega inte fråga. Hon förstod. Enda sättet för tomten att hinna dela ut alla julklappar var att dela ut alla på samma gång. På samma sätt som att Schrödingers katt är både död och levande samtidigt var tomten både på Jorden och på Mars, och på alla andra platser, samtidigt. Men nu hade Vega sett honom och på samma sätt som att katten när man öppnar lådan och tittar efter måste vara antingen död eller levande kunde inte tomten längre vara på alla platser samtidigt längre. Han var här. Bara här. Hon tittade på armbandsuret som hon hade runt sin handled.

-Och du har tre timmar på dig att lämna alla kvarvarande paket.

Hon önskade att Christoffer var här. Han hade kommit på någon lösning. Han hade lärt henne så mycket. Han kunde så mycket. Han hade kommit på det. Hon visste det. Hon visste det!

-Du sa att du kan använda kvantfysiken på makronivå också? Frågade hon.

Han nickade med ett förbryllat uttryck i ögonen. Hon kände idén formas i hennes huvud samtidigt som hon pratade.

-Och du måste från Jorden till Mars.

Alla pusselbitar började pussla ihop sig själva i en sådan fart att hon knappt hann följa med.

-Mars är på omloppsbanan precis utanför Jorden, fortsatte hon och pratade allt snabbare. Borde du inte kunna…

Hon tog ett djupt andetag och la till sist fram slutet av hennes tankekedja, bilden som nu inte längre var suddig utan blank som en spegel.

-…ta ett kvantsprång? Med hjälp av rätt mängd energi borde du, på samma sätt som elektronorna kan, flytta dig från ett inre till ett yttre skal, från Jorden till Mars, ytan att färdas den sträckan. Du skulle komma dit på ingen tid alls.

Hon hade nästan studsat när hon berättade sin plan men kände nu hur tung kroppen blev och sjunk sakta tillbaka i fåtöljen.

-Men du behöver energi.

-Mycket energi.

-Men du måste ha behövt massor med energi förut, när vi bara bodde på Jorden, också. Renarna kan ju inte bara ”sprungit” i luften, Jordens gravitation är alldeles för stark för det. Hur gjorde du förut?

-Jo, sa tomten. På den gamla goda tiden, innan Bohr och Mars och allt sådant där modernt påhitt, då drevs släden helt enkelt av julglädjen. Men det var före alla mobiltelefoner och nu sitter alla helt uppslukade av sina skärmar. De som sprider julglädjen blir allt färre och de som förut tog emot den sitter nu zombiefierade framför telefoner och TV-apparater så julglädjesenergin skulle nu för tiden knappt kunna driva den GPS som jag hade på släden för att kunna navigera. Alla sitter vid sina telefoner.

-Alla sitter vid sina telefoner. Där har vi det! Julglädjen kommer ur gemenskapen. Tänk om man skulle använda telefonerna som de var tänkta för att användas, för att föra samman människor, istället för som de används nu, genom att isolera alla. Skulle inte du kunna ladda upp en app till alla telefoner där alla kan förenas, som något slags gigantisk Skype? Du kan få hela Jordens uppmärksamhet för att sedan skapa julglädje och gemenskap och bara ta tillvara på den energin som skapas. Det borde räcka för ett kvantsprång.

Tomten såg upplyft ut och sa sedan med ett leende som skulle passat på vilket barn som helst som hade tjuvkikat på julklapparna:

-Så vi ska hacka alla telefoner?

-Det är bara en gång. Och det är faktist det enda sättet vi har kommit på för att lösa julklappsdistribueringen. Snälla.

Inom loppet av en halvtimme hade alla telefoner på hela planeten en ny app som blinkade rött. 27 sekunder senare var sju miljarder användare registrerade. Tomten tryckte på knappen där det stod ”Starta samtal” och lät signalen skickas iväg till mobilerna.

-Hej, sa han försiktigt. Vi har alla samlats, eller ja, typ samlats. I alla fall: Vi har alla uppkopplats här tillsammans för att låta alla ta del av glädjen och gemenskapen som julen för med sig. Till alla ni som firar tillsammans med någon ni tycker om, och till alla er som inte har någon att fira med: Ha en riktigt god jul och låt oss alla sjunga en sång tillsammans. Ska vi säga ”White Christmas”? Jag sätter på texten så kan alla sjunga med.

Först var allting tyst. Vega kunde inte stå ut med tystnaden så hon tog ett djupt andetag, släppte alla pinsamhetssppärrar och brast ut i:

-I’m dreaming of a white Christmas

Tomten hjälpte henne och stämde in med sin kraftiga stämma.

-Just like the ones I used to know

När sången hade kommit till ”May your days be merry and bright” dånade sju miljarder stämmor, aningen falskt, genom appen och till slut behövdes inte telefonen för att höra, sången strömmade in, från våningen ovanför, nedanför och till slut hördes hela staden sjunga.

-Snabbt, sa tomten. Ut till släden. De rusade ner de fem trapporna ner till marken och hoppade upp i släden. Ena sekunden var hon ute på gatan och i den andra stod släden utanför en byggnad, framför en person hon kände igen. Hon tittade upp på den röda himlen och sedan på personen framför henne.

-Pappa!

MEGAHELG RYMD!

ST: Vinnarna av tipspromenaden visar upp sina priser.

ST: En tävlande i tipspromenaden lämnar in sina svar till AUs bord. Framför står priserna.

Nu är ännu en vecka avklarad och jag kan äntligen sätta mig ner för att skriva. Om vad? Om Astronomins dag och natt såklart!

I helgen som var engagerades många roliga aktiviteter runt om i landet under Astronomins dag och natt, en helg tillägnad rymden och alla vi som bor i och uppskattar den. För varför skulle vi inte tycka att rymden är intressant om vi ändå bor i den?

Hur som helst var bland annat SIRIUS på Tekniska museet som under helgen lade sitt fokus på rymden. Där höll vi tre olika aktiviteter och de aktiviteterna var pyssel, tipspromenad och Kerbal Space Program.

I vår pysselhörna byggde vi kometer av bland annat flörtkulor, blompinnar och folie, till de vackra kometsvansarna använde vi oss av färgglatt papper!
Tipspromenaden gick ut på 12 frågor,-och en utslagsfråga, om rymden. De handlade om allt från astronauter till exoplaneter, och för att vara ärlig visste jag själv inte alla svaren och måste erkänna att jag inte skulle ha en chans till att vinna något av våra härliga priser! Jajamensan, för priser hade vi tack vare Playmobil och deras nya rymdkollektion som kommer ut till jul, missade du därför chansen att vinna ett av de fina priserna behöver du inte vänta länge tills du kan köpa ett av dem själv.
Sist men inte minst hade vi Kerbal Space Program, ett jätteroligt spel där man får skjuta upp sina egna raketer och, förhoppningsvis, tillochmed landa på månen! Detta lockade så många nyfikna barn,-och en och annan förälder, att det blev för dem att skynda sig till oss och skriva ner sig på anmälningslistan.

ST: Barn syns i profil spela (KSP) på datorer.

Vår helg på tekniska museet var så rolig att den dessvärre snabbt tog slut, men ledsna ska vi inte vara för det, nästa år kommer garanterat bli lika rolig om inte bättre! Tills dess fortsätter SIRIUS och Astronomisk Ungdom att engagera oss och ha fler roliga aktiviteter, för vet du vad? För oss är det Astronomins dag och natt varje dag (och natt).

Text: Emanuel HS

Bild: Oscar Larsson

 

SIRIUS skrivtävling: Vinnare och bidrag!

Ida Grimheden
Fotograf: Hanna Westman

Idag delades pris ut till vinnaren av Sirius skrivtävling sommaren 2018, och alla bidrag var fantastiska. Tyvärr kunde endast en få pris och därför var ett beslut tvunget att tas, grumlandet var inte lätt!

Med en novell som både ger tankar om liv i rymden och faktiskt också ger det en realistisk bild på en absolut möjlig framtid, lyckades också humorn, liksom allvaret, få plats i det vinnande bidraget skrivet av Ida Grimheden.

Nedan följer tre oerhört fantastiska noveller inskickade till tävlingen med först ut:

Under ytan  – Författare: Ida Grimheden


Det var första gången Livia skulle ha ett uppdrag utanför rymdbasen. Hon borstade bort sitt kortklippta kastanjebruna hår från ögonen och studsade sedan till laboratoriet där hon hämtade provutrustning. Livia skulle äntligen få utforska Enceladus möjlighet till liv på egen hand. En gång hade hon fått analysera ett provresultat och hon hade varit säker på att någonting levande fanns i det men det hade sedan visat sig att den analysen varit fel. Hon ville så gärna hitta liv, det var därför hon från första början ville utbilda sig till astronaut. Under hela den tuffa utbildningen hade hoppet om utomjordiskt liv varit hennes drivkraft, gjort så att hon orkade fortsätta kämpa. Och här var hon, på en av de första rymdbaserna som byggts, Jacques Space Station på Enceladus.

Utan att hon märkte det hade hon kommit fram till öppningen och tagit på sig sin rymddräkt. Hon öppnade luckan och klev ut. Hon stod där i säkert flera minuter, paralyserad av den frusna världen som bredde ut sig framför henne. Hon hade sett Enceladus massvis av gånger, både på film och genom flera fönster men att se det i verkligheten var helt annorlunda. Hon började sakta halvt gå halvt studsa fram till den markerade provplatsen och stack ned en liten maskin som surrade ner i det kilometerdjupa borrade hålet, samlade upp en deciliter av det iskalla vattnet där nere och sedan flög upp igen. När Livia fångat maskinen upptäckte hon hur kall hon var och kylan blandat med nyfikenheten fick övertaget om utsikten och hon började hoppfullt sin promenad tillbaka mot rymdstationen.

Livia kunde inte tro sina ögon. Det här var vad hon hade hoppats på i hela sitt liv. Hon stod i det vitglänsande, för starkt upplysta laboratoriet fullt med maskiner som hon för tre år sedan inte haft någon aning om vad de skulle användas till. Analysen av vattnet hon fått med sig tillbaka hade precis blivit färdig och här stod hon, Livia, med en deciliter vatten i ett avlångt rör med en digital skylt som visade att detta vatten innehöll de första utomjordiska organismer någon människa någonsin hittat.

Den kvällen när alla satt i matsalen och smakade på några alger som några i astronautteamet fått till uppgift att odla ställde sig Livia upp och påkallade allas uppmärksamhet.

”Jag har glada nyheter att berätta” sa hon uppspelt. Hon fortsatte sedan med att förklara hur hon hade analyserat vattnet och fått fram resultatet. När hon slutligen var färdig såg hon hoppfullt ut över alla ansikten och möttes av blandade känslor. Några såg nyfiket upp på henne medans andra stirrade misstroget. Ett ansikte lade hon särskilt märke till. Christian, en amerikan som hon hade rest hela vägen till denna avlägsna måne med, såg på henne med en blandning av misstro och förtvivlan. När han upptäckte att hon kollade på honom vände han hastigt bort blicken.

Liv… Analyserat prov… Titta själva… Christian tänkte på vad Livia hade sagt. Det fick inte vara sant. Gud skulle inte skapat något annat liv än det som fanns på jorden, han hade varit säker på det. Hon måste ha ljugit. En liten röst i hans huvud kunde dock inte hålla tyst. Tänk om hon talade sanning?

Livia öppnade dörren till laboratoriet. Hon hade aldrig varit så nervös i hela sitt liv och hennes händer darrade när hon tryckte ner dörrhandtaget. Hon såg sig om i rummet och gick sedan fram till provröret. Hon stirrade på den digitala skylten där orden ”Sign of life” stått för bara några timmar sedan men som nu visade ”No sign of life”.

”Den visade positivt när jag gjorde testet” sa Livia desperat. När hon åter vände sig mot de andra såg hon blickarna de kastade och hörde vad de mumlade till varandra.

”Kommer du ihåg förra gången?”, ”…hennes fantasi”, ”lögn…”. Hon kunde inte tro det. Hon fick inte ha fel, inte igen. Tänk om det bara varit önsketänkande den dagen också. Hade hon verkligen varit helt säker? Tvivlet spred sig allt snabbare tills det fyllde hela Livias kropp. Hon stod inte ut att vara här längre, inte med de här människorna. Hon rusade ut ur laboratoriet och slängde igen dörren efter sig. Det sista hon hann se var Christians självbelåtna flin.

Tre dagar hade gått sedan hon berättat för alla om livet. Hon stod vid ett fönster och tittade ut i den vidsträckta rymden som bredde ut sig framför henne, ett oändligt hav av stjärnor, planeter och månar. Någonstans därute måste det väl finnas? Andra varelser som kanske just i detta ögonblick också såg ut över detta ständigt pågående skådespel och som också undrade över andra livsformer långt, långt borta. Eller små organismer som ovetandes om livet över ytan guppade runt i något okänt hav.

Hennes allt mer svävande tankegång fick ett abrupt slut som orsakades av ett minne, Christians självbelåtna flin. Hon måste prata med honom.

Hon stod vid glasdörren som ledde till Christians rum och knackade. Ingen var där. Ett pling inifrån rummet fick henne att kika in genom den stora glasrutan. På bordet som stod intill andra änden av rummet var Christians laptop uppfälld. Plinget hade varit ljudet av ett meddelande som kommit fram. Livia kunde inte låta bli att läsa. Mailet innehöll förutom avsändaren endast två ord: TRUMP, DONALD: EXCELLENT JOB!!!

 

Rymdpiloten-2043 – Författare: Sofia Svahn

 

Det är ännu ett världskrig eller ska man säga rymdkrig. Den stora blå planeten Neptunus som var så vacker förr har blivit en enda stor krigszon. Han är den ända mänskliga varelse, resten är androider eller mekaniska ting. Ingen kontakt med jorden eller något annat. Bara döda ting. Det är också det enda dom ser, att döda.

Jag går med tunga och bestämda steg emot ett livsfarligt öde. Varför valde jag detta? Varför utbildade jag mig till rymdpilot? Tankarna blir bara större och mer dömande. Svävaren kommer närmare och närmare och snart är det dags att sätta sig i hytten och försvara en planet som jag hatar. Jag blir snarare tvingad. Jag känner lukten av bränt och hör hur fler och fler motorer börjar snurra. Paniken och rädslan sätter sig djupare och djupare i halsgropen.

Jag sätter mig darrande ner i hytten och känner det varma genomskinliga ståltaket trycka sig närmare, snart är det dags. En android gör tummen upp utanför och jag startar motorn. Den där androiden har han aldrig gillat. Dom där mordiska ögonen, en riktig psykopat. Så är dom alla. Varför ska jag förknippas med en sån som han? Varför är jag ens här? Det kommer en tillbakablick på en pojke som köper sin första model av ett rymdflyg. Hur kunde något så oskyldigt bli en dödsmaskin. Varför, hur tänkte jag? Hur kunde jag tro att bli rymdpilot skulle bli bra, den där sommaren 2025. Eller redan som liten pojke. Tillbaka till verkligheten, fokusera om du vill överleva. Men det var svårt. Redan igår hade fem piloter dött i exploderande silvriga svävare som störtar ner i det kalla mörka gasfyllda vattnet, som är så djupt och otroligt skrämmande. Fokusera! Hör han igen i huvudet.

Svävaren börjar åka fortare och fortare på den känslokalla planen. Han ser sig om, alla dom andra ser fokuserade ut. Ja, det är ju inte så konstigt. Dom är alla androider. Alla utom han själv. Paniken stiger mer och mer. Jag är inte som dom, men det kan inte hjälpas nu, det är försent. Svävaren stiger nu, högre och högre. Väl uppe i luften går det inte att vända. Jag får skylla mig själv att jag gick den där snabbutbildningen.

Den genomträngande bastonen i svävarens motor blir bara större och större. Men plötsligt blir det otakt. Det kommer en okänd ton. Långt borta vid horisonten ser man ett tiotal svarta prickar som kommer allt närmare och blir mer hotfulla. Till slut går det upp för honom att det är svävare från Mars som är beredda att attackera. Nej! Inte nu, mitt i utbildningen!? Vad ska jag göra nu!? Han tittar mot dom andra piloterna som ser helt nollställda ut. Inte en enda blinkning. Nu gäller det att fokuse… PANG! Helt plötsligt från ingenstans störtar ett stort brinnande silvrigt fordon ner i det djupa havet. Paniken kommer som en snabb fors i hjärtat. Pulsen pumpar allt snabbare och det känns som om hjärtat ska hoppa ut när som helst. Nu gäller det att rädda sitt eget skinn. Vad ska jag annars göra! Han gör en kraftig vänstersväng när ett tiotal kulor kommer emot honom. Svävaren bakom honom störtar precis som det förra. Han hinner aldrig uppfatta om det var en utav hans egna eller motståndare. Det är försent. Jag kan inte tänka på det nu. Nästa gång kanske det är jag!

När han är påväg att dyka ner så PANG! Ena vingen är skadad. Fan! Skriker han. Nu är det bara sekunder som gäller. Det är så trångt i svävaren att det känns som att han ska kvävas av all rök och ångest. Han ser i det lilla fönstret att himmelen försvinner och vattnet kommer närmare. Som tur är har han redan på sig fallskärmen som han satte på sig i säkerhetskull, som dom andra piloterna kallade honom fånig för. Dörren kan han glömma att hoppa ut från, det är för mycket rök och eld. Taket är den enda lösningen. Det bländande silvertaket är så trögt och varmt och han mister flera viktiga sekunder. Poff! Han fick upp det. Han tar sig upp på taket och är redo att hoppa när ett stort svart rymdplan kommer i en svindlande fart emot honom. Han hoppar av skräck ner från svävaren och är redo att fälla ut fallskärmen. Det är bara några sekunder kvar innan hans svävare störtar ner i vattnet. När han precis ska fälla ut fallskärmen känner han till sin fasa att höger armbåge har smält utav elden i motorerna. Det är till och med så att läderjackan har smält in i huden. Men det struntar han i. Han har bara en tanke i huvudet, överleva!

När han väl har fällt ut fallskärmen kommer nästa ångest. Vart ska han ta vägen när han väl kommer ner i vattnet!? Han kan inte simma på grund av den smälta armbågen. Han kollar panikslaget omkring sig om det finns några klippor, öar, delar från svävare och till och med döda kroppar han kan flyta på. Där! En vingdel ligger inte långt borta från honom. Han siktar in sig på att falla ner i vattnet och sedan ta sig på något sett till vingen. Han tar upp en laserkniv och skär av fallskärmen eftersom att han inte är långt ifrån vattnet.

Han faller med en plums ner i det kalla metalliska vattnet. Det kommer en svår brännande känsla vid armbågen. Han kämpar sig gråtandes och blodig fram mot vingen. Han häver sig upp på vingen och sliter bort läderjackan från det blodiga såret och lindar en bit av hans övertröja runt armbågen. Det gör så ont fysiskt och psykiskt att han nästan sprängs. Ibland önskar han bara att han var android. Då skulle han inte känna smärta eller vara helt nerskjuten inifrån. Långt borta hör han bastonen av svävarna åka längre och längre bort. FAN FÖR KRIG! Skriker han ut i det tomma känslokalla landskapet. Hans röst spricker. Han bryter ihop. Det är helt tyst. Ingen kommer, tänker han. Jag kommer att dö här alldeles…men vad i hela! Plötsligt ser han en helt ny svävare som han aldrig har sett tidigare komma närmare. Det kan bara tillhöra en person, men det är omöjligt. Här? Det måste vara Stella. Ja! Han hinner inte uppfatta mer än att en stor räddningsbåt med två stora skepnader i kommer emot honom när han till slut svimmar.

Han vaknar med ett ryck i ett väldigt vitt rum. Det verkar vara ett sjukhus. Det är någon som håller i hans vänstra hand. Han känner genast igen vem det är. Det är Stella, hans syster eller hon är en hybrid mellan människa och robot men hon kan känna känslor och ta in andras intryck. Stella har blivit som en syster. Hon kom till mig när jag var 10 år och har alltid funnits där tills 2035 då försvann hon, när kriget började. Hon ler mot honom med svullna, röda ögon. Jag har suttit här hela natten, säger hon lite grötigt. Han försöker sätta sig upp och krama henne. Men något är fel. Han kan bara stödja sig på vänster arm. Han tittar förskräckt på det tomma utrymmet där högerarmen skulle ha suttit. Förlåt förlåt dom var tvungna att göra det! Säger Stella gråtandes. Han får en konstig känsla. Han är lugn och glad? Han säger glatt till Stella. Det här är ju positivt! Hon kollar frågande på honom utan att svara. Men förstår du inte? Jag behöver inte flyga mer! Dom kommer aldrig ta in en pilot med bara en arm. Jag behöver inte vara med i kriget mer! Han sätter sig upp och kramar Stella skrattandes. Hon ler ett svagt och förundrat leende.

2 år senare

Jag går åter igen med bestämda steg, men denna gång utan ångesten. Folk runt omkring mig kollar respektfullt och glatt. Dom kastar vita dukar och jublar KRIGET ÄR ÖVER! Det är det verkligen! Jag är hemma igen, på jorden. Det står en mycket stor man framför mig som kollar mjukt på mig. Han sätter en stor silverfärgad stjärnbrosch som glimmar stolt på mitt bröst. Det bevisar att jag var modig, trots att alla sa motsatsen! Jag går raskt fram och tackar med att skaka med vänster hand (lika stolt som om jag skulle ha gjort det med en högerhand). När jag går ner från scenen så får jag mycket klappar och dunkar av stolta och tacksamma civila som bara råkade hamna i ett världskrig. Stella kommer med ett stort leende och kramar mig hårt. Jag måste skriva en bok om detta, säger jag. Det får inte glömmas bort i framtiden vad stormakterna kan ställa till med och hur många som blev drabbade. Hon nickar och är mycket stolt över sin bror. Hon tittar ännu stoltare på den bländande silverbroschen där det står med fina bokstäver Peter Kennedy.

40 år senare

Nyheter 3 april 2085

Peter Kennedy har avlidit, 65år, läs hur systern Stella minns sin bror

Peter var en mycket snäll person som alltid var ansvarsfull och mycket mogen för sin ålder. Han blev i mycket tidig ålder intresserad av rymden, svävare mm och drömde om att bli en rymdpilot. När han väl blev pilot blev han inlurad i ett fasansfullt krig som nästan kostade honom livet. Han blev av med en arm som han själv såg som något positivt, säger Stella med ett brett leende. Sedan efter detta ville han så gärna skriva en bok om hur det var att vara med i ett krig med både fysiska och psykiska påfrestningar. Men idén dog bort och åren gick. Men för tio år sedan kom idén upp igen och han ville att jag skulle hjälpa honom med boken. Så här står jag idag med en helt klar bok som skulle blivit klar för nästan 40 år sedan, säger Stella med ett litet skratt på dom silvertoniga metalliska läpparna. Han kommer bli otroligt saknad. Men han kommer leva kvar i boken. Där kommer jag alltid hitta min bror igen.

Stella Kennedy

Journalist: Keith Jefferson

Plats: London

 

EKO-001 – Författare: Nils Jansson

 

EKO 001, så heter det sönderfallna gruvsamhället, som befann sig i en instabil bana mitt i asteroidbältet; mellan en rosthög och en massa lögner.

Får jag leka? Det var min första tanke. Jag släppte mitt arbete och såg mig omkring. Allt var kalt och rostigt från årtusenden av onödigt syre på gruvbasen. För att de enda som var kvar var robotar. Vill ni leka? Jag såg på de sönderrostade robotarna. Det kom inget svar och allt var tyst. Om ni inte vill leka så bygger jag någon som vill leka! Jag började leta mitt bland de elaka robotarnas skal, jag tog allt som skulle kunna bli något. Jag var nästan färdig men jag skulle behöva en AMI-processor som bara fanns i storroboten Modos gigantiska moderkort. Ljuset från den stora glödlampan som stod utanför EKO 001 som alla kallade sol blev starkare hela tiden.

Varför lämnade Människan mig så ensam? I all den här röran också. Det var det jag tänkte på vägen till storroboten Modos. Den höga porten öppnades inte hur mycket jag än tryckte, så jag gav mig av till EKOs centralserver.

En stor rostig järnstruktur i form av en sfär. Där fanns den centrala processorn, jag klättrade upp för järnstrukturen, den rasade. Allt rasade. Processorn gick i bitar. Jag stoppade den största biten i en av robotarna jag byggt, den skakades till liv. Vi skrattade, något jag aldrig gjort förut, och utanför steg Venus med sina gröna fält och människans sista hem över horisonten.

 

Vårt snygga 8 tum dobsonteleskop som vi har använd för att bland annat observera månen, Orion nebulosan och Andromeda galaxen!

Sirius Fotogalleri