Rymdresans blogg

Rapportering från den totala solförmörkelsen över USA den 21:a augusti

Reseberättelse från Rymdresan 2018 till La Palma

Foto: Adam Hjort.

Varje sommar arrangerar AU en internationell sällskapsresa till något astronomiskt eller rymdigt resmål någonstans i världen. I somras gick resan till Roque de los Muchachos-observatoriet på La Palma, Kanarieöarna. På 2400 meters höjd ligger där nämligen en imponerande samling stora professionella teleskop, som används av astronomer i Europa och världen. Här följer en reseberättelse skriven av Alexandra Wernersson, som var en av deltagarna under resan!

Foto: Adam Hjort.

Det är en eftermiddag i mitten på sommaren på ön La Palma när 13 spända rymdintresserade ungdomar möts upp för att påbörja en resa de sent kommer glömma. Under bilresan från flygplatsen till hotellet hade vi ett stort hav på höger sida, en sluttning täckt av bananträd på vänstra sida och framför oss låg staden vi snart skulle få se mer av. Efter att alla anlänt till hotellet och rummen blivit tilldelade hade klockan redan blivit sen kväll så vi begav oss ut till gamla stan i Santa Cruz de La Palma för att äta. Under middagen fick alla säga vad de såg fram emot under resan. ”Alla teleskop vi ska besöka!”, ”Natthimlen!” var det många som sa och då visste vi ännu inte att våra förväntningar skulle överträffas gång på gång för varje dag vi spenderade på ön. De var mycket spänning i luften när vi vandrade genom det gula skenet från natriumlamporna tillbaka mot hotellet.

Foto: Mikael Ingemyr.

Under första dagen tog vi bilarna upp mot öns högsta punkt, Roque de los Muchachos, där alla teleskop ligger belägna. Vi började vid det svenska solteleskopet där vi fick möta Dan Kiselman som berättade om arbetet som bedrivs vid teleskopet. Vi fick även klättra uppför trappor för att själva beskåda teleskopet vars lins var 1 meter i diameter och användes bland annat för att studera detaljer vid solens yta. Vi fick se kontrollrummet och skymtade även astronomernas arbetsrum. De bodde som en liten familj av rymdentusiaster.

Vid nästa teleskop, Nordic Optical Telescope, vi besökte träffade vi en ingenjör som lät oss snurra runt med teleskopet och skåda de vackra panoramavyerna runt om. Vi kunde se molnen som välde över vulkankammen i fjärran samt teleskopen som stack upp ur berget som snöbollar. Inga bilder vi tog går upp mot upplevelsen av att verkligen vara ovanför molnen på bergstoppen.

Foto: Adam Hjort.

Självklart besökte vi även de brittiska teleskopen, Isaac Newton Telescope och William Herschel Telescope, och även där hade vi en astronom som visade oss runt i byggnaderna, berättade om observationerna som görs och visade bilder tagna med teleskopet. Vi besökte observatoriet vid tvåtiden så det var relativt lugnt eftersom de flesta astronomer börjar arbeta vid fyra på eftermiddagen fram till morgonen nästa dag, varpå de går och lägger sig för att fortsätta sitt arbete på eftermiddagen igen.

Foto: Adam Hjort.

Av alla teleskop vi besökte den dagen var nog Gran Telescopio Canarias det mest slående. Ett teleskop på 10,4 m i diameter berövar en verkligen på andan när man står mitt framför det. Vi imponerades av antalet astronomer och ingenjörer som måste gått åt för att designa och bygga ett sådant instrument. Till råga på allt var astronomen som visade oss runt snäll nog att svara på alla våra rymdrelaterade frågor, en kunskapskälla svår att hitta på andra ställen.

Knappt hann vi åka nerför berget och äta innan det var sen kväll och vi tog bilarna upp igen för att beskåda en av jordens bästa natthimlar. Ögonen behövde inte ens ställa in sig på mörkerseende, det vara bara att kliva ur bilen och luta huvudet bakåt och se hur Vintergatan sträckte ut sig och berikade natthimlen. I alla riktningar var det lysande objekt att betrakta, bara att vrida huvudet och där var Jupiter, Saturnus och Mars, bara rikta kikaren mot himlen och så hittade man en galax att stirra på. Bara under den natten såg vi säkert fler stjärnfall än man vanligtvis ser under ett helt år i Sverige. Det enda som avslöjade att tiden gick var månen som så småningom gick upp och lös upp himlen.

Dagen därpå tog vi sovmorgon och begav oss till Los Tilos-skogen. Där besökte vi ett vattenfall innan vi började vandra några kilometer uppåt för att få en fin utsikt över urskogen. Och utsikten var verkligen värt mödan. På en liten bergstopp stod vi med flera berg runt omkring oss täckta av skog. Trots att höjdrädslan gjorde sig väl påmind stod vi kvar för att betrakta det sagolika landskapet som bredde ut sig i alla riktningar omkring oss.

Foto: Mikael Ingemyr.

Efteråt följde en roadtrip över ön till Tanzacorte, där vi både badade i solnedgången och åt middag. Även denna kväll hann vi självklart ge oss upp på berget för att betrakta stjärnhimlen, som vi aldrig tycktes bli mätta på.

Foto: Adam Hjort.

Den sista dagen åkte vi mot nationalparken Caldera de Taburiente och hann vandra i berget en stund innan vi insåg att vi åkt till fel plats. Trots detta hade vi trevligt och bestämde oss för att åka tillbaka till Tanzacorte för att bada i Atlanten och hänga tillsammans på stranden. Efter vår avskedsmiddag tog vi återigen bilarna upp över molnen för att beskåda natthimlen en sista gång. Vi stannade uppe länge för att betrakta himlavalvet och tog gruppbilder med Vintergatan i bakgrunden för att föreviga stunden. Det var som att himlen var vid liv med alla lysande objekt och stjärnfall. En stund efter att månen visade sig tog vi oss trötta med bilarna tillbaka till hotellet.

Den sista dagen var en sorglig dag då flertalet reste tillbaka till sina hemorter. I resans Facebook-grupp hyllades resan och vi alla önskade tillbaka till ön. När vi tänker tillbaka på upplevelserna minns vi väldiga astronomiska objekt, bilresor och vandringar genom makalösa landskap samt en oförglömlig och magiskt lysande stjärnhimmel.

/Alexandra Wernersson

Foto: Mikael Ingemyr.

Rymdresan 2017 – dag 7

Sista dagen kom igång sent. Efter en rejäl sovmorgon till 11 (några passade även på att bada i hotellpoolen) kom vi iväg till vårt sista resmål, nämligen Bonneville Salt Flats, saltöknen. Det tog ett tag att komma dit i våra två bilar, så vi fick stanna och tanka innan vi åkte. I vår luftkonditionerade bil hade vi allsång och beundrade aggressivt utsikten. Det var ju trots allt vår sista dag tillsammans i USA och stämningen var på topp.

När vi hade kanske tio minuter kvar till öknen passerade min bil den andra bilen. TIll vår förvirring var det ett anteckningsblock tryckt mot fönstret, där det stod “GAS” i svart märkpenna. Vid The Tree of Utah stannade vi och tog en snabb gruppbild med passagerarna i min bil. (Detta trots att man egentligen inte fick stanna där med bil.) Mikael i vår bil frågade även Theresia i den andra bilen var skylten var om, och det visade sig att de inte hade tankat när vi gjorde det, utan bara haft kisspaus. Så där stod de, med nästintill ingen bensin i tanken. Trots det körde vi på.

Väl vid öknen steg vi ut i de 30 graderna Celsius och alla bättrade på sin sololja. Framför oss var ett vidsträckt landskap vitt som snö. Det var det ju naturligtvis inte, utan det var salt alltihop. Det var alldeles platt, och man bländades av det starka ljuset som reflekterades mot den vita ytan av saltet. Bländade eller ej tog vi en gruppbild. När vi gick ut i saltöknen var det som att vi inte kom någonstans. Horisonten bara flyttade inte på sig. Bergen kom inte närmre ett dyft. Det fick en att inse hur långt man faktiskt såg. 121 kvadratkilometer stor är öknen. Vissa slickade på saltet, och bekräftade att jo, det var verkligen salt. Sen kom beskedet från Mikael att det fanns ett annat par vid samma rastplats, som också hade slut på bensin i en av deras bilar. Detta generösa par erbjöd sig även att köpa bensin till oss, eftersom bensin bara får förvaras i speciella dunkar som vi inte hade. Mycket snällt gjort av dem. Mannen av de två återvände inte mindre än en timme efteråt, och vi var mycket tacksamma att kunna ge oss iväg, lite ökenmätt kan man ju bli på några timmar. Lunch intogs vid en mack, antingen från affären eller den indiska restaurangen.

Det var sedan tanken att de som ville skulle åka ut på racerbanan där och köra mycket mycket snabbt. Tyvärr pågick det en tävling där så vi begav oss till flygplatsen. De som skulle mellanlanda i Texas fick på grund av orkanen Harvey prata med sitt flygbolag, och sen åkte alla till sina hotell med skyttel.

Den sista aktiviteten tillsammans var middag. VI åt på en liten restaurang nära hotellet de flesta bodde på, och fick ett långbord ihopsatt bara för vår skull. Gruppbild togs, mat beställdes, det pratades och skrattades och vi hade en sista allsång till Bohemian Rhapsody, även om Mikael inte bjöd på efterrätt. Tillbaka på hotellet sades det avsked och kramades.

En sista utflykt till centrala Salt Lake City gjordes av några av oss, och vi såg Capitoleum och mormonkyrkan mitt i stan innan vi begav oss för natten och inväntade hemfärd.

Adjö rymdresenärer,
Saga

Rymdresan 2017 – dag 4

Hej allihopa!

Ella heter jag och jag ska berätta om fjärde dagen på resan och tillika första dagen i Yellowstone National Park.

Dagen började med att vi satte oss i bilarna och körde den knappa timmen från Cody WY till Yellowstone och sedan ytterligare ungefär en timme till Old Faithful Geyser. Bilresan bjöd förutom på nån timmes extra sömn och riktigt go roadtrip-musik även på fantastisk utsikt över nationalparken.

Väl framme vid Old Faithful var planen att vi skulle äta lunch och titta på geyserns utbrott. Tyvärr var dock lunchrestaurangen full och näring fick därför intas i form av mindre inspirerande mackor från en av cafeteriorna. Geysern själv var däremot mycket spektakulär. Med en respektingivande maxhöjd på ca 45 meter och sceniska placering på ett stort gräsfält är den, förutom väldigt rolig att kolla på, ett måste på en tur genom Yellowstone. Geyserns regelbundna utbrottsintervall gjorde också att vissa hann se den två gånger medan andra istället lurkade omkring i presentshoppen i jakt efter hoodies, kartor och termosar.

På eftermiddagen satte vi oss återigen i bilarna och åkte mot Midway Geyser Basin och Grand Prismatic Spring, den största heta källan i Yellowstone. Längst med en trägång fick vi titta på källor i världens alla former, färger och storlekar.

Mot kvällen fortsatte vi norrut mot Mammoth Hot Springs som består av ett antal mindre heta källor. Vattnet som under tusentals år spottats ut av källorna har när det runnit undan och svalnat lämnat efter sig vita och röda terrasser av kristalliserat kalciumkarbonat. Dessa terrasser är, trots den ständigt närvarande svavellukten, väldigt, väldigt vackra och en av mina personliga favoritplatser på denna resa. Att antalet andra turister här var mindre och att kvällstemperaturen var något svalare gjorde att vi kunde spendera lite längre tid med att gå omkring och titta på det fascinerande landskapet samtidigt som vi småpratade med varande om dagen som gått och livet i allmänhet. En lugnare, men lika fantastisk del av resan.

Dagen avslutades med en sen middag och vi övernattade i Gardiner MT, precis norr om parken, för att enkelt kunna ta oss tillbaka in i Yellowstone dagen efter. Ungefär halvvägs in i resan har vi vant oss vid de långa bilresorna och resten av resan ska, om man bortser från den oslagbara solförmörkelsen, bara bli bättre.

Tack för att ni har följt oss genom första halvan av såväl resan som vårt äventyr i Yellowstone!

Ella

Rymdresan 2017 – dag 3, dagen för den totala solförmörkelsen!

Rymdresan 2017 gick till den totala solförmörkelsen över USA! 18 AU-medlemmar samlades söder om staden Douglas i Wyoming den 21:a augusti för att tillsammans uppleva ett av de häftigaste astronomiska fenomenen man kan uppleva på jorden. Uppe på ett berg, ensamma i halvöknen, såg de solen slockna på himlen under knappt två och en halv minut. Här berättar resans deltagare Elin Pettersson mer om upplevelsen:

AU:s Jennifer Andersson tillsammans med deltagaren Elin Pettersson tittar på solen precis efter totaliteten.

För att få se en total solförmörkelse gäller att man befinner sig på rätt plats, vid rätt tillfälle. Solförmörkelser sker ungefär två gånger om året, men totalitetens bana är bara cirka 10 mil bred, och det är sällan den passerar över land. När förmörkelsen är total täcker månen solen till 100 % och en betraktare kan, under totaliteten, ta av sig sina skyddsglasögon och bara njuta. Det var precis det vi fick uppleva i dag.

Dagen i dag var verkligen som en saga. Vi lämnade hotellet 04:00 för att vara framme i god tid innan förmörkelsen. Vi lämnade ingenting åt slumpen. För att undvika bilköer höll vi oss borta från de stora vägarna och åkte på småvägar. Platsen vi skulle till var noga vald med hänsyn tagen till allt ifrån väderstatistik till mängden ljusföroreningar.

07:15 parkerade vi bilarna någonstans ”in the middle of Wyoming”. Utsikten var helt fantastisk och det var knappt ett moln på himlen. Luften var tung av förväntan. Det var tre timmar kvar tills det att månen skulle börja skymma solen. Där vi befann oss började den partiella förmörkelsen 10:22. Tiden fram till dess spenderades med att hitta den ultimata platsen att bevittna totaliteten ifrån. ”Är det bra här?” ”Ska vi testa tio meter bort ditåt?” ”Vi går upp på den där toppen!”

När vi vandrat runt i ungefär en timme parkerade en annan bil nära vår och två amerikaner i 60-årsålderngjorde oss sällskap; Peter och Ernie. I väntan på totaliteten diskuterade vi livet med dem. Jag tror jag talar för alla när jag säger att Ernie hann lära mig mer under de här timmarna än jag lär mig under en termin i skolan. Peter och Ernie tog sedan med oss upp på ett berg vi aldrig vågat oss upp på om vi inte hade haft dem med oss. Detta på grund av vår okunskap om den lokala faunan.

Plötsligt kunde man se en partiell förmörkelse. På solen syntes en svart fläck, som sakta växte sig större. Ju längre tiden gick, desto mörkare och desto kallare blev det. Framför allt blev temperaturförändringen snabbt påtaglig. Det var dags att börja räkna ner.

Bild tagen under totaliteten!

Och så plötsligt försvann solen bakom månen och koronan blev synlig. Koronan var utan tvekan det vackraste jag någonsin sett. Men det var mörkt, det var kall och fåglarna hade tystnat. Det var solen som bestämde och vi hade ingenting att säga till om. Så länge den lyste var allt som vanligt, när den försvann så slocknade allt. Det blev för mycket att ta in och tårar började rinna ner för mina kinder. Allt var så otroligt vackert. Det fanns inte ett moln på himlen. Runt hela horisonten sågs samma vackra färger som syns under en solnedgång. Stjärnorna kikade fram. De kor som gått och betat en bit bort vände hemåt då de trodde det var sovdags. Jag såg mig omkring och mötte de andras blickar. Där fanns bara vi. Jag har aldrig varit så närvarande som jag var just då.

Jag fick en omöjlig uppgift att beskriva vår upplevelse på ett sätt så att utomstående förstår. Den här upplevelsen kommer alltid vara något vi delar bara vi, men jag har gjort så gott jag kan. Tack för i dag. Ni betyder allt!

Kram, Elin

Rymdresans deltagare tittar upp mot solen efter totaliteten.

Rymdresan 2017 – dag 2

Dagen innan rymdresans höjdpunkt eklipsen skulle jag inte beskriva som enformig. På rymdresan är det enda tempot raketfart, vilket innebär att vi idag nästan lyckades få in en hel resa i sig av aktiviteter.

Fortfarande lite jetlaggad var det första på listan Badlands National Park, ca 100 000 hektar av häpnadsväckande landskap. Här har bland annat nybyggarna haft många dispyter med indianerna. Den lokale profeten Wovoka hade sagt att med spökdansen skulle man dansa bort kolonisatörernas kulor. Kanske blev det något misstag och infödingar förvandlades till präriehundar, det skulle i alla fall förklara det stora antalet av de små gnagarna. Annars gömmer sig antagligen indianerna i den södra halvan av parken, som år 1889 blev en del av Pine Ridge Indian Reservation – ett av de största reservaten i USA. Historien slutade dock inte där: under andra världskriget använde den amerikanska militären reservatet som test- och skjutområde. Så fungerade dansen? Mycket oklart.

I detta ökenliknande kanyonlandskap var det ändå på något sätt liv som dominerade. Både i form av fossiler (områdena kring Badlands är det rikaste området på fossiler från oligocenen i världen!), men det var även mycket av den levande varianten i form av tidigare nämnda präriehundar, tjockhornsfår och bisontjurar.

En liten biltur senare kom vi till Minuteman Missile National Historic Site, vilket var näst på listan. Här fick vi lära oss om kalla kriget, fundera på hur atombomben bevarade världsfreden och få lära oss om hur det är att arbeta i en kärnvapensilo (jobbet verkar vara långtråkigt och nervkittlande på samma gång.) När vi var nöjda här åkte vi ut till Delta-01 Launch Control Facility där fick vi ett fantastiskt föredrag av Elsa om kalla kriget. Under tiden stirrade vi ner på en avväpnad kärnvapenmissil genom en, enligt mig, lite för tunn glasruta.

Dyr lunch i Wall och sedan mot den kulturmärkta guldrushstaden Deadwood. Namnet kommer förvånansvärt nog från att staden är omringad av döda träd. Rökfyllda kasinon, salooner och amerikanare med stövlar och cowboyhatt var helt plöstligt normen och om någon skulle utmana mig på en pistolduell skulle det kännas helt normalt. Ja, Deadwood var en riktig vilda västern-stad och jag hoppade in i bilen med en tår i ögat – ty en del av mig hade hittat hem.

Som tur var verkar tiden gå långsammare i USA för nu klämdes ännu en destination in: tefatslandningplatsen Devils Tower. På vägen dit åkte vi genom landskap som liknade Windows-XP bakgrunden Bliss. Snart såg man en stor stenpelare vid horisonten och även om namnet är felöversatt från “Bear Gods Tower” till “Bad Gods tower” kan man förstå misstaget. Det var en läskig men samtidigt mäktig vy. Efter lite klättring kollade vi på solnedgången från sidan av berget. Känslan när jag satt där jämte den bisarra stenpelaren är svår att beskriva. Enorma krafter av astronomiska proportioner var i verket – solen ska göra det omöjliga och släckas. Ja, i USA är ingenting omöjligt.

/Fabian Lundell

Rymdresan 2017 – dag 1, Mount Rushmore och AU:s 5-års jubileum

Hej, mitt namn är Natalia och jag ska berätta om vår första dag här i USA.

Efter en lång men bra flygresa till USA skulle det första äventyret äntligen börja. Vi skulle få ta del av den amerikanska kulturen, prova på spännande maträtter men framförallt se de fantastiska landskapen som USA har att erbjuda. Före resan hade jag googlat upp bilder och information på de sevärdheter vi skulle besöka och idag, den första dagen, var det nämligen dags för Mount Rushmore.

Dagen började med att vi vaknade klockan 08.00 och åt en väldigt amerikansk frukost på hotellet. Frukosten bestod av exempelvis våfflor, muffins och Froot Loops (socker och färgämnen i form av flingor – väldigt amerikanskt!). När vi hade ätit klart var det dags att checka ut för att sedan hoppa in i våra två hyrbilar för att köra mot vår destination, som dag 1 var Mount Rushmore National Memorial.

Vägen dit var lång och slingrig. I bilen sjöng vi alla med till Queens låt ”Bohemian Rhapsody”, Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och som senare övergick till nostalgiska Grease-låtar. Musiken spelades på högsta volym och tiden gick fort. Efter mycket skratt och sång så var vi framme vid Mount Rushmore. Musiken stängdes av och alla i bilen brast ut i ett gemensamt tjoande som svar på att vi såg skulpturerna. Mount Rushmore är ansiktsskulpturer av granit som skapats av skulptören Gutzon Borglum och föreställer de amerikanska presidenterna George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln. Området kring Mount Rushmore var väl anpassat för dess besökare och innehöll restauranger, gångbanor och nedskrivna historiegenomgångar att läsa om. Vi lärde oss intressanta saker såsom att Washingtons näsa var hela 6 meter hög (!!). Det fick oss att inse hur svårt det måste ha varit att få till sådana fantastiska och detaljerade ansikten – ett riktigt mästerverk! Och visst tog det tid. Borglum spenderade flera år på att enbart studera presidenterna för att kunna skapa ett rättfärdigt ansiktsuttryck. Det var 400 människor som hjälpte till att skapa skulpturerna och Mount Rushmore blev färdigt först efter hela 14 år, 1941.

Vidare så promenerade vi på gångbanorna för att se presidenterna ur olika vinklar och läste om respektive president. Vi gick även in i en souveniraffär och åt mat på en närbelägen restaurang. Att få se Mount Rushmore på bild gör ingen rättvisa gentemot verkligheten. Skulpturerna var utformade med sådan precision att de nästan såg levande ut.

AU:s 5-årsdag
När vi senare anlände till hotellet var det ingen vanlig kväll. Det var nämligen Astronomisk Ungdoms 5-års jubileum. Detta firades med partyhattar, partypoppers, tårta och mingel. Under firandet gav Mikael ett vackert tal där han berättade om sin resa med Astronomisk Ungdom. Han berättade allt från hans tidiga visioner som medgrundare av AU och hur de satta målen uppfylldes ett efter ett, mycket snabbare än vad de kunnat tro. Mikael beskrev för oss om hur mycket han hade drömt att få göra denna USA-resa och uppleva totaliteten av en solförmörkelse.

Den första dagen i USA har varit utomordentligt bra och jag vet med säkerhet att resan bara kommer att bli bättre och bättre. Jag är oerhört tacksam att jag få vara med och dela denna upplevelse med 17 underbara människor!

Tusen tack till Astronomisk Ungdom (och särskilt tack till Mikael och Jennifer) som anordnade denna fantastiska resa! Det kommer att bli ett minne för livet.
Kram Natalia

Snart börjar resan till solförmörkelsen över USA!

Nu är det äntligen premiär för Astronomisk Ungdoms allra senaste verksamhet; Rymdresor! En Rymdresa är en sällskapsresa med astronomi- och rymdtekniktema för unga rymdintresserade mellan 16 och 25 år. Resan kan t.ex. gå till en astronomisk sevärdhet, studiebesök vid internationella rymdföretag, stora internationella teleskop eller andra rymdrelaterade resmål. 2017 går resan till Wyoming, USA, där vi kommer att bevittna den totala solförmörkelsen den 21:a augusti! Här på bloggen kommer du att kunna följa hela resan – häng med!

Imorgon bär det av till USA för 18 medlemmar i Astronomisk Ungdom! Det kommer att bli en road trip av rang och vi kommer bland annat att besöka Yellowstone National Park, Mount Rushmore National Memorial och Devil’s Tower, observera under Wyomings fantastiska stjärnhimlar och lära oss mer om astronomi i vackra, historiska landskap. Totalt kommer vi att passera genom inte mindre än 7 delstater!

Den totala solförmörkelsen kan ses längst det skuggade området den 21:a augusti.

Huvudpunkten på resan är självklart den totala solförmörkelsen den 21:a augusti. Under hela 2 minuter och 30 sekunder kommer vi att få vara med om ett enastående och sällsynt astronomiskt fenomen! Totala solförmörkelser är i själva verket väldigt vanliga och sker ca: 2 gånger per år, men då oftast över vatten eller Antarktis, där de inte är så lätta att observera och uppleva. Nästa solförmörkelse över Europa sker den 12:e augusti 2026, och kan ses från Grönland, Island och Spanien. Den senaste totala solförmörkelsen i Sverige kan säkert mormor och morfar minnas – den inträffade nämligen den 30:e juni 1954, och var en speciell händelse för svenskarna eftersom nästa totala solförmörkelse här hemma inte inträffar förrän den 16:e oktober 2126. Den generationen har dock turen att få uppleva ännu en totalidet den 3:e juni 2133; bara 9 år senare!

I veckan intervjuades reseledare Mikael Ingemyr i Aftonbladet om resan. Han beskriver en solförmörkelse såhär:

– Tänk dig att du står mitt på dagen i ett soligt landskap, och att det plötsligt snabbt blir mörkare och mörkare. Efter ett tag är det mörkt som på natten, fast det är mitt på dagen. Du ser stjärnor på himlen, insekter och fåglar tystnar, det blir svalt, allt blir lugnt… Folk som upplevt det säger att det är en upplevelse för livet, kanske den starkaste någonsin.

Här kan du läsa hela artikeln, med information om solförmörkelsen som astronomiskt fenomen, hur man observerar den på bästa sätt utan att skada ögonen och hur en sådan häftig händelse lockar människor från hela världen till USA. Här nedan finns en informativ bild som förklarar hur en solförmörkelse fungerar!

Du kommer att kunna följa hela resan här på bloggen, missa inte det!

Schematisk bild som beskriver hur en total solförmörkelse uppkommer.

 

På denna blogg kommer vi på Astronomisk Ungdoms Rymdresa 2017 att löpande rapportera från vårt äventyr till USA den 18 – 25 augusti, där vi främst kommer att observera den totala solförmörkelsen den 21:a augusti.

Om du tillhör press och vill komma i kontakt med ungdomar på resan så kan du ringa reseledare Mikael Ingemyr på 073 906 73 17 eller maila på mikael.ingemyr@au.se.

Allmän information om resans program finns här.